En miljon svenskar ger omsorg till en närstående

Bo Malmberg och Gerdt Sundström, Institutet för gerontologi, Hälsohögskolan i Jönköping
Nyckelord: Anhörig, Socialt arbete


Hjälpinsatser som ges av anhöriga och närstående är omfattande i alla åldrar, samhällsskikt och regioner i Sverige. Det konstaterar forskarna Bo Malmberg och Gerdt Sundström i en ny studie.

 

I en ny studie för Socialstyrelsen har vi använt många olika databaser för att beskriva omsorgen totalt i Sverige, det vill säga inte bara den som riktar sig till äldre personer. Det mest anmärkningsvärda resultatet är nog att omsorg som ges av anhöriga och närstående är så omfattande i alla åldrar, samhällsskikt och regioner i Sverige. Som allra mest omfattar den tre av tio personer i 45-64-årsåldern.

  
Det finns tecken på att omsorg ökar generellt, men omsorgens omfattning beror delvis på hur frågorna ställs. Med en snäv inriktning på ”tung” vård är det cirka 10 procent som kvalificerar sig som omsorgsgivare.

  Med en vidare definition av vård och omsorg, som till exempel inkluderar enkel kontroll av att någon mår bra, handlar det om väl över 20 procent av befolkningen. Omkring 7 procent ger mer omfattande och intensiv omsorg, med dagliga insatser och inslag av personlig omvårdnad.

 
Hur man än ser det är detta betydligt vanligare än många tror. Även om den exakta nivån för omsorgen är svår att fastställa, är den i varje fall hög och väl i nivå med den informella omsorgen i andra länder.

  Tidsinsatsen är möjligen mindre för omsorgsgivare i Sverige än i till exempel Spanien, men Marta Szebehely har ändå uppskattat anhöriginsatserna till nästan två tredjedelar av all äldreomsorg, det vill säga inklusive institutionsvård.

 
Detta betyder inte att den offentliga omsorgen är försumbar eller utbytbar; det är väl snarast så att anhöriga allt mer står för det som man kan göra oprofessionellt (och litet till), det offentliga svarar allt mer för specialiserad och ofta intim, personlig omvårdnad och enbart för det.

  En viktig skillnad är också att nordisk omsorg mest sker mellan hushåll, den kontinental-sydeuropeiska mer inom hushållen.

 

Totalt uppskattar vi att cirka tre fjärdedelar av omsorgen riktar sig till äldre personer. Intressant är att även äldre ofta är omsorgsgivare, för partner och andra: 17 procent av de äldre tar emot hjälp av anhöriga, men fler (22 procent) ger omsorg till någon närstående.

 
Vårt intryck är att omsorgsgivandet är något mer jämställt i Sverige än på kontinenten. Ett uttryck för detta är att svenska män är omsorgsgivare nästan lika ofta som kvinnor, om än inte lika intensivt. Dessutom är partneromsorg mer jämställd i Sverige jämfört med till exempel Spanien.

 
Man hör ofta att folk (kvinnor) nuförtiden inte har tid eller möjlighet att ge omsorg eftersom folk (kvinnor) arbetar, bor så långt från anhöriga med mera. 
Ändå visar materialen att arbete och omsorg ofta låter sig förenas, både för män och för kvinnor. Orsaken är troligen att omsorgsgivande är vanligast i åldrar då många av andra skäl ”trappat ned” förvärvsarbetet, men också att omsorgen mer sällan är omfattande, daglig, ”tung”, för de flesta.

  I varje fall i tvärsnittsuppgifter, på längre sikt är bilden ibland en annan. Ibland får omsorgen till slut konsekvenser för arbetslivet, men i stort sett bara när det handlar om omsorg för partner, föräldrar eller vuxna barn och i allmänhet inte ens i dessa fall.

 
De flesta svenskar, män och kvinnor, blir aldrig omsorgsgivare för någon överhuvudtaget men totalt är cirka var femte yrkesverksam också omsorgsgivare.

 

Studier av omsorgsgivare målar ibland upp scenarier av tung omsorg och vård som kräver en tribut i form av spolierad fysisk och mental hälsa med mera. Detta kan nog stämma för en mindre grupp av anhöriga, särskilt kanske makar, som vårdar till exempel en demensdrabbad person eller barn med livslånga funktionsnedsättningar.

 
Sett till hela den stora gruppen omsorgsgivare får man emellertid konstatera att dessa inte tycks ha sämre hälsa generellt än de som inte har ett sådant åtagande. Om något gäller det motsatta, det vill säga att omsorgsgivare har bättre hälsa än de som inte är omsorgsgivare.

 
En viktig aspekt på omsorgsgivande i Sverige är att den ofta ”överlappar” med offentlig omsorg, främst hemtjänst. Detta gäller särskilt hjälp till ensamboende äldre, en stor mottagargrupp. Många anhöriga klarar på egen hand sitt åtagande, men åtskilliga uttrycker också behov av offentligt stöd.

  Sådant stöd måste troligen ta sig olika former för dem som hjälper någon de bor tillsammans med och för dem – majoriteten – som hjälper någon i ett annat hushåll. Där är sannolikt en utbyggd och välfungerande hemtjänst och annan öppen omsorg ofta en lämplig stödform.

 

Mer än en miljon svenskar är idag omsorgsgivare för närstående. En del av ökningen som iakttagits beror troligen på att behoven ökar av demografiska skäl, men avspeglar nog också allmänt växande sociala nätverk.

  Fler har nära anhöriga av olika kaliber omkring sig, det vill säga det finns fler att få omsorg av – och fler att bli i tillfälle att ge omsorg till. När människor så att säga demografiskt har fler anhöriga betyder det också ”automatiskt” mer omsorgsgivande.

  Till en del kan ökande anhörigomsorg också härledas till att den offentliga omsorgen krympt relativt hjälpbehoven.  

 
Med hjälp av uppgifterna i studien kan man översiktligt beräkna antal omsorgsgivare i till exempel en kommun (se fotnot): 
Grovt sett är en femtedel av befolkningen 45+ omsorgsgivare, varav i sin tur en femtedel ger ”tung” omsorg. Man kan i en befolkning 16-89 år skatta att 22 procent ger omsorg totalt, varav tre fjärdedelar till personer 65+.

  5 procent ger omsorg i hushållet. 18 procent ger omsorg utanför hushållet. Totalt cirka 5 procent av befolkningen ger ”tung” omsorg (daglig omsorg och/eller lyft, stöd och/eller personlig hygien), oftast till nära anhörig (föräldrar-partner-barn).

 

 

Fotnot:

Schablonen bygger på riksgenomsnitt. Beakta att andelen omsorgsgivare lokalt kan vara högre eller lägre, beroende bland annat på hur vanligt det är att hjälpbehövande äldre bor ensamma (Socialstyrelsen 2005).


Referenser:
Busch Zetterberg, Karin (1996)
Civilsamhället i socialstaten

Stockholm: City University Press

Likhet inför äldreomsorgen,
Socialstyrelsen (2005) 

Anhörigas betalda och obetalda äldreomsorgsinsatser,
Marta Szebehely (2005 )

Makt att forma samhället och sitt eget liv. Vem bryr sig? Forskarrapport till Jämställdhetspolitiska utredningen (SOU 2005:6)  www.sos.se


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 17 februari 2010 - 05:38 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår