Kvinnors obetalda arbete ökar

Marta Szebehely, professor i socialt arbete, Stockholms universitet
Nyckelord: Anhörig, Socialt arbete, Organisation och lagstiftning


Främst bland gamla kvinnor har det skett en förskjutning från hemtjänst till anhörigomsorg. Och det är framför allt döttrar och andra kvinnliga anhöriga som står för hjälpinsatserna.

 

Sverige har ”äldreomsorg” under flera decennier betraktats som synonymt med ”offentlig äldreomsorg”, de insatser som äldre människor får del av genom kommunens försorg. Att anhöriga skulle kunna spela en viktig roll för äldres välfärd också i den svenska välfärdsmodellen var ingenting som uppmärksammades, vare sig i politiken eller i forskningen.

 
I dag är situationen ganska annorlunda. I lagstiftning och i officiella policydokument, men också i forskning, riktas nu stor uppmärksamhet mot informell omsorg – familjen och andra närståendes insatser för skröpliga äldre.

 

Under senare år har flera forskare uppmärksammat att anhörigas omsorgsinsatser för äldre människor har ökat i takt med att den offentliga äldreomsorgen når allt färre av de äldre. Själv har jag använt begreppet informalisering för att beteckna denna förskjutning från avlönat omsorgsarbete mot anhörigas oavlönade omsorgsinsatser.

 
Ur ett könsperspektiv är det viktigt att notera att förändringarna har berört kvinnor och män på olika sätt. Det är framför allt döttrar och andra kvinnliga anhöriga som har ökat sina hjälpinsatser, och det är främst bland gamla kvinnor som det har skett en förskjutning från hemtjänstens till anhörigas insatser.

 
Det är naturligtvis svårt att uppskatta omfattningen av den informella äldreomsorgen, men olika beräkningar ger en relativt samstämmig bild.

  Bland äldre som bor i sina vanliga bostäder (det vill säga inte i olika former av äldreboenden) är anhörigas insatser minst dubbelt så omfattande som hemtjänstens. Hustrur och döttrar är de vanligaste hjälpgivarna, följt av äkta män och söner. Uppskattningsvis 70 procent av all anhörigomsorg utförs av kvinnliga anhöriga.

 
Även om anhörigomsorgen är mer omfattande än hemtjänstens insatser för både män och kvinnor, har ordet anhörigomsorg inte samma innebörd för gamla kvinnor och gamla män. F
ör en man innebär anhörigomsorg främst hjälp från hustrun, för en kvinna är det främst andra anhörigas hjälp. De flesta äldre män får fram till sin död den hjälp de behöver från sin hustru – ungefär sju av tio män är gifta vid livets slut jämfört med drygt var fjärde kvinna.

 
Eftersom många fler kvinnor lever ensamma vid livets slut, är gamla kvinnor betydligt mer än män beroende av hjälp från någon utanför det egna hushållet.

  För gifta äldre, både kvinnor och män, är partnern den viktigaste omsorgsgivaren, men gifta kvinnor som vårdar sina män står oftare än gifta män ensamma om sitt omsorgsansvar.

  En man som vårdar sin hustru har oftare såväl hemtjänsten som döttrar/andra anhöriga vid sin sida. Bland äldre som bor ensamma är könsskillnaderna mindre. Ensamboende äldre får mycket oftare än gifta hjälp från hemtjänsten, men bland både kvinnor och män som bor ensamma är det idag ändå vanligare att få hjälp från en anhörig, släkting eller vän än från hemtjänsten.

 

Att anhörigas omsorgsinsatser har ökat beror knappast på förändrade preferenser – vare sig bland de äldre eller bland deras anhöriga. Inte heller kan det faktum att fler kvinnor än män får hjälp av döttrar och andra anhöriga utanför hushållet förklaras av att kvinnor mer än män föredrar sådan hjälp.

  De flesta äldre föredrar den offentliga äldreomsorgens insatser framför att få hjälp av släktingar. Alldeles särskilt gäller det omfattande och intim hjälp.

 
Det är svårt att tolka ökningen av anhörigomsorgen på annat sätt än att det handlar om en påtvingad situation – ett tvång som särskilt berör kvinnor på bägge sidor av omsorgsrelationen. 
Just därför är det anmärkningsvärt att hittills så lite varit känt om konsekvenserna för kvinnor – som omsorgsmottagare och som omsorgsgivare – av äldreomsorgens informalisering.

 
Framför allt har vi saknat kunskap om huruvida det faktum att kvinnor tar ett större ansvar än män för äldre närståendes omsorg och välfärd har påverkat deras relation till arbetsmarknaden.
  I ett pågående arbete, som kommer att presenteras i höst i en rapport från SCB, har jag med hjälp av uppgifter från SCB:s levnadsförhållandestudier undersökt detta. Det visar sig då att medelålders kvinnor som ger omfattande hjälp till en närstående (yngre eller äldre) står utanför arbetskraften i betydligt högre utsträckning än kvinnor som hjälper mindre ofta eller inte alls.

 
Bland män finns inget samband mellan omfattande hjälpinsatser och anknytning till arbetsmarknaden. Att ge omfattande omsorg till en närstående tycks därmed påverka kvinnors arbetsliv mer än mäns.
Både bland kvinnor och män är det relativt få som uppger att de har minskat sin arbetstid eller lämnat arbetsmarknaden helt på grund av att de har ett omsorgsansvar, men det finns en tydlig könsskillnad.

 

I åldersgruppen 55-74 år har 43 000 kvinnor och 15 000 män minskat sin arbetstid eller lämnat yrkeslivet för att de vårdar eller vårdat en anhörig. Antalsmässigt är det rimligt att jämföra den gruppen med antalet personer som får någon form av ekonomisk ersättning från kommunen för att vårda en närstående (oavsett ålder) på hel- eller deltid. År 2005 rörde det sig om knappt 10 000 personer.

  Majoriteten vårdar en närstående som uppbär anhörigbidrag, även kallat hem(sjuk)vårdsbidrag, i storleksordningen 800-4000 kronor per månad, medan en mindre del är anställda av kommunen som anhörigvårdare på ungefär samma villkor som ordinarie hemtjänstpersonal.

  Det är således många fler som har förlorat arbetsinkomst på grund av ett omsorgsansvar än som idag får ekonomisk ersättning för sin omsorgsinsats.

 
Trots att anhörigomsorg står i fokus för socialpolitiken i långt högre grad idag än för 20-30 år sedan, var det betydligt fler anhörigvårdare som fick ekonomiskt stöd då än nu. Vid mitten av 1970-talet hade cirka 18 000 personer hem(sjuk)vårdsbidrag och 24 000 var anställda av kommunen som anhörigvårdare.

 
Det förefaller som om minskningen av dessa ekonomiska stödformer innebär att det idag finns tusentals personer i Sverige – de flesta av dem kvinnor – som förlorar ekonomiskt på att ge omfattande omsorg till sina närstående. Minskningen av det ekonomiska stödet till anhöriga innebär därför en ökad utsatthet för denna grupp.

 

Jämfört med länder med mindre utbyggd välfärd tycks svenska kvinnors relation till arbetsmarknaden i lägre grad påverkas av anhörigomsorg. Men såväl i Sverige som i omvärlden är välfungerande alternativ till anhörigomsorg en förutsättning för att både kvinnor och män ska kunna förvärvsarbeta.

  En välutbyggd och välfungerande offentlig äldreomsorg är därför det bästa stödet för anhöriga till omsorgsbehövande äldre. Det är bara då anhörigomsorg kan vara ett någorlunda fritt val för både den som ger och den som får omsorg.

 

Ekonomiskt stöd för anhöriga som vårdar kan aldrig vara ett huvudalternativ till offentlig äldreomsorg. Det skulle vara i strid mot såväl de allra flesta äldres som deras anhörigas intressen. Men att som vissa kommuner helt välja bort de ekonomiska stöden med argumentet att de utgör kvinnofällor är knappast heller i kvinnors intresse.

 
Det viktiga är att ekonomisk ersättning för anhörigvård inte ersätter andra former av äldreomsorgsinsatser, utan utgör ett alternativ till oavlönat omsorgsarbete. Den som väljer att vårda ska inte bestraffas ekonomiskt. 



Fotnot: 

Artikeln bygger på Marta Szebehelys bidrag Anhörigas betalda och obetalda äldreomsorgsinsatser i Jämställdhetspolitiska utredningens forskarrapporter (SOU 2005:66) och på ett pågående arbete som kommer att publiceras under hösten i SCB-rapporten Äldres välfärd och åldrande 1980-2003 (redaktör Joachim Vogel).


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 17 februari 2010 - 05:38 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår