Allt under samma tak

Inger Raune, chefredaktör
Nyckelord: Demens, Äldreboende, Omvårdnad


Här finns patienten som är sjuk men människan bor här. Så brukar man säga på Demenscentrum i Örebro, ett hus som rymmer det mesta inom området.

 

Några kilometer utanför Örebro ligger Demenscentrum. Att det är välkänt förstod jag redan när jag hoppade in i taxin utan att ha lappen med adressen framme. Jag ska till Demenscentrum, sade jag samtidigt som jag rotade i väskan. ”Jag vet var det ligger”, sade taxichauffören.  

 
Sedan berättade han en historia från när han var helt ny som chaufför. En finklädd, lite äldre herre satte sig i bilen och bad att få åka till Wadköping, den del av Örebro där man samlat gammal bebyggelse som ett utomhusmuseum.
Jo, han skulle dit på någon festlighet sa han. Men det visade sig att mannen var känd i taxikretsar för att uppge en helt annan adress än dit han skulle – till Fyrklöverns dagvård vid Demenscentrum.

 

Innan Demenscentrum byggdes för tio år sedan fanns Fyrklövern. Namnet står för fyra beståndsdelar: dagvård, möjlighet att övernatta (korttidsboende), råd och stöd till anhöriga samt utbildning av personal. Fyrklövern startade 1991 inom Mellvinges sjukhusområde, ett illa beryktat mentalsjukhus.

  – Vi pratade om och benämnde verksamheten bara som Fyrklövern för att slippa den gamla stämpeln, säger enhetschef Birgitta Lindblom som varit den drivande sedan start.

 
Jag träffar henne och undersköterskan Marita Eklöf i ett stort vackert rum, kombinerat ombonat vardagsrum och funktionell undervisningssal, på bottenvåningen.
Huset inrymmer i dag allt från dagvård och korttidsboende till vård vid livets slut. Här finns gruppboenden för yngre dementa och Demenscentrum var först i Sverige att erbjuda särskilt boende för svårt sjuka personer med frontallobsdemens.

 

Det finns också ett boende för demenssjuka med särskilda behov (BPSD), det vill säga de som vandrar eller ropar hela tiden och anses vara störande.

  – ”Störande” är ett ord vi aldrig använder här, säger Birgitta Lindblom. Dessa personer har svårt att passa in på vanliga demensboenden, och gruppboende passar definitivt inte.

 

Hon och Marita Eklöf berättar om en kvinna som nyligen flyttat hit till Demenscentrum. Hon har tidigare bott på ett gruppboende där hon satt i sin rullstol och ropade oavbrutet. Personalen tog då och körde in henne i hennes rum. Ropen blev allt högre och intensivare.

 
Det visade sig att kvinnan både såg och hörde dåligt. När hon kom till Demenscentrum och boendet för demenssjuka med särskilda behov, såg personalen till att hon fick vara med hela tiden. De klappade på henne för att visa att de fanns där och visade på olika sätt att hon inte var ensam.

  – Hittar personalen rätt i omvårdnaden tar det inte lång tid innan en förändring märks, säger Birgitta Lindblom. Redan efter ett par dagar här hade ropen så gott som tystnat. Miljön måste anpassas och vi som personal måste signalera att det är okej att vara den du är.

  – Här har vi en helhet och kan lotsa rätt, säger Marita Eklöf. Det känns gott att kunna arbeta så att en person får sin tillåtande plats.

  – Ofta upprepar vi frågan ”vem är vi till för?”, både här i huset och i utbildningssammanhang. Det låter som frågan har ett självklart svar men tyvärr är det inte alltid så enkelt i en stressig vardag.

 

De olika boendeformerna kräver olika kompetens och tankesätt i omvårdnad. Det är nödvändigt att detta hänger ihop, säger Birgitta Lindblom. ”Boende” är behandlingsform!

  – Normen som genomsyrar huset är att här finns patienten som är sjuk, men människan bor här.

 

En viktig del inom Demenscentrum är kontaktmannaskapet. Anhöriga har en kontaktperson att vända sig till för att få råd och stöd.

  – Det är inte ovanligt att vi i kontakten kommer så nära att professionalismen riskerar att komma i bakgrunden, säger Marita Eklöf. Men anhöriga behöver inte en ny familjemedlem, de behöver någon som har kunskap om sjukdomen och det som sker med den demenssjuke.

 

På uppdrag av Örebro kommun är Demenscentrum också ett utbildningscentrum för personal inom kommunen. De ger utbildning på grundnivå men även fortbildning, liksom konsultation och handledning. I dag kommer personalgrupper från hela landet för att lära sig mer om demensvårdens olika sidor.

 
Det är delvis tack vare EU-bidrag som grunden för Demenscentrum har kunnat läggas. Det vill säga de pengarna kunde betala för till exempel vikarier när personalen behövde utbildas.

  – Vi fick lite mer tid att se till att våra visioner fick sätta sig, säger Birgitta Lindblom som inte anser att verksamheten hänger på henne som chef. Marita Eklöf är mer tveksam.

  – Det är ju ändå du som har sett till att alla i personalen känner sig och är delaktiga i de olika verksamheterna i huset.

 

Att personalen arbetar i team med olika professioner är det viktigaste i alla vårdformer inom Demenscentrum. Detta har man gemensamt med många andra enheter som vill bedriva god demensvård. Det som skiljer Demenscentrum från andra verksamheter är hur Birgitta Lindblom har organiserat personalen.

 
Grundfilosofin är att alla medarbetare har stor kapacitet och kompetens inom många områden som är användbara i verksamheten. Birgitta Lindblom har valt bort mellancheferna och det mesta av administrationen – det är hon och en löneassistent på halvtid.

 

Istället har hon organiserat så att personalen finns med i olika grupper, till exempel finns en ”kvalitetsgrupp” som lär sig mer om kvalitetsinstrumentet SIQ. Andra grupper ansvarar för till exempel utbildningen, arbetsmiljön, personalsamordning och inköp. Och förstås de grupper som har med maten att göra. Här lagas nämligen all mat i huset av anställda kokerskor.

  – Det här sättet att organisera verksamheten har medfört att vi i personalen känner en yrkesstolthet. Vi lär av varandra och många av oss finns med i flera grupper, säger Marita Eklöf.

 

Birgitta Lindblom upprepar att hon är övertygad om att den här grunden är fastlagd.

  – Det finns dock en brist, säger hon. Det finns ingen forskning knuten till huset. Vi skulle behöva sätta ord på den modell vi använder. Formalisera metoderna. Det har vi inte hunnit med. Vi är fullt koncentrerade på det konkreta arbetet.

  – Vi måste kontinuerligt se över vårt eget hus. Det får inte bara vara ord när vi står och lär ut olika sätt att tänka vid olika vårdformer. Vi måste själva leva upp till det vi vill lära ut.

 

 

 

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 09 januari 2010 - 21:08 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår