Färska studier från Umeå universitet ligger i linje med andra forskningsrön på senare tid. Äldre människors kognitiva funktioner påverkas gynnsamt av träning.

Det finns en lång tradition av studier som undersökt om olika aspekter av minnet går att träna upp hos den äldre friska människan. Merparten av denna forskning har rört det episodiska minnet men på senare tid har även andra funktioner varit föremål för träning.

 
Ett minnessystem som är centralt för nästan all sorts tankeverksamhet är arbetsminnet vars funktion är att kunna hålla information aktivt i vårt medvetande.

  Arbetsminnet är viktigt för att vi ska kunna hålla koncentrationen på vårt tankeinnehåll och på våra handlingar, till exempel att komma ihåg att slå av plattan efter det att kaffet kokat klart, att exercera huvudräkning, eller att kunna föra ett samtal eller läsa en bok utan att tappa tråden. Det är alla beteenden som är starkt beroende av ett välfungerande arbetsminne.

Vi har i en pågående studie undersökt effekter av arbetsminnesträning hos en grupp äldre personer. Under 15 träffar fick de träna en lång rad arbetsminnesuppgifter som ställde krav på förmågan att ta in och återge ny information som presenterades mycket snabbt, ungefär som att snabbt läsa upp telefonnummer som senare skulle erinras.

  Resultatet visade på kraftfulla träningseffekter jämfört med en äldre kontrollgrupp som inte fick någon träning. Intressant var att de äldre efter träningens slut presterade i nivå med en grupp 25-åringar! 

 
Vi tittade även på hur träningen påverkade deltagarnas vardag och hur prestationen påverkades i uppgifter som inte tränades. Här visade det sig att man inte bara förbättrades i det man tränade utan även i uppgifter som inte tränades. Det gällde framförallt uppgifter som ställde krav på mentalt tempo, det vill säga förmågan att processa information snabbt.

  Detta resultat stämde väl överens med de självupplevda förbättringar som deltagarna rapporterade som vittnade om att de allmänt kände sig mer mentalt alerta.

 
För närvarande håller vi på att följa upp dessa resultat ett år efter avslutad träning och preliminära fynd pekar mot att effekterna av träning håller i sig över tid. Således har vi visat att arbetsminnet går att träna upp hos äldre personer och att effekten är beständig över tid och generaliserar till andra kognitiva domäner.

Det viktigaste budskapet från kognitiv träningsforskning är att systematisk träning är gynnsamt för minne och uppmärksamhet och att vi behöver utmana våra kognitiva funktioner för att hålla dem i form!

 
Forskningen har unisont visat att fysisk aktivitet i lagom mängd är A och O för vår hälsa men det har även visat sig att en vältränad kropp är lika viktigt för kognitiv förmåga.

  I en studie av Colcombe, med kollegor, studerades effekter av måttlig fysisk aktivitet i form av regelbundna promenenader hos en grupp äldre personer. Träningsprogrammet bestod i att under cirka 45 minuter promenera i lagom till snabb takt tre gånger i veckan under sex månader.

  Både före och efter träning testade man deltagarnas kognitiva funktioner. Med hjälp av hjärnavbildning, studerade man även hur hjärnan påverkades av ett aktivt promenerande.

 
Resultatet visade att de äldre som fått promenera, markant förbättrade sin uppmärksamhet jämfört med gruppen äldre som inte fått promenera. Det intressanta var att denna grupp även uppvisade förändrat hjärnaktivitetsmönster som funktion av fysisk aktivitet.

  De delar av hjärnan som var viktiga för just uppmärksamhet uppvisade ett förändrat blodflöde efter träningen. Författarna drog slutsatsen att ökad fysisk aktivitet kan mildra ett kognitivt och fysiskt åldrande.

Att ha ett tillfredställande socialt liv har länge varit känt som en viktig faktor för både psykisk och fysisk hälsa. Inte förrän helt nyligen har sambandet mellan social aktivitet och kognition uppmärksammats i forskningen. Två studier är speciellt av intresse.

 
I en artikel av Löwdén och kollegor var man intresserad av att förstå varför vissa äldre personer  bibehåller sin kognitiva förmåga över tid medan andra försämras. Med andra ord, vilka egenskaper besitter dessa personer som gör dem till synes resistenta mot kognitiv nedgång?

  Överraskande nog visade resultatet att de individer som var mer socialt aktiva inte försämrade sin kognitiva funktionsnivå över tid jämfört med personer som var mindre socialt aktiva. Alltså verkar ett socialt aktivt liv kunna motverka nedsättningar i kognitiva funktioner. Detta resultat i samklang med det för fysisk aktivitet understryker vikten av andra faktorer än kognitiva som viktiga för minne och uppmärksamhet.

 
I linje med studien ovan har en forskargrupp vid Äldrecentrum undersökt faktorer som kan skydda mot ett insjuknande i en demenssjukdom. I en omfattande metaanalys visades bland annat att de personer som levt ett socialt mer aktivt liv tenderade i mindre grad att insjukna i olika demenssjukdomar.

Alltså visar båda dessa studier på ett positivt samband mellan social aktivitet och kognitiv förmåga. En intressant fråga för framtiden blir att försöka förstå varför social aktivitet har en gynnsam effekt på kognition.

  Är det så att ett aktivt socialt liv ställer stora krav på vårt kognitiva system? Vi vet att samtalet utgör en central del i många sociala aktiviteter och att förmågan att kunna föra och hålla ett samtal levande kräver en god kognitiv förmåga. Kanske är det just denna aspekt som håller hjärnan i trim och som är kärnan i varför social aktivitet är av godo för kognitiv funktion.

 
Så vad kan man rekommendera på basis av ovan nämnda forskning? Kanske ett regelbundet motionerande tillsammans med en vän flitigt diskuterandes allt mellan himmel och jord!


Referenser:
Colcombe S, et al. (2004). Cardiovascular fitness, cortical plasticity, and aging.
Proceedings of National Academy of Sciences, 101, 3316-3321

Fratiglioni L, Paillard-Borg P & Winblad B. (2004).
The Lancet Neurology, 3, 343-353.

Lövdén M, Ghisletta P & Lindenberger U. (2005). Social participation attenuates decline in perceptual speed in old and very old age.
Psychology and Aging, 20, 423-434.