Ett vårdprogram för hela länet

Ethel Lanesjö, journalist
Nyckelord: Demens, Sjukvård, Organisation och lagstiftning


För 20 år sedan började man utveckla det vårdprogram för demens som nu gäller i hela Kalmar län. 21 distriktssköterskor driver programmet. De flesta utredningarna görs i primärvården.

För 20 år sedan började sjuksköterskan Jan Strömqvist arbeta som chef på en avdelning för demenssjuka i Nybro. Tillsammans med geriatrikern Arne Sjöberg gick han igenom medicinlistor, tog bort onödiga läkemedel och förändrade boendemiljön.
  – Det hade stor effekt. De blev mycket piggare och det blev lugnare, säger Jan Strömqvist.
 
Utifrån den erfarenheten började han arbeta på det vårdprogram vid demens som först antogs av Nybro. Sedan 2004 gäller det för landstinget och Kalmar läns tolv kommuner. Arbetet började med att förankra idéerna hos dem som ska göra jobbet på vårdcentraler och i kommunerna. Sedan skrevs ett mycket konkret program av en grupp från primärvård, specialistvård och kommun.
  Att göra tvärtom, alltså skriva ett omfattande vårdprogram först tycker han är helt förkastligt. Ingenting händer om inte arbetssättet vunnit gehör.

I Kalmarmodellen är den demensansvariga distriktssköterskan i centrum. Till henne kommer remisser från läkare, andra distriktssköterskor, biståndshandläggare, undersköterskor och anhöriga. Det finns 21 sådana distriktssköterskor som fördelar arbetstiden på 26 vårdcentraler.
 
Den demensansvariga distriktssköterskan är processägare, som det heter på sjukvårdsadministratörers språk. Hon ansvarar för demensutredningen och för dokumentationen av den, oavsett boendeform. Beslutet om utredning tas tillsammans med distriktsläkaren.
  Hon gör den medicinska anamnesen och utför bland annat MMSE (Mini Mental State Evaluation) och klocktest. Hon har ansvar för vårdplaneringen och uppföljning av vårdplan och läkemedelsbehandling. Även de tre första informationsträffarna med anhöriga sköts av henne.

Om patient och anhöriga går med på det blir kommunens biståndshandläggare inkopplad tidigt och gör då intervjuerna för patientens sociala livshistoria. Demensutredningarna i Kalmar sköts alltså huvudsakligen i primärvården. Bara cirka 10 procent går vidare till geriatrisk specialistbedömning. Alltså lika stor andel som vid andra sjukdomar.

Eftersom de demensansvariga distriktssköterskorna har en så viktig roll anser Jan Strömqvist att de bör handplockas.
  – Det här är en specialitet som kräver stort intresse. Man måste arbeta medvetet brett med både demens och andra sjukdomar som patienten kan ha, med familj och närstående. Man måste ha en vilja att ta ansvar, arbeta självständigt och kunna strukturera sitt arbete. Sjuksköterskan måste ha respekt hos läkaren.

Jan Strömqvist, numera demenssamordnare på landstinget, använder mycket av sin tid för fortlöpande demensutbildning för distriktssköterskor och distriktsläkare samt handledning på demensboenden. I fler kommuner har även vårdbiträden och biståndshandläggare utbildats.
 
Finns det några nackdelar med den här modellen?
 – Ingenting är fullkomligt. Man måste hela tiden se till att vi gör det vi kommit överens om så att arbetet inte tappar fart. Därför har jag telefonkontakt och träffar regelbundet distriktssköterskorna. Genom att vårddokumentationen förs in i en databas får vi noggrann statistik och kan se om någon rutin sackar efter. Jag kan följa vartenda ärende.


Fotnot:
Lär mer om Kalmarmodellen för demens »


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 09 januari 2010 - 21:08 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår