Med ena foten kvar i vården

Inger Raune, chefredaktör
Nyckelord: Sjukvård, Omvårdnad, Organisation och lagstiftning


Fånga problem, dokumentera och granska det dagliga vårdarbetet. Så arbetar distriktssköterskorna inom VUA, Vårdutvecklingsavdeningen vid Centrum för Allmänmedicin.

 

En bra metod för vårdutveckling är att lära sig själv för att lära andra. Det säger Lena Törnkvist vid Centrum för Allmänmedicin, CeFAM (se fotnot). Hon är disputerad distriktssköterska och chef för Vårdutvecklingsavdelningen, VUA.

  – De flesta som arbetar här med utveckling av vården har samtidigt kvar en fot i vårdverksamheten, säger hon. Vi arbetar nära primärvården och ska vara nära den, därför är det viktigt att ha kvar kontakten med vården. Då blir våra aktiviteter relevanta och anpassade efter behov. VUA arbetar utifrån ett koncept där distriktssköterskan och sjuksköterskan inom primärvården ska granska det dagliga vårdarbetet, fånga problem, dokumentera och utveckla vårdarbetet.

  – Då krävs adekvat kompetens och stöd. En del får chansen och lyfts, delvis, från verksamheten och får tid att driva sitt intresseområde vilket samtidigt är verksamhetens behov.

 

Inom VUA hör utbildning och utveckling ihop med forskning.

  – Personen kommer hit där utveckling är självklart, och får stöd och handledning. Hon växer själv och tar samtidigt med sig det egna nätverket i växandet.

  – Det måste finnas ett stödsystem  och en plattform för eldsjälar, säger Lena Törnkvist. Då går det att både utvecklas och utveckla.

  – Primärvårdens verksamheter måste känna att vi är en del av dem och ett stöd för dem att utvecklas. Verksamhetscheferna vet att vi har uppdraget att vidareutveckla vården och att de i sin tur måste ta ansvaret för att primärvården utvecklas.

 
Nyligen gjordes en inventering av kompetens och behov bland distrikts- och sjuksköterskor inom primärvården i Stockholms län. Där frågades bland annat om formell kompetens, områden för fortbildning, om möjligheter att utveckla vården och att själva utvecklas.

 

I inventeringen framkom att 80 procent hade avlagt sin sjuksköterskeexamen före 1993 års studieordning, det vill säga innan ”kunskap för ett vetenskapligt förhållningssätt” fördes in i grundutbildningen.

  – Här befinner de sig i en vetenskaplig miljö, samtidigt som de har kvar sitt arbete på vårdcentralen. De har möjlighet att utveckla sig i det ämne de är intresserade av. De lär sig reflektera, ifrågasätta varför man gör som man gör.

  – Här bygger de upp utvecklingen med hjälp av metoder som testas, utvärderas och som vilar på vetenskaplig grund.

 
Lena Törnkvist disputerade 2001. Hon vet med sig att hon har hjälpt till att höja kompetensen och kvaliteten hos många distriktssköterskor. Vårdutvecklingsavdelningen byggde hon upp samtidigt med sig själv, säger hon.

  – Vi är för få disputerade distriktssköterskor.

 
Länets distrikts- och sjuksköterskor beskrev en mängd fortbildningsområden de hade behov av, liksom områden de var speciellt intresserade av och själva önskade bedriva utvecklingsarbete inom.

 

Det är många områden där VUA har arbetat fram modeller med olika riktlinjer som är evidensbaserade och utvärderade. Ett område är diabetes som resulterade i att ett personligt ”diabeteskort” följer patienten i vården. Kortet är ett pedagogiskt verktyg som teamet kan använda för att skapa delaktighet hos patienten.

 
Ett annat område är läkemedel där en modell för säkrare användning nu sprids inte bara i länet utan även över landet. Den innebär bland annat att se till att riskfaktorer för osäker läkemedelsanvändning identifieras och kommuniceras med patientansvarig läkare (se artikel »).

 
När VUA tar sig an ett nytt område får de projektpengar från Socialstyrelsen för att kunna starta upp. Utvecklingsledaren, en distriktssköterska eller sjuksköterska, har ett team som tillsammans tar fram en vårdutvecklingsplan.

  – För att kunna utvecklas och utveckla är det en förutsättning att själv ha varit med och tagit fram planen, säger Lena Törnkvist.

 
Ett nytt område är nutrition där en vårdutvecklingsplan just är under arbete. Här kommer man att vända sig till den äldre i hemsjukvården. Ett bedömningsinstrument finns redan. Detta för att distriktssköterskan lättare ska kunna bedöma om en person befinner sig i riskzonen för undernäring.

  – Självklart är ett instrument inte allt – det är och ska vara ett stöd, säger Lena Törnkvist. Hon tillägger att här är det viktigt att inte bara ha med professioner inom primärvården utan även från äldreomsorgens hemtjänst!

  – Det är ju de som arbetar närmast den äldre personen som bor hemma.

 

En viktig del av VUA:s arbete är att samarbeta med verksamheten.

  – Vi måste ha med verksamhetschefen som ser behovet i verksamheten och ger möjlighet att genomföra en utveckling, säger Lena Törnkvist.

  – Det gäller att chefen inte bara ser bekymret att distriktssköterskan är borta en dag i veckan från vårdcentralen för att arbeta här. Det gäller att istället se att under den tiden bygger hon upp utvecklingen som samtliga i primärvården får ta del av.

  – Frågan är – ska verksamheten vara en konservburk eller ett växthus? Och då inte ett växthus bara för den egna vårdcentralen utan för primärvården i stort.


 

Fotnot:

Centrum för Allmänmedicin, CeFAM, är Stockholms läns landstings och Karolinska Institutets forsknings-, utvecklings- och utbildningscentrum inom allmänmedicin, se www.allmanmedicin.se


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 17 februari 2010 - 05:40 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår