Det kommer värre köttberg

Gerdt Sundström, professor vid Institutet för gerontologi, Hälsohögskolan i Jönköping
Nyckelord: Åldrandet/Socialgerontologi


Pensionär – aldrig i livet!
är en ny bok om typiska 40-talister, enligt förlaget. Gerdt Sundtröm undrar vart kontorslavarna och vårdbiträdena tog vägen.

 

En kohort var en sammanhållen enhet i den romerska armén, men betecknar idag en grupp människor födda ungefär samtidigt och med i någon mening likartade livserfarenheter. De ”känner igen varandra” på färden genom livet och identifieras som en enhet av omgivningen: 40-talisterna är eller anses vara en sådan grupp.

  Att de var många är sant, men de som föddes på 60-talet var faktiskt fler! Dit hör, till exempel, vår finansminister, Pär Nuder. Jag vet inte om 60-talisterna förenas av något särskilt, utom av trånget att klanka på oss fyrtiotalister?

 

Vad är det som förenar en kohort och finns den på riktigt? En ny bok angriper frågan med journalistiska metoder: Birgitta Kristoffersson och Håkan Lahger ger i Pensionär – aldrig i livet! en bild av elva ”typiska” 40-talister. Hur typiska är de egentligen?

 
Nästan alla är framgångsrika författare, psykoanalytiker, chefredaktörer, skådespelare, designers etc. Och alla utom bryggerimagnaten Spendrup har det politiska hjärtat till vänster. Han är för övrigt en av få som vältaligt argumenterar för fler kvinnor i ledande ställning. Men, var är den stora massan av 40-talisterna: arbetarna, kontorsslavarna, vårdbiträdena?

 

Ändå kanske det finns något som förenar alla 40-talister: minnen av ett fattigare Sverige där man fortfarande stoppade strumpor, men också känslan av framsteg och av att samhället öppnade sig. Ingen av intervjupersonerna har direkt behövt söka arbete eller sträva efter att göra karriär, utan allt erbjöds dem.

De trädde ut i yrkeslivet när ekonomin och den offentliga sektorn expanderade på ett idag ofattbart sätt. Man kunde kosta på sig att ta lätt på detta; om Ingrid Dahlberg uppges att hon ”framlever -- sitt liv som landshövding i Dalarna”... Detta må vara en journalistisk dikeskörning, men säger något om med vilken lätthet 40-talisterna gled in i och flöt upp i samhällsapparaten.

 

Idag ser vi ju den motsatta tendensen, att ungdomar inte kan ta sig in på arbets- och bostadsmarknaden och att människor stöts ut. Fyrtiotalisterna hade och har fortfarande ofta ett socialt engagemang, en pliktkänsla som författarna noterar och visar solidaritet särskilt internationellt, om än ibland väl abstrakt och stundom käpprätt åt skogen.
  Här fanns också en gemensam musik, litteratur, klädstil (mina Mahjong-kläder har jag givit till mina döttrar, som blev glada över dem) och andra symboler som förenade.

 

Många av 40-talisterna, med deras idealisering av en aktiv livsstil, kommer inte heller att vilja bli ”pensionärer” i första taget. Tur är kanske det, med tanke på hur framtidens pensioner riskerar att bli? Det är osannolikt att 60-talisterna, som redan tagit plats på taburetterna, skall visa sig mer generösa än föregående kohort, särskilt som en del av dem tycks anse att tidigare årgångar fick en orättvist stor bit av kakan.

 

 

Fotnot:
Pensionär – aldrig i livet!

Birgitta Kristoffersson & Håkan Lahger (Bokförlaget Langenskiöld)


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 09 januari 2010 - 21:08 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår