Kampen för min mamma

Agneta Dahl, frilansjournalist och anhörig
Nyckelord: Anhörig, Äldreboende, Organisation och lagstiftning


Agneta Dahls mor fick till slut en plats på ett äldreboende. Men hur går det för dem som inte kan föra sin egen talan och inte har någon påstridig anhörig, undrar hon.

 

Det är ingen självklarhet i dagens Sverige att man som gammal får välja sitt boende och leva sin sista tid trygg och omhändertagen. Detta vet vi alla vid det här laget; ändå är det omvälvande att själv befinna sig i stormens öga.

 
Min mamma fick en stroke i juni 2004, hon var då 91 år. Fram till dess hade hon bott ensam i sin lägenhet och klarat sig bra. Nu rämnade hennes tillvaro. 
Hela sommaren for hon fram och tillbaka, hemskickad från sjukhuset för att hon ansågs färdigbehandlad, ingenting fungerade hemma, tillbaka till sjukhuset, hemsänd som färdigbehandlad, tills alla parter insåg att situationen var ohållbar och distriktssköterskan rapporterade att det var misär i hemmet.

 
Då fick mamma plats på ett korttidshem, i väntan på permanent omsorgsboende. Det handlade om högst några veckor. Trodde vi. Det blev åtta månader.

 

En konsekvens av stroken var att mamma blev förvirrad, hon kunde inte längre ta hand om sig själv och närminnet var närmast obefintligt. Efter ett långt självständigt liv behövde hon nu hjälp med allt.

 
När vi väl fick ett erbjudande om korttidsboende låg det på det stora sjukhuset, sjukhuset i hennes hemkommun utanför Stockholm hade ingen plats. Av olika skäl var den lösningen inte bra för oss, men den handläggare jag talade med förklarade att något alternativ inte fanns.

  Jag frågade om ett hem i innerstan där jag visste att kommunen köpte platser. Handläggaren förnekade detta och undrade var jag fått det ifrån. Då övergav jag mina principer och sa som det var, att jag visste detta eftersom jag är journalist och ibland skriver om äldrevårdsfrågor.

  Lång tystnad i den andra luren, sedan bad hon om att få återkomma. En knapp timme senare ringde hon och meddelade att hon nu ordnat en plats åt mamma på boendet i stan.

 

Några veckor efter inflyttningen hade vi ett planeringsmöte, ansvarig sjuksköterska, biståndshandläggaren från hemkommunen, mamma och jag. Mamma var vid denna tid djupt deprimerad, hon grät och sa att hon ville bara ta sig ut ur huset och ”lägga sig i skogen och dö”. Hon uppgav att personalen inte tyckte om henne, att de blev irriterade när hon ringde på sitt larm (vilket visade sig stämma, de ansåg att hon ringde i onödan).

  Hon vågade inte tända sin bordslampa vid sängen. En av hennes medpatienter var utan sänglampa en dryg vecka, glödlampan var trasig och byttes inte. Mamma var rädd att samma sak skulle hända henne, hon skulle då inte kunna gå upp på natten för att besöka toaletten. Så hon vågade inte ”slita” på glödlampan.

 

I min naivitet trodde jag att mamma var högprioriterad till att få ett permanent boende i sin hemkommun, ett rum där hon kunde ha sina egna möbler och tavlor och komma till ro, och där det fanns tillräckligt med personal för att ge henne den vård hon behövde.

  Hon var förvirrad och i behov av omsorg dygnet runt. Tidigare hade hon i ett kvarts sekel arbetat ideellt med kontaktverksamhet för äldre och som sjukhusvärdinna. Nu behövde hon själv hjälp. Då fanns ingen.

 
Var och varannan vecka ringde jag biståndshandläggaren i mammas hemkommun. Alltid fick jag samma svar:

  – Nej, tyvärr, vi har ingenting. Det är tråkigt, men så är det. Det finns ingenting ledigt.

  Ingen skugga över handläggaren, hon var alltid vänlig och vad skulle hon göra? Inte var det hennes fel att hon inget kunde erbjuda.

 

Veckorna gick – och månaderna. Jag fick nattliga samtal, mamma var panikslagen och trodde att någon skulle ”komma och ta henne”. Ute i korridoren fanns ingen personal.

  Jag fick tag på en anställd i samma hus men på ett annat våningsplan. Två personer jobbade natt, bägge fullt upptagna på demensavdelningen där det var oroligt. Inte heller var det deras fel att de tvingades lämna flera avdelningar helt utan tillsyn, det fanns helt enkelt inte tillräckligt med personal.

 
Det blev fler ångestfyllda samtal, både dagar och nätter. Allt var för mamma nattsvart och hon blev allt virrigare. Någon rehabilitering var det inte tal om, snarare försämrades hennes tillstånd. På hemmet fanns inte de resurser som krävdes och tyvärr måste jag likna denna tid vid förvaring, med knapphändig omsorg.

  Exempelvis noterade jag att hon dag efter dag bar samma kläder, och de var smutsiga. Så småningom fick jag veta anledningen: personalen upptäckte att hon sov i sina kläder. Hon fick alltså inte den hjälp hon behövde vid nattningen.

 
Hon fick heller inte den stimulans hon behövde, både personal och andra patienters anhöriga ifrågasatte hennes långa vistelse där. På ett korttidshem s
ka man vara en, just det, kort tid mellan sjukhusvistelse och permanent äldreboende. Mamma flyttade in i början av september, vi trodde inte annat än att hon till jul skulle ha ett eget boende. Men julen kom och gick, jag ringde och tjatade, ingenting hände.

 

Efter ett halvår börjar jag söka andra platser på äldreboenden, utanför hemkommunen. Bingo, jag får träff på ett privat boende i innerstan, där finns ett rum ledigt och mamma kan flytta in omgående! Jag skriver genast en ansökan till hemkommunen, tror i min enfald att de där ska bli lika nöjda som jag, nu löser sig allt, mamma får ett bra boende och de slipper mig.

 
Icke. Att ansökan ska beviljas är det inte tal om. Inte av ekonomiska skäl, hyran för rummet i stan är låg, utan för att ”våra invånare ska ha sitt boende i vår egen kommun. Det är inte av ekonomiska skäl vi ger avslag utan på grund av politiska beslut”.

  Visst, men när nu kommunen inte kan ordna något! Mamma har inte hur lång tid som helst på sig och väntan känns tröstlös. Jag ringer och skriver brev till ansvarig politiker och till omvårdnadschefen inom kommunen.

 
Det är helt absurt att vi nekas en lösning, som dessutom blir billigare för kommunen, av principskäl. Så mycket tid, kraft och energi går åt till detta, hela familjen mår dåligt och när vi har besökt mamma går hon med oss till hissen och ropar: lämna mig inte, jag vill också åka med!

 
Då, plötsligt, finns en plats på ett omsorgsboende på hemorten. Stor lättnad! Men när jag meddelar att jag på grund av en intensiv arbetsperiod inte kan genomföra flytten förrän två veckor senare får jag till svar: ”oacceptabelt, man har högst en vecka på sig att flytta. Annars förlorar man platsen, och säger ni nej får din mamma inte heller bo kvar på korttidsboendet”.

  Högst en vecka! Alltså kan man som anhörig inte resa bort en vecka under den tid som man väntar på ett boende, och den väntan kan som bekant bli lång...

 

Nåväl, det blir ändå inte aktuellt med omedelbar flytt. Mamma har från början haft bara ett önskemål: icke nedre botten, vilket jag också framfört i ett tidigt skede. Hon har alltid varit ängslig till sin läggning, hemma i sin lägenhet två trappor upp installerade hon lås på balkongdörren.

  Rummet ligger i markplanet. Att mammas ängslan och oro ska respekteras är alls inte självklart; detta anses vara en obefogad skräck. Hon ska alltså tvingas ha sin sista bostad på nedre botten, något hon undvikit i hela sitt liv. Nu ska detta utredas, läkarintyg krävs och kommunens bedömare ska intervjua mamma.

 
Mitt tålamod är slut, jag gör klart att jag tänker ta strid för att hon ska få ett värdigt boende. Och med ens finns ett rum ledigt i samma byggnad, men på första våningen. 
Dit flyttar mamma, och jag är tacksam för att hon tillbringar sin sista tid i ett eget hem och samtidigt får den kärleksfulla omvårdnad som hon, och alla andra, har rätt att kräva.

  Men hur går det för dem som inte kan föra sin egen talan och inte har någon påstridig anhörig?? 


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 17 februari 2010 - 05:38 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår