KRÖNIKA: Det tar tid att växa upp

Bibbi Steinertz, redaktör & organisationssekreterare i Kvinnor för Fred
Nyckelord: Åldrandet/Socialgerontologi


Gör mig inte gammal,
skrev en gång den amerikanska författaren och journalisten, Dorothy Parker, inför sin 70-åriga födelsedag. När jag en gång för ganska länge sedan läste detta blev jag inte särskilt berörd, jag förstod inte vad hon menade. Men nu, när jag själv passerat denna ålder, förstår jag bättre hennes vädjan för det är ju genom omgivningen man påminns om att åren gått medan man själv inte tänkt så mycket på det.

Det handlar alltså mer om attityder och fördomar om hur man skall vara, se ut och bete sig efter viss ålder. Men liksom Dorothy Parker tycker inte heller jag om att bli påmind om att jag passerat en gräns där ålder i stället för kompetens avgör min personlighet.


Men jag tror inte det var just detta som styrde mig när jag vid 65 års ålder slutade mitt yrkesverksamma liv på radion och föga anade hur fortsättningen skulle bli. Jag bara fortsatte med det jag kunde och gillade, om än i annan form och inom områden som tidigare intresserat mig, men som jag inte haft tid att ägna mig åt, nämligen freds- och kvinnofrågor. Samtidigt upptäckte jag att mina yrkeskunskaper kunde vara en tillgång, något som kunde omvandlas till att berika både mitt eget och andras liv.

 

Det kändes nytt och spännande att börja en ny tillvaro där jag både kunde bestämma över min egen tid och vad jag ville göra av den, till exempel skänka bort den till ideellt arbete för en god sak. Kontaktnätet vidgades – människor jag yrkesmässigt aldrig kommit i kontakt med blev en del av mitt liv eftersom vi strävade mot samma mål och brann för samma sak. Det betydde samtidigt nya människor, nya länder, kulturer och miljöer.

 

Jag fann en värld och tillvaro jag visserligen tidigare kände till men aldrig haft tillfälle att uppleva. Som att vara en av tusentals kvinnor på FN:s kvinnokonferens i Nairobi och där möta kvinnor från hela världen eller i Beijing i Kina där trettiotusen kvinnor möttes under tio dagar för att diskutera, utbyta tankar och erfarenheter, dansa och sjunga. Den känsla av solidaritet och gemenskap jag där upplevde gav nyttig erfarenhet för resten av livet.

 

I Nairobi blev vi inbjudna till en liten by i bergen där barnen satt i en skola utan tak – pengarna hade tagit slut vid väggarna – men där glädjen och gästfriheten var gränslös. Att de skulle ha ett tak på skolan blev en självklarhet. Vi upprättade en handelsförbindelse – de flätade korgar som vi sålde i Sverige. Pengarna räckte till ett tak och lite mer.

 

Att arbeta för konfliktlösningar utan våld har också blivit en del av min vardag i organisationen Kvinnor för Fred, framför allt med kvinnor och konfliktlösning med FN:s resolution 1325 som förebild. Den antogs av säkerhetsrådet år 2000 och uppmanar i sin första paragraf alla medlemsstater att verka för att kvinnor finns med på alla beslutsnivåer i nationella, regionala och internationella organ för att förebygga, hantera och lösa konflikter. Som det nu är och alltid har varit har ju kvinnor, hälften av jordens befolkning, aldrig fått vara med i några beslut som gäller krig eller fred.

 

Tänk om vi, efter det blodiga och krigiska 1900-tal jag växte upp i, fick uppleva att kvinnors medverkan kunde sätta stopp för militära rustningar. Eller som Elin Wägner beskrev det efter första världskriget: ”den väldiga fauna av järndjur som rasar omkring på jorden till tecken på att även mannen kan föda levande ungar”.

 

I boken Att leva ett liv - inte vinna ett krig, av psykolog och psykoterapeut Anna Kåver, har jag just lärt mig att vara ”medvetet närvarande”. En nyttig liten bok om acceptans som innebär att välja att se och stå ut med både sin inre och yttre verklighet, utan att fly, förvränga eller döma den hur plågsam den än kan vara. Man blir aldrig för gammal för att lära – det tar tid att växa upp!


 

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 09 januari 2010 - 21:08 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår