Miljön avgör graden av handikapp. Det synsättet präglar arbetet på demensboendet Bergman där köket är ett självskrivet centrum.

Sträcker man lite på nacken kan man se klipporna och havet genom fönstret. Här brukar Anna-Stina stå för att se när makens fiskebåt kommer in. Men maken avled för ett decennium sedan och själv lever alltså Anna-Stina här på Bergman, ett boende för dementa på Öckerö i Göteborgs norra skärgård. Kerstin Klint, arbetsledare och sjuksköterska, säger att i sådana situationer gäller det för personalen att validera, alltså bekräfta den dementa personens upplevelser och inte försöka korrigera.

Nu sitter emellertid Anna-Stina och får fotvård, och påstår att det är skönt fast det ser ganska brutalt ut. Eftersom många av hennes grannar tar middagslur är det lugnt i huset. Enligt Kerstin Klint är själva byggnaden inte helt idealisk för ett demensboende, bland annat för att lägenheterna ligger utefter en korridor. En del brister är dock relativt lätta att ändra på, som att göra gården så säker att de boende kan gå ut där på egen hand.

Köket är ett självskrivet centrum, både i huset och för verksamheten. Maten och måltiderna är en viktig del av livet här. 
  – Vi lagar all mat själva, berättar Kerstin Klint. När pensionärerna får nylagad mat, inte från kantiner, ökar också aptiten. Det är ju ett problem för dementa att de går ner i vikt. Bara att känna doften av nygräddat bröd varje dag...det skapar hemkänsla.
  De boende kan, allt efter förmåga, delta i förberedelserna; genom att kanske duka, torka bordet eller skala potatis.

Catrine Eriksson är verksamhetschef för kommunens boende för såväl funktionshindrade som dementa, och hon tror att hennes bakgrund inom handikappomsorgen påverkar hennes synsätt. Visst, säger hon, demens är en sjukdomsdiagnos, och det är sjukdomen man forskar på och som till viss grad kan behandlas, med bromsmediciner. Men ser man på en person som har en skada efter en infarkt så resulterar det i ett handikapp där det faktiskt är miljön som avgör hur funktionshindrad han eller hon är.
  – Det synsättet påverkar vårt arbete, när det till exempel gäller delaktighet för att stärka det friska hos människor. Här fortsätter man att vara en pensionär, inte en patient, livet ut.

Den person som ansvarar för matlagningen är också delaktig i omsorgen om de boende. Och det är självklart att personalen äter tillsammans med pensionärerna. Lika självklart som att Catrine Eriksson och Kerstin Klint inte stänger in sig på kontoret när de resonerar om verksamheten utan sitter så att säga mitt i den. Kerstin Klint säger att hon träffar pensionärer, personal och anhöriga varje dag. Ett nära ledarskap som det brukar kallas. Detta, och kombinationstjänsterna, är ett signum för Bergman.
  – Inom demensomsorgen, där vi har pensionärer som inte själva kan berätta hur de har det, är det väldigt viktigt med en närvarande chef, understryker Catrine Eriksson.
  – Det gäller att vara med i verksamheten och ha en nära dialog för att förstå vad som kan orsaka problemen för pensionärerna.

En del hävdar att man som arbetsledare ska stå lite utanför, för att kunna se helheten, vara neutral och tänka objektivt. Catrine Eriksson kan hålla med, till viss del.
  – Men det är en balansgång. Du måste också vara riktigt bekant med din verksamhet för att göra rätt prioriteringar och fatta rätt beslut.

Arbetsledaren Kerstin Klint är även sjuksköterska och har alltså en kombinationstjänst. Konstruktionen bryter organisationsmönstret i kommunen. Catrine Eriksson har fått strida för den lösningen. 
  – Vi har gjort det valet just på Bergman, för att demenshandikappet är så komplext, förklarar hon. Det är en klar vinst att både kunna se sjukdomen demens och, utifrån socialtjänstlagen, se personen.
  – För att informationsöverföringen garanterat ska fungera när en person inte kan föra sin egen talan, är det viktigt att det finns så få anställda som det bara är möjligt kring honom eller henne.

Kerstin Klint påminner om att de arbetar med människor som står i en stark beroendeställning.
  – Det gäller att vara medveten om vilken makt man har att påverka de boendes livskvalitet.

Catrine Eriksson understryker att de synsätt man säger sig företräda ska hålla hela vägen. Man måste helt enkelt leva som man lär och vara vaksam på parallellprocesser, till exempel att relationen mellan chef och anställd ofelbart kommer att återspeglas i personalens förhållningssätt till pensionärerna. Och till de anhöriga.
  – Anhöriga, och särskilt inom demens- och handikappomsorgen, är i ett mycket utsatt läge. De är helt beroende av vår relation, och att få information som de kan lita på.

Reflektion är ett begrepp som ofta återkommer i samtalet med Catrine Eriksson och Kerstin Klint. Men medan det inom de flesta verksamhetsområden brukar ses som en bristvara – när tiden inte räcker till – framstår detta inte som något problem på Bergman.
  – Det gäller att fånga naturliga tillfällen till reflektion i vardagen, att stanna upp en stund, säger Catrine Eriksson. Det innebär att alla utvecklas.
  – Vi blir aldrig färdiga och vi arbetsledare har uppgiften att hålla samtalet vid liv. Då behöver jag inte alltid avsätta en särskild tid för att prata om verksamheten.

Sådana tillfällen finns förvisso också. Varje vecka har Kerstin Klint så kallade speglingar med den personal som för tillfället är i tjänst. Tillsammans går man igenom samtliga boende, noterar dagsläget och följer upp vad som sades föregående vecka. Varje gång någon av de anställda går på ett nytt pass läser de anteckningarna.
  – Det är ett väldigt tryggt redskap, både för mig och för personalen, säger Kerstin Klint.

Var tredje vecka har man arbetsplatsträffar. När det obligatoriska, som arbetsmiljö och ekonomi, är avklarat övergår man till att, som man säger, utveckla omsorgen. Synpunkter tas upp från till exempel anhöriga. En stadig punkt för diskussion är också etiska dilemman.
 
Arbetsledning och personal har tillsammans formulerat det övergripande målet, ledstjärnan, för Bergman: att varje boende ska få leva ett värdigt och meningsfullt liv varje dag. För att det inte ska stanna vid ett till intet förpliktande honnörsord konkretiseras vad detta innebär för var och en av de boende i vardagen.

Catrine Eriksson poängterar att den rådande grundsynen är att varje anställd verkligen är angelägen om att göra ett bra jobb. Och eftersom hon har ansvaret för att personalen har de rätta förutsättningarna slår ett misslyckande först och främst mot henne.

En förutsättning för att kunna ta självständiga beslut utifrån varje aktuell situation är att man så att säga har regelverket och ramarna i ryggmärgen. Därför pratar man en hel del om socialtjänstlagen på Bergman. Och då, understryker Catrine Eriksson, gäller det inte att rabbla lagtext utan att verkligen förstå andemeningen. Det handlar också om att till fullo inse vad det innebär att arbeta i en politikerstyrd organisation, inte ett företag.

Catrine Eriksson beskriver rollfördelningen med hjälp av en bild, där politikerna som blivande ägare till ett hus beskriver hur de tänkt sig att det ska ta sig ut och vilka funktioner det ska ha. De står för ideologin. Och där personalen på alla nivåer är arkitekterna, det vill säga experterna som kan lagstiftningen och har lösningarna.

Under några planeringsdagar varje höst, inför nästa års budget, formulerar arbetsledningen och personalen tillsammans mål och satsningar.
  – Målen ska vara väldigt konkreta och tidsbestämda. Sedan frågar vi politikerna om det är så här de vill att vi ska ”bygga huset”. 
  – Först när båda parter är överens om uppdraget kan vi börja arbeta och ta ansvaret för det. Men politikerna måste också ta ansvar för sin beställning.
  Hur det egentliga resultatet, kvalitén, sedan blir måste man, säger Catrine Eriksson, alltid fråga brukarna, eller deras företrädare.

Förutom kontinuerliga synpunkter och en årlig enkät har man ett uppföljningssamtal med de anhöriga efter att någon avlidit. På så sätt får man feedback av personer som inte längre är beroende av personalen på Bergman.
 
Här handlar det ju i högsta grad om en verksamhet där resultatet inte så lätt låter sig mätas, vägas och räknas. Men Catrine Eriksson pekar på några faktorer som hon menar visar att de är på rätt väg.
  – Sedan några år tillbaka ser vi oerhört sällan förvirringstillstånd bland de boende. De behöver också väldigt lite mediciner.
  – Vår sjukfrånvaro är låg. Och vi har samma personaltäthet som genomsnittet för Göteborgsregionen, samtidigt som vi har lägre kostnad per plats.