Engagerade medborgare blir fler

Inger Raune, chefredaktör
Nyckelord: Anhörig, Socialt arbete


Allt fler hjälper en nära anhörig eller en granne. Det informella obetalda hjälparbetet har ökat sedan början av 90-talet visar olika studier.

 

Jag tror att anhöriga i alla tider har hjälpt sina närstående, säger Eva Jeppsson Grassman, professor vid Tema Äldre och Åldrande inom Linköpings universitet.

  – Vi ser också att det har skett en påtaglig ökning – i alla fall sedan 1992. Före dess vet vi inte eftersom det mig veterligen inte gjordes några mätningar. I alla fall inte utifrån hjälpgivarens perspektiv.

 
Eva Jeppsson Grassman har under 14 års tid arbetat med studier som på olika sätt visat hur och av vem hjälp och stöd ges i den breda informella sfären. Det vill säga utanför den offentliga sektorn och frivilligorganisationerna. 
Hon har valt ett brett perspektiv; allt från att hjälpa sin svårt behövande närstående till att skjutsa grannens barn.

 

Omsorgen i det svenska samhället är mångbottnad. Vilka hjälper och vem får hjälpen? Eva Jeppsson Grassman vill tydliggöra skillnaden mellan föreningsanknutet frivilligarbete och det informella.

  – Arbetar du inom Röda Korset kan du i princip säga tack och adjö om du tröttnar och vill ägna dig åt något annat. Det kan du inte när det gäller din gamla skröpliga mamma.

 
Hon anser att det är viktigt att definiera vad som kan menas med att vara hjälpgivare och delar upp dem i tre kategorier. De följande resultaten är tagna från en studie gjord 2000 i Stockholms län där över 1600 personer (18-84 år) intervjuades.

  Den första kategorin kallar Eva Jeppsson den engagerade medborgaren. Den här personen hjälper släktingar men lika ofta vänner, grannar och arbetskamrater. Antalets hjälptimmar är i genomsnitt 13 timmar per månad. Hjälpgivaren är lika ofta man som kvinna. De är yngre än i de övriga grupperna och utgör 22 procent av länets befolkning.

 

Den andra gruppen kallar hon omsorgsgivaren som hjälper någon som har särskilda omsorgsbehov men som finns utanför det egna hushållet. Vanligt här är att hjälpgivaren är kvinna och mottagaren den gamla modern. Antalet hjälptimmar per månad är i snitt 24. Omsorgsgivarna uppger påfallande många psykiska problem och sämre fysisk hälsa än hos länets övriga befolkning.

 
Den sista kategorin är anhörigvårdaren. I statistiken ser det ut att vara en liten grupp, endast 5 procent av befolkningen.

  – Men deras 93 hjälptimmar per månad i genomsnitt ger som i blixtbelysning en illustration till att det här är fråga om en annan hjälpgivarsituation än de övrigas, säger Eva Jeppsson Grassman.

  – Deras livssituation tycks långt från den som är utmärkande för den första gruppen – den engagerade medborgaren.

 

Gruppen med anhörigvårdare är äldre och sammanbor med den person de hjälper. Det är nästan lika ofta en man även om kvinnorna är något fler. Dessa anhörigvårdare skattar sin hälsa sämst och uppger fler psykiska symtom än någon annan grupp. De säger ofta att de är ensamma i ansvaret för hjälpgivandet.

 
Även när Eva Jeppsson Grassman tar hänsyn till mättekniska olikheter i studierna (den senaste är från 2005) ser hjälpgivandet ut att ha ökat påtagligt i alla tre grupperna.

  – Vi vet inte exakt vilken typ av insatser som har ökat, men vi ser att det är inte antalet timmar som har ökat, utan antalet engagerade människor – som i sig innebär ett större antal hjälptimmar.

 

Ökningen har flera orsaker tror Eva Jeppsson Grassman.

  – Ökningen av hjälpgivande kan ses som en eftersläpningseffekt till 1990-talets nedskärningar och omprioriteringar i äldreomsorg och annan omsorg där anhöriga får kompensera för exempelvis utebliven hemtjänst.

  – Vi har i dag krav på att mamma ska ha livskvalitet och bra service, därför rycker vi in när biståndsbedömningen resulterar i att det blir fel timmar, fel saker och fel personer.

  – Men man kan också se ökningen som ett uttryck för ett alltmer levande och livaktigt civilsamhälle där människor hjälper varandra i allt större utsträckning. Troligen är båda perspektiven lika giltiga.

 
Eva Jeppsson Grassman tror att äldre i framtiden får ställa in sig på att klara sig själva i högre grad. Hon anser att vi måste tänka oss andra lösningar – varför inte äldrekollektiv där vi kan hjälpa varandra.

  – Vi fyrtiotalister vill ha kontroll och kan nog tänka oss att köpa tjänster på marknaden för att få det vi vill. Att bli beroende av hemtjänsten eller sina barn framstår inte som något bra alternativ.

  – En förfärlig tanke är dock att samhällets tjänster för god vård och omsorg inte ska finnas när vi är riktigt skröpliga och behöver dem.



Referenser:

Anhöriga och anhörigstöd i Stockholms län. Sammanfattning av ett forskningsprojekt

Red. Eva Jeppsson Grassman (Sköndalsinstitutet 2002)

 

Anhörigskapets uttrycksformer

Red. Eva Jeppsson Grassman (Studentlitteratur 2003)

 

Medborgarnas insatser och engagemang i civilsamhället. Några grundläggande uppgifter från en ny befolkningsstudie.

(Regeringsuppdrag avlämnat till Justitiedepartementet den 15 november 2005)


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 17 februari 2010 - 05:38 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår