KRÖNIKA: Därför hjälper jag min bror

Ann-Marie Plüss, pensionerad språklärare
Nyckelord: Anhörig


Om man, som jag, bestämmer sig för att ge den anhörige all den hjälp han behöver, gör man klokt i att först ta ställning till några frågor: Varför bara jag? När? Hur? Vad kommer det att innebära för mig? Svaren är beroende på den anhörige och på den som ska hjälpa honom. Jag vill här försöka ge mina svar när det gäller att hjälpa min bror.

 
När jag bestämde mig för denna lösning berodde det på att jag bäst av alla känner till hans behov och att han helst inte vill att en främmande person från hemtjänst ska komma. Jag vet att det är så, även om han inte säger det.

  Jag anser att egoismen styr alla våra handlingar till att må så bra som möjligt. Jag är tacksam för att min egoism oftast leder till något gott för andra. Jag mår bättre av att hjälpa min bror än jag skulle göra om jag inte gjorde det. Det är därför ingen uppoffring från min sida att ”ställa upp”.

 
Min bror är 81 år. Han har smärtor i korsryggen och har genomgått olika undersökningar. Han har i år fått stötvågsbehandling två gånger för njursten, ballongvidgning och bypass-operation i benet. Han har sår och blåsor på fötterna, yrsel och är ständigt illamående. Jag åker hem till honom flera gånger i veckan och städar, tvättar och handlar.

  Jag sköter också om hans räkningar, post- och bankärenden, apotek samt en mängd telefonsamtal med läkare, vårdpersonal, sjukhus och stadsdelsnämnd.

 
Samtidigt som jag gör allt detta måste jag vara på min vakt att inte göra för mycket utan också se till att han själv gör så mycket han kan. I annat fall skulle han bli alltför passiv och förlora tilltron till sig själv.

 

Visst är det svårt att se någon man älskar ha sådana plågor. Det känns tungt i bröstet och jag gråter inombords. Jag gör vad jag kan och orkar, men det viktigaste kan jag inte hjälpa honom med: att bli fri från plågorna. Där är jag maktlös. Om jag gör något roligt får jag ibland för mig att jag inte har rätt till det, när min bror är så dålig. Men så slår mitt rationella jag bort dessa tankar. Tack och lov!

 
Tanke, känsla, vilja arbetar parallellt i vårt medvetande. Det gäller att inte förtränga något av detta, till exempel tro att man är en känslomänniska. I
så fall ligger man illa till. Själv skulle jag ha dukat under för länge sedan om jag inte vore medveten om förhållandet mellan tanke, känsla och vilja.   

 

Min bror betyder oerhört mycket för mig. Han accepterar mig precis som jag är. Vi står varandra mycket nära, har också trevligt tillsammans. Detta bidrar naturligtvis till att jag gärna hjälper honom. Han är inte fordrande på något sätt, kräver ingenting av mig, klagar aldrig. Ibland kan jag likväl bli smått irriterad på honom. Han gör inte som jag säger angående hygien, mat och dryck, att röra på sig. Det gäller ju, som jag tror, hans välbefinnande. Men det är ju hans liv.

 
Jag är tvungen att inte låta min hjälpinsats, mina tankar och känslor för min bror ta upp all min tid. Jag har mitt eget liv och finns också till för mina tre barn och åtta barnbarn.
Jag hoppas och tror på förbättring och att min bror och jag ska ha några år kvar tillsammans innan vi måste ta avsked av varandra.


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 17 februari 2010 - 05:39 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår