”Ansiktet är blekt. Jag tittar på de vildvuxna ögonbrynen och tänker…”

Lydia Renström, vårdbiträde & frilansskribent
Nyckelord: Äldreboende, Omvårdnad, Hemtjänst och social verksamhet


God morgon! När jag kommer in till Elin, är hon redan vaken. Hon är klädd i nattlinnet med rosa hjärtan på, från dottern i Amerika. Också lapptäcket är därifrån. Det är sytt av många små trekanter, i olika blå nyanyser.

 

Oftast får man lirka lite med Elin. Hon brukar vara ganska ilsken men denna morgon skiner hon som solen.

  – Godmorgon Elin!

  – Jag har vunnit en miljon, säger hon.

  – Å, vad kul, säger jag. Det verkar som om du har sovit gott.

  – Jodå!

  – Elin, jag ska hjälpa dig till badrummet, så du får tvätta dig och ta på dig en klänning.

  – Det kan väl vara, säger hon och drar upp täcket till hakan.

 

Jag vill inte bråka med henne. Hon får sin frukost på sängen. Gröt, ostsmörgåsar med paprika och gurka serveras, liksom juice, kaffe och te. Yoghurt och flingor får de som inte gillar gröt. När jag ger Anna hennes frukostbricka, säger hon:

  – Ge mig en kniv, är du snäll. Jag måste skära upp detta bälte!

  – Men Anna, säger jag, du måste ha bältet, annars kan du kana ur rullstolen.

  – Men jag måste iväg nu, säger hon och rycker i bältet.

  – Du får ta en tur med rullstolen, du har ju bara ett ben…

  – Va?

 

Jag pekar på hennes stump. Ett av hennes ben är amputerat men hon glömmer det ibland.

  – Ja, just det, säger hon. Dom har tagit benet!

  Hon tittar runt i köket och frågar efter en stund:

  – Var är Svea och Elsa?

  – Dom bor visst i Stockholm, säger jag. Saknar du dom?

  – Jo, det är klart att man saknar sina systrar, säger hon och ser i fjärran.

  – Kan du berätta för mig vad ni brukade göra när ni var unga, ber jag och sätter mig på huk vid henne.

  – Vi dansade, säger Anna och ler hela hon.

 

Sjuksköterskan kommer ut från Åkes rum. Hon har ordnat med dropp. Åke äter inte längre. Jag går in till honom och drar fram en stol bredvid hans säng.

  – Hej, Åke.

  – Hej, viskar han och fortsätter att blunda.

  – Har du ont?

  – Neej, det är rätt så bra, det är det...

  Ansiktet är blekt. Jag tittar på de vildvuxna ögonbrynen och tänker att jag skulle vilja klippa av de allra längsta stråna och göra honom fin. Istället tar jag hans hand och säger:

  – Jag vill sjunga lite för dig. Vilken sång ska jag ta?

  – Vet inte, svarar Åke, nåt om Herren...

  Jag sjunger tyst:

  – Bereden väg för Herran. Berg, sjunken, djup, stån upp. Han kommer, han som fjärran, var sedd av fädrens hopp. Rättfärdighetens förste, av Davids hus den störste. Välsignad vare han, som kom i Herrens namn...

  Åke nynnar med i melodin.

  När vi tystnar, för han plötsligt handen till huvudet och kliar försiktigt.

  – Kliar det, frågar jag.

  – Ja, säger han, men det går nog snart över.


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 09 januari 2010 - 21:08 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår