LEDARE: Nå fram till det inlåsta

Inger Raune, chefredaktör
Nyckelord: Demens, Omvårdnad


Demens lär betyda "utan själ". När jag själv har försökt att hitta denna översättning eller snarare tolkning har jag inte lyckats. Inte ens i en äldre latinsk ordbok.

Ju mer jag letade desto gladare blev jag – att jag inte hittadet det. För när jag hörde "utan själ" tyckte jag det lät så förfärligt att jag vill värja mig från det. Däremot hittade jag "utan sinnen" och "vansinne". Vilket troligen kan anses vara samma sak. Fast "utan själ" låter ännu värre – i alla fall för oss på 2000-talet.
  – Det är inte fråga om en själsdöd person i en tom kropp, säger professor Sirkka-Liisa Ekman. En demenssjuk människa har mycket kapacitet kvar, fast den är inlåst, säger hon.
  Inlåst. Det är en både lockande och hoppfull tanke att där finns något som går att nå – om man bara hittar rätt nyckel.
 
Under arbetet med det här numret har vi mött mycket kunskap och kompetens. Vi kallar det demensvård i praktiken. Det vill säga hur bemöts dementa personer och deras anhöriga. Och vilket stöd får personalen? 

Det finns åtskilliga verksamheter, både demensboenden och hemtjänst, som är riktigt bra. Där ges en sådan omvårdnad som jag själv skulle välja till min mor eller till mig själv – om jag nu kan eller får välja när (eller om) en sådan dag kommer.

Möjligheter för personalen att tillgodogöra sig kunskap och även kompetens finns redan! Det gäller bara att ta vara på dem. Personalen kan så att säga få tillgängliga verktyg för att hitta nyckeln till det som finns inom varje demenssjuk människa. Det vill säga alla möjligheter till god demensvård finns. Ändå fungerar det långt ifrån bra i många kommuner. Vi vet att det finns verksamheter där demenssjuka, anhöriga och personal mår riktigt dåligt, men vi har valt att här beskriva vad god demensvård bör vara och innebära. 
 
En viktig, och i det här numret återkommande, röd tråd i den goda demensvården är vikten av att se människan och hennes unika personlighet, inte bara den demenssjuka personen! Det är en människa med en historia, sina vanor och egenheter. Och en sjuk person som behöver omvårdnad, hjälp och stöd. När det sker på ett inkännande sätt kan kommunikation uppstå och nyckeln till det "inlåsta", som Sirkka-Liisa Ekman pratar om, kan hittas.

Ett exempel är en demenssjuk kvinna i Örebro. Hon tillhörde de "besvärliga" och på det gamla stället kunde de inte ha henne kvar eftersom hon hela tiden skrek och ropade. Här, där hon nu skulle bo, lät personalen henne vara som hon var. Hon fick vara med i köket eller i rummet där det dukades, överallt där det hände något. Hon slutade ganska snabbt att ropa. Med jämna mellanrum strök någon hennes hand och bekräftade att de fanns där i närheten. Kvinnan var nämligen så gott som både blind och döv, förutom att hon var dement. Undra på att hon ropade...

Alla vi har talat med bekräftar vikten av att se personen bakom sjukdomen. Det är A och O i all vård, men kanske ännu viktigare när det gäller en person som har demenssjukdom, som kanske lever i ett totalt kaos utan att förstå varför eller än mindre kunna göra sig förstådd.
  Denna människosyn måste alltid finnas med oavsett om demensvården pågår inom ett särskilt boende eller hemma med hjälp från hemtjänsten. Den måste finnas med för att en god demensvård ska vara värd namnet. Men en sådan omvårdnad och omsorg kräver personla med kunskap, erfarenhet och inte minst ett intresse för sitt arbete.


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 09 januari 2010 - 21:08 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår