Livaktig FoU utan långsiktigt stöd

Bo Engström, FoU-chef, FoU Västmanland
Nyckelord: Organisation och lagstiftning


Landets FoU-miljöer inom äldreområdet kan uppvisa goda meriter. Ändå är de yttre villkoren tuffa och, i vissa fall, är deras existens osäker. Det visar en studie från Socialstyrelsen.

 

Den gemensamma satsningen från stat, kommuner och landsting för att utveckla lokala och regionala FoU-miljöer med inriktning på äldreområdet bryter ny mark, framförallt på den kommunala sidan. 
 
Tidigare har inte, i den omfattning som nu är aktuellt, förekommit kommunalt basfinansierade forsknings- och utvecklingsmiljöer inom denna sektor.

  Satsningen har ändå varit relativt blygsam mätt med ekonomiska mått. Anslagen till FoU motsvarar knappt en tiondels promille av kommunernas totala kostnader för äldres vård och omsorg.

 

Hur FoU-miljöerna uppfattar sitt utvecklingsansvar, i vilka former de verkar och vilka bidrag de lämnat till utveckling av äldres vård och omsorg, har nyligen blivit föremål för en studie. Den har genomförts av undertecknad på uppdrag av Socialstyrelsen och utgör ett underlag i en avrapportering till regeringen om det statliga stödet till FoU-miljöer på äldreområdet.

 
Studien omfattar tio av de sammanlagt 27 FoU-miljöer som tog emot statliga stimulansbidrag på äldreområdet under 2006. Urvalet svarar proportionellt mot samtliga miljöer med avseende på geografisk spridning, mot att hälften hade en bredare inriktning än enbart äldreområdet och mot att var femte enhet var relativt nystartad, det vill säga startades efter 2002.

 
Det empiriska materialet utgörs av främst två underlag, dels en granskning av utvalda centrumbildningars publikationer på äldreområdet under 2005, dels intervjuer på plats med FoU- ledare eller motsvarande befattningshavare vid samma centrumbildningar.

  De utvalda centrumbildningarna hade en kärna om i genomsnitt knappt tre årsarbetare och en budget på knappt tre miljoner årligen för FoU-arbete på äldreområdet. Merparten av miljöerna hade, med ett undantag, disputerade medarbetare i sin grundbemanning.

 
Rapportproduktionen var omfattade; dryga hundratalet rapporter årligen, uppräknat till samtliga FoU-miljöer med statligt stöd. Författarna var främst yrkesverksamma kvinnor i stabs- och mellanpositioner inom vård och omsorg, ofta med handledning från personal vid centrumbildningarna.

 

FoU–miljöerna erbjöd därmed i hög grad kvinnor ur ”socialtjänstens mellanskikt” en arena för kompetensutveckling och möjlighet att publicera sig. En annan framträdande författarkategori var forskare och forskarstuderande vid universitet och högskolor, knutna som uppdragstagare till centrumbildningarna.

 
Huvuddelen av publikationerna utgjordes av studier av olika företeelser inom vård och omsorg, ofta som en följd av olika utvärderings- och uppföljningsuppdrag. Andra dokumenterade främst olika utvecklingsarbeten som centrumbildningarna varit engagerade i.

  I de senare publikationerna återfanns i drygt hälften exempel på initiativ som medfört förbättringar för äldre. I lika stor utsträckning återfanns exempel på initiativ som utvecklat metoder, arbetsformer och förhållningssätt hos vård- och omsorgspersonalen.

 

Intervjuerna med FoU-ledarna gav en vidare belysning på engagemang som direkt medfört innovationer och metodutveckling i praktisk yrkesverksamhet och initiativ som direkt medfört förbättringar för äldre inom vård och omsorg.

  Exempel på det förstnämnda var utveckling av ett förenklat mätinstrument för att bedöma sväljsvårigheter bland äldre, instrument för att upptäcka smärta hos demenssjuka och en manual för att nedteckna äldres levnadsberättelser.

  Exempel på det sistnämnda var konkreta förbättringar kring de äldres mat och måltidssituation, minskning av fallolyckor bland äldre, tidig upptäckt av demenssjukdom och effektivare rehabilitering efter sjukhusvistelse.

 
Sammantaget gav studien stöd för att FoU-miljöernas utvecklingsambitioner på flera håll sträckte sig längre än till att lämna bidrag till en lokal och praktiknära kunskapsutveckling. De har också aktivt bidragit till nya praktiska tillämpningar inom vård och omsorg för äldre.

 

I vilka former verkade då centrumbildningarna för att bidra till kunskaps- och verksamhetsutveckling? I studien framkom en mängd benämningar och begrepp för att beskriva dessa former, ibland snarlika och även överlappande.

  Överlappningarna var dock inte så påfallande att de undanröjde intrycket av en mångfald av arbetsformer. Ändå var det möjligt att reducera mängden benämningar till i huvudsak fyra olika arbetssätt, vilka också kunde omformuleras till fyra olika roller som centrumbildningarna intog i utvecklingssammanhang.

 
I studien kom rollerna att benämnas för rådgivaren, granskaren, innovationsstödjaren och pedagogen. Roller som också positionerade sig sinsemellan på olika sätt vad gäller grad av närhet till yrkespraktiken, respektive grad av delaktighet i själva utvecklingsarbetet.

  Roller som rådgivaren och pedagogen intog ofta en framskjuten position, vilket samtidigt innebar att mycket av vad FoU-miljöerna uträttade inte blev så synligt utanför det lokala sammanhang där det kanske framförallt hade sitt värde.

 
Det kan också poängteras att centrumbildningarna skilde sig åt i valet av arbetsformer, även om många just kännetecknades av att ha utvecklat flera.

  Ämnesmässigt dominerade frågor som gällde vård och omsorg om dementa och även av personal- och organisationsfrågor. Utifrån vad som framkom om styrningen av centrumbildningarna i studien, uppfattades dessa ämnesområden svara mot vad de lokala intressenterna, under senare tid, framhållit som de mest angelägna.

 
Sett till enskilda centra var det dock ämnesmässig bredd som dominerade helhetsintrycket. I de fall så kallade profilområden förekom verkade dessa dessutom ha en tendens att ämnesmässigt växla över tid.

  Ämnesmässig bredd och växlingar torde samtidigt vara nära förbundet med FoU-miljöernas verksamhetsnära existens – och med ambitionen att de lokala intressenterna ska vara delaktiga i vilka frågor och ämnen som blir föremål för centrumbildningarnas engagemang.

 

Intervjuerna med FoU-ledarna visade att lokalt och regionalt FoU-arbete rymde flera utmaningar och svårigheter. En utmaning bestod i att bemanna miljöerna med den dubbla kompetens som krävdes: akademisk kompetens tillsammans med förmåga och vilja att arbeta nära och i dialog med praktiskt yrkesverksamma – att ställa sin kompetens till förfogande, framför att driva egna forskningsprojekt.

 
En kanske än mer påtaglig utmaning fanns dock i den skillnad i FoU-tradition och syn på vad FoU-arbetet skulle innehålla och syfta till som framkom mellan kommuner och landsting.

  Något tillspetsat kunde kommunerna sägas önska U (verksamhetsutveckling) och landstingen önska F (vetenskaplig anknytning), medan det inte var lika tydligt vem som önskade just FoU. Många centrumbildningar kunde därför sägas existera i en korseld av förväntningar och med en gentemot huvudmännen delvis utmanande egen identitet.

 
Att samtidigt avkrävas bredd och djup, tydliga och snabba resultat och därtill vetenskaplig potential, samt att även kanske inte fullt ut få förståelse för sin särart, framstod som en prövande tillvaro. Om vi till det lägger att många centra inte förfogade över mer än en ettårig planeringshorisont, framstod prövningen knappast som mindre.

 

Av studien framkom att det statliga stödet till FoU-miljöerna fortfarande var av stor betydelse, både finansiellt och för att legitimera verksamheten lokalt. För kommunerna är finansiering av FoU-verksamhet fortfarande något relativt nytt. Här finns, till skillnad från i landstingen, ingen tradition att bygga på.

 
Från statens sida har det samtidigt, och tyvärr, inte heller funnits någon långsiktig strategi. De ekonomiska satsningarna har istället varit kopplade till tidsmässigt och avgränsade (treåriga) förstärkningar av vård och omsorg för äldre. 
Statens lite ad-hoc-betonade uppträdande har dessutom på sina håll avspeglat sig i kommuners och landstings förhållningssätt.

 
Den statliga satsningen, sammantaget under tio år, uppgår till mindre än hälften av vad som enbart under ett år satsats på klinisk forskning i ett landsting (Landstinget Östergötland, se referens).

  En flerårig planeringshorisont och ett utökat ekonomiskt stöd skulle tveklöst möjligöra att tillvarata de lokala och regionala FoU-miljöernas potential bättre än vad som är fallet idag, både med avseende på bidrag till utveckling och till forskning.


 

Fotnot:

Bo Engström har ansvarat för uppbyggnaden av en regional FoU-miljö i Västmanland med inriktning på socialtjänsten och samverkansfrågor mellan kommuner och landsting. Vetenskaplig konsult i denna studie har varit Mats Ekermo, vid Mälardalens högskola, som 2002 disputerade på en avhandling kring lokala FoU-enheters mening och betydelse.

 

Referens:

Swedish Institute for Studies in Education and Research: FoU verksamheten i Östergötland, Stockolm


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 17 februari 2010 - 05:40 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår