Kravlös rutin att se fram emot

Magnus Westlander, journalist
Nyckelord: Demens, Hemtjänst och social verksamhet


Demenssjukdomen debuterar ibland tidigt, när de drabbade ännu står med båda fötterna i yrkeslivet. I höstas öppnade Silviahemmet dagvård för yngre dementa.

Ingen drömmer om att få komma till Silviahemmet. Eller till någon annan dagvård heller för den delen. Vem har ens vågat tänka tanken, att jag skulle komma att tvingas lämna yrkeslivet på grund av en obotlig hjärnsjukdom och att dagvård då skulle bli angeläget för mig och mina anhöriga.

  – Visst är dagvård laddat, något som är bra att det finns men som man själv inte vill förknippas med. Den föreställningen är nog särskilt stark hos dem som tidigt drabbas av demens, när de ännu står mitt i livet.
 Därför är det nästan alltid anhöriga som ser behovet först och som behöver avlastning, säger Lotta Roupe, undersköterska och silviasyster på Silviahemmet, beläget några hundra meter fågelvägen från Drottningholms slott.

Silviahemmets dagvård för yngre dementa tar emot åtta personer två dagar i veckan. Besökarna kommer hit med taxi från olika delar av Stockholm. En del har ett biståndsbeslut bakom sig, andra betalar vistelsen med egna medel. I vilket fall arbetar Lotta Roupe, tillsammans med kollegerna Eva Jönsson och Jarek Raubo, för att besökarna ska känna sig väntade och behövda. Och det tror hon att de oftast gör.

Oviljan mot dagvård, som i början överskuggar allt, brukar gradvis mildras. Istället kan besöken bli en kravlös rutin att se fram mot, bara man har tålamod och skyndar långsamt. Lotta Roupe:
 
 – Det kan börja med att personen kommer hit för lunch och sen åker hem igen. Så kan det fortsätta i några veckor innan han stannar till eftermiddagskaffet. Tryggheten ökar gradvis.
  – Kanske finns en annan besökare att dela intresse med, att småprata om film eller musik. Vi försöker vara med och lirka lite.

Lirka. Ordet dyker upp med jämna mellanrum när Lotta Roupe talar om sitt arbete. Det betyder att stötta besökarna utan att ta över deras förmågor, att undanröja hinder som sjukdomen reser. Lirka kan handla om att varsamt försöka pussla ihop två vårdtagare som hon tror kan ha utbyte av varandra. Lirka handlar aldrig om krav eller tvång. Lotta Roupe:
  – Man måste komma ihåg att det är vi som kliver in i deras värld. Alla har sig egen unika personlighet och vi måste försöka sätta oss in i vad som är bäst för var och en.

Lotta Roupe berättar om en av besökarna som tycker om att gå för sig själv. Hon har blivit lite av Silviahemmets ”fixare”: putsar silver, lagar trädgårdsmöblerna, så tar hon sig en rökpaus.
 
– Jag skulle aldrig försöka knyta ihop henne med någon annan, om hon inte själv vill. Hon måste få vara den hon är. 

Demenssjukdomen gör att man inte gärna söker nya kontakter. Därför ser Lotta Roupe dagvård som först och främst en individuell vårdform. Den utesluter inte social samvaro – luncher både tillagas och äts tillsammans – men inplanerade gruppaktiviteter står sällan på programmet. Istället backar personalen upp varandra så att extra tid kan ägnas åt en eller ett par vårdtagare i taget.
  – Det blir många promenader. Omgivningarna är inte bara ovanligt vackra, det innehåller också mycket kultur att besöka och samtala om. Gå i affärer och uträtta ärenden är också omtyckt. Sådant var ju självklart för våra besökare för bara en kort tid sedan, säger Lotta Roupe.

På Silviahemmet finns dagvård även för äldre dementa. De kommer, med några undantag, veckans övriga dagar för att inte skapa oro bland de yngre. Rädslan för dagvård förstärks ofta när nya besökare möter dementa som är äldre och sjukare, menar Lotta Roupe.
  – Men även detta brukar bli bättre med tiden, när man känner sig mer hemmastadd. Vi har en dam på 82 år som är särskilt populär hos våra ”yngre” herrar.

Någon officiell åldersgräns finns inte. De som idag ingår i ”yngregruppen” är mellan 58 och 68 år. Deras symptom skiljer sig åt, inte bara för att de befinner sig i olika faser av sjukdomen.

Demens kan ta sig olika uttryck. Somliga har främst minnesproblem. Andra minns men får inte ihop sin närmiljö, att sätta sig på toalettstolen kan vara ett hopplöst företag. Även en måltid kan bli kaotisk med serveringsfat som skickas hit och dit, gaffel och kniv som ska koordineras.
  – Vi placerar oss vid lunchbordet så att vi kan stötta dem som behöver. Ofta kan det räcka med att påminna om att vad som ska göras, att se till att saker och ting kommer i rätt ordning.

Har då åldern betydelse för den omvårdnad som ges? Är det någon avgörande skillnad att arbeta med yngre dementa? Lotta Roupe ler.
 
 – Ja, du får absolut inte spela Calle Jularbo och annan gammal dragspelsmusik. Istället är det ABBA eller jazzmusik som gäller. Och tittar vi på film kan det bli Yrrol (Lorrygängets spelfilm från 1990-talet red anm). Vi tycker om ungefär samma saker.

Lotta Roupe blir allvarligare igen. Några avgörande skillnader i omvårdnaden mellan yngre och äldre dementa ser hon egentligen inte. Demenssjukdomen innebär alltid en fortlöpande förlust av förmågor. Hennes uppgift är att kompensera för dessa förluster så att självkänslan i möjligaste mån kan upprätthållas.
  – Att få några handtag så att man kan fortsätta laga mat kan betyda oerhört mycket.
  – Det finns ju också sinnen som är mer opåverkade av sjukdomen och som är viktiga att stimulera, till exempel genom att duka vackert, servera väldoftande mat som smakar gott.
 
Så får man inte vara rädd för att skämta och ha roligt, påpekar Lotta Roupe. Även om orsaken till att man kommer till Silviahemmets dagvård är djupt tragisk.
  – I livets alla skeden måste det finnas utrymme för glädje och skratt. 


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 09 januari 2010 - 21:08 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår