Nationella riktlinjer för stroke – bra stöd som borde läsas mer

Ethel Lanesjö, journalist
Nyckelord: Sjukvård, Minne och kognition, Hälsa – ohälsa


Socialstyrelsens nationella riktlinjer för strokesjukvård förtjänar att läsas betydligt mer. Det anser Disa Sommerfeld, med. dr. och sjukgymnast vid Danderydsgeriatriken.

 

Disa Sommefeld är sjukgymnast och FoU-ansvarig för sjukgymnastiken på Danderydsgeriatriken (se faktaruta »). Hon satt själv med i en referensgrupp som granskade de nationella riktlinjerna och hjälpte till att göra prioriteringarna.

 
I decennier har sjukgymnaster över hela världen arbetat efter Bobath-metoden som växte fram i England redan på 1940-talet. Metoden, som ursprungligen utarbetades på patienter som fått hjärnskador genom yttre åverkan, bygger på antagandet att onormala reflexer med ökad muskeltonus (muskelspänning) är huvudsaken till patientens motoriska problem.

 
Enligt Bobath får i princip alla en tonusförändring som gör att de blir spastiska med kramper och ofrivilliga rörelser. Disa Sommerfeld:

  – Nu vet vi att alla med stroke inte blir spastiska. Studier, bland annat här på Danderyds sjukhus, tyder på att det drabbar omkring en fjärdedel av de äldre patienterna.

  – Eftersom skadorna vid stroke är så individuella går det inte att träna alla efter samma mönster. Bobath har gjort mer för rehabiliteringstänkandet vid stroke än de flesta, men det finns idag ingen vetenskaplig grund för den metoden. Den är också mycket dyr eftersom den kräver speciell utbildning.

 

I Socialstyrelsens riktlinjer ingår Bobath i de åtgärder som inte bör  vidtas, något som varit kontroversiellt inom sjukgymnastkåren. Vad är det då man ska göra?

  – Det finns belägg för att patienten ska mobiliseras mycket tidigt. Alltså komma upp ur sängen och försöka stå och gå. Det finns också stark evidens för att försöka undersöka och behandla ADL, till exempel förmågan att äta själv, klä på sig och förflytta sig.

 
Disa Sommerfeld framhåller att behandling på strokenhet direkt när sjukdomen inträffat har högsta prioritet, men att ADL-träning också har hög prioritet.

 

Sjukgymnaster använder International Classification of Functioning, ICF, som är WHO:s system för funktionsbedömning. Tidigare hade man ett linjärt tänkande. En funktionsnedsättning, till exempel förlamning, kan leda till begränsad aktivitet – inte kunna gå eller äta själv – vilket i sin tur kan leda till inskränkt delaktighet som att inte kunna bo kvar hemma.

 
Idag utgår rehabiliteringen från att man kan påverka från flera håll. Handen kan tränas så att man kan äta. Genom att äta tränar man också handen. Man kan träna benstyrkan i en apparat, men också genom att gå får man starkare ben. Det är ett attraktivt sätt att se på rehabiliteringen och också tydligt för patienterna anser Disa Sommerfeld.

 

Idén har funnits länge inom sportmedicinen. Det man tränar blir man bra på! Träningen måste också upprätthållas för att förbättringen ska bestå. Därför är det så viktigt att den kan fortsätta i kommunerna vilket också framhålls i Socialstyrelsens riktlinjer.

 
CI-terapi, (Constraint Induced Movement Therapy) är en metod där den friska armen hålls stilla medan den förlamade tränas och används mycket intensivt. Enligt en ny multicenterstudie har metoden god effekt och CI-terapi kommer sannolikt att få stor betydelse för de patienter som kan träna enligt den tror Disa Sommerfeld.

 
Efter stroke kan en förmåga som varit borta eller tillfälligt nedsatt komma tillbaka. Därför är det viktigt att börja träna direkt och så mycket man kan. Återkomsten kan ske spontant genom självläkning eller genom träning och man vet inte hur mycket som beror på det ena eller andra.

  Området runt infarkten eller blödningen är påverkat flera veckor efter stroke. Hjärnan kan också kompensera genom sin plasticitet så att ett annat område tar över funktionen.

 
Den största svårigheten vid strokerehabilitering är ofta kognitiv oförmåga. Det kan vara problem att sammanfoga känsel, hörsel och syn till rätt åtgärd. Personen kanske inte förstår sin begränsning och varseblivningen kan vara försämrad eller delvis helt borta som vid neglekt. Även afasi kan innebära mycket svåra problem.

 
Det finns också andra områden att tänka på. Se upp med trycksår! Patienten kan sakna känsel i ett ben och vara omedveten om att det ligger länge mot en stålgrind. Det är lika viktigt att förebygga på sjukhuset som i hemmet och på äldreboendet.

  Temperaturkänsligheten kan vara försämrad i den funktionsnedsatta armen. Patienten måste då träna sig att känna efter med den andra handen om plattan är varm eller duschvattnet för hett.

 

Fall är en av de vanligaste komplikationerna efter stroke. Ta reda på riskerna och försök att åtgärda dem. Det kan vara allt från att ta bort mattor till att rekommendera patienten att inte gå själv. Medicinerna ska tas vid rätt tidpunkter så att de inte skapar yrsel på morgonen.

 
Kontraktur är också vanligt efter stroke. Det betyder att musklerna förkortas på grund av inaktivitet, ibland av spasticitet. Det är viktigt att arbeta med att bibehålla ledrörligheten.

 
Smärta och då främst skuldersmärta kan vara svårt att komma tillrätta med. Man kan pröva med TENS eller akupunktur, som kan ge god smärtlindring men som inte har bevisad effekt i övrigt vid stroke.

 


Fotnot:

Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för strokesjukvård är från 2005 och finns i tre versioner: Beslutsstöd för prioriteringar, Medicinskt och hälsoekonomiskt faktadokument samt en kortversion för politiker och tjänstemannaledningar. En patientversion är på väg.


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 17 februari 2010 - 05:40 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår