Jag är desillusionerad om effekten av Socialstyrelsens nationella riktlinjer för strokesjukvård. De har inte så stor genomslagskraft, säger professor Yngve Gustafson.

Efter stroke behövs en livslång rehabilitering. Möjligen har vården blivit mer likartad på sjukhusens strokeenheter, men i primärvården och äldreomsorgen syns knappast någon effekt. Majoriteten av patienterna får ingenting efter sjukhusvistelsen. Några enstaka projekt med  hemrehabilitering når alltför få.

  Det säger professor Yngve Gustafson, Umeå universitet.

  – Även sjukhusen väljer bort de äldsta, dementa och svårast drabbade. Trots att forskningen visar att de skulle ha mest nytta av rehabilitering, framhåller han.

 
Yngve Gustafson var själv ansvarig för avsnittet om rehabilitering när riktlinjerna togs fram första gången år 2000. Redan då rekommenderades fortsatt rehabilitering i kommunerna.

Politiker och tjänstemän i kommuner och landsting måste ta ansvar och prioritera denna försummade grupp anser han.

De nationella riktlinjerna ger dessutom rekommendationer om behandling som saknar evidens hävdar han. Det finns ingen forskning som visar att mediciner som sänker blodtryck och blodfetter är bra för människor över 75 år. Ändå gäller rekommendationen för sekundärprevention alla som drabbats av stroke trots att det i praktiken visat sig vara både skadligt och orsaka dödsfall.

 
Umeå är berömt för sin fallforskning och har producerat många doktorsavhandlingar i ämnet. Ändå är Yngve Gustafson inte nöjd:

  – Många tror att det idag finns tillräckligt med kunskaper om varför gamla människor faller och hur man kan bedriva effektivt fallförebyggande arbete, men det är inte sant. Även i de mest framgångsrika interventionsstudierna har fallolyckorna minskat med bara 20 procent.

  – Mycket forskning återstår.

Framför allt intresserar han sig för fall och skador hos dementa. De faller oftare än andra äldre människor och står för en tredjedel av höftfrakturerna. I en studie på ortopeden på Norrlands Universitetssjukhus lyckades man minska fallolyckorna hos denna patientgrupp, men studien var inte så stor och han vill inte dra för långtgående slutsatser av den.

 
Flera doktorander i Umeå försöker fördjupa kunskaperna inom detta område. En sådan studie pågår på äldreboenden i Västerbotten och norra Ångermanland där personalen utbildas i fallförebyggande åtgärder och demenskomplikationer.

Han är väl medveten om forskarnas tredje uppgift: att sprida forskningsresultaten. Trots många artiklar, kongresser, seminarier och personalutbildningar inser han att det inte räcker:

  – Bara kunskap leder sällan till förändring. Varje äldreboende och varje sjukhusavdelning skulle behöva ha både projektarbete, som Genombrottsmetoden, och systematisk kvalitetskontroll. Effektiv fallprevention måste vara en del av aktiviteterna varje dag.

 
Men forskarnas huvuduppgift är att ta fram det vetenskapliga underlaget och de kan inte ta ansvar för att genomföra de förändringar som behövs. Det måste andra ta hand om anser han.

  – Lär av läkemedelsindustrin! De har alltid ett projekt i slutfasen där läkemedlen provas på patienter och görs kända bland läkarna. Industrin har enorma resurser för det, men ingen satsar pengar för att förebygga till exempel fallolyckor, depression, trycksår eller undernäring.