I de rika länderna är det alltför få som väljer att utbilda sig inom vård och omsorg om äldre. Den lösning många länder väljer är att förlita sig till kvinnor från låglöneländer. Gert Alaby beskriver här för- och nackdelar med denna globala utvecklingstrend.

Världens rika länder står mitt i ett gigantiskt dilemma. Alla vill leva tills man dör, men få vill ge det stöd som de allt fler äldre behöver. Vi förutsätter att någon kommer att ge oss bra vård och omsorg när vi behöver det på ålderns höst. Men alltför få i de rika länderna väljer att utbilda sig och arbeta inom området.

 
Frågan är global. Antalet äldre ökar kraftigt i de rika länderna. Men också i många utvecklingsländer, om än från en relativt låg nivå. Gemensamt för de rika länderna är svårigheten att klara kompetensförsörjningen, det vill säga att rekrytera och behålla tillräckligt med kompetent personal. Detta tycks vara gemensamt för länder med olika finansieringssystem, olika utbyggd offentlig omsorg och skilda traditioner.

 
Den lösning som många länder väljer är att förlita sig till kvinnor från låglöneländer. Dessa utgör i många rika länder en allt större del av arbetskraften inom äldreomsorgen. Det är inte ovanligt att betydande delar av arbetet utförs av grå eller svart arbetskraft.

Vilka är då för- och nackdelarna med denna globala vård- och omsorgsmigration? Brain drain är en påtaglig nackdel, i vart fall för fattiga länder med få utbildade i befolkningen och med stora egna hälsoproblem. Praktexemplet är länderna i södra Afrika.

På plussidan finns möjligheter för kvinnor i fattiga länder till frigörelse och utveckling. En del återvänder till hemländerna med nya kunskaper och en stärkt självkänsla. Hemsändning av pengar från utlandsarbetare är idag större än utlandsinvesteringarna i fattiga länder. Och de ökar betydligt snabbare än bruttonationalprodukten i fattiga länder.

Till nackdelarna hör att många migranter tvingas arbeta under bristfälliga arbetsvillkor, utsätts för diskriminering, social isolering och låga löner. Kvaliteten i äldreomsorgen begränsas av att personalen sällan har yrkesutbildning, har dåliga arbetsvillkor och inte sällan vare sig kan tala eller skriva på landets dominerande språk. Hög personalomsättning undergräver också kvaliteten.

  Dessa frågor diskuterades vid en global konferens i Washington DC, anordnad av American Association of Retired Persons, AARP. Det vällovliga syftet var att fästa uppmärksamheten på frågan om de rika ländernas äldre skall vårdas av de fattiga ländernas kvinnor.

 
Finns alternativ till denna globala utvecklingstrend? Några alternativ fördes fram vid konferensen.

• Att teknisk utveckling ska begränsa behovet av mänsklig arbetskraft. Japan och Korea investerar stort i ”silverindustrin”.
• Att bättre hälsa och utbildning bland framtidens äldre ska begränsa behoven av omsorg och vård.
• Att äldre i rika länder väljer att mer eller mindre permanent emigrera till länder med låga arbetskraftskostnader och ofta bra klimat.

  Och sist, men inte minst.

• Att vi måste se till att skapa sådana förutsättningar i de rika ländernas vård och omsorg att kompetent personal söker sig till området, stannar kvar och utvecklas.

Denna till synes självklara hållning fick litet utrymme vid konferensen. Uppgivenheten inför de rika ländernas förmåga att ordna system som värnar god kvalitet i tjänsterna och bra arbetsvillkor för personalen är påtaglig.

  I själva verket har de nordiska länderna särklassigt goda förutsättningar härvidlag, även om vi inte saknar utmaningar. Vår infrastruktur för vård och omsorg har klarat en demografisk omvandling, från 70-talet till nu. Många unga söker sig till vård- och omsorgsutbildningar på högskolenivå hos oss, vilket inte är vanligt i många rika länder.

I Sverige är den största utmaningen att öka attraktiviteten i det omvårdnadsarbete som utförs av vårdbiträden, undersköterskor och motsvarande. År 2015 kommer det att saknas 200 000 sådana i arbetskraften med nuvarande utbildningsvolym. Det är en nyckelfråga att skapa sådana anställnings- och arbetsvillkor att betydligt fler söker sig till arbete och utbildning inom vård och omsorg.

 
Det är viktigt att ställa krav på god kompetens och yrkesmässigt handlande bland omvårdnadspersonal. Det är grundläggande för att tjänsterna skall få god kvalitet, men också för att klara kompetensförsörjningen. Socialstyrelsen har därför publicerat ett förslag till grundläggande kompetens för omvårdnadsassistenter, vårdbiträden med flera. Rapporten heter Omvårdnadsassistentens kompetens och finns på www.sos.se.

 
Avsikten är att dessa ska bli vägledande för utformning av utbildning och validering. All omvårdnadspersonal bör minst ha de förmågor som vi föreslår. Vår bedömning är att omvårdnadsassistentens arbete är kvalificerat och kräver gedigen yrkeskompetens. En självklar förutsättning är att behärska svenska språket i tal och skrift.

 
Det är inte svårt att se hur hoten mot god kvalitet inom vård och omsorg och rimliga villkor för personalen i vårt land ser ut. Det är bara att se sig om i världen. Mycket talar för att svartarbete knappast förekommer inom offentligt finansierad verksamhet. Inte heller, såvitt bekant, genom att utländska företag från lågkostnadsländer erbjuder tjänster eller förmedlar personal. Uppenbart förekommer dock svarta hemtjänster, men dess omfattning är okänd.

En hotbild är att det offentliga åtagandet begränsas allt mer och allt färre får äldreomsorg, samt att kontantförmåner blir vanligare – i valfrihetens namn. Ett sådant läge skulle främja en utveckling mot ökat svartarbete.

 
På kort sikt finns uppenbarligen en viss arbetskraftspotential i de nya medlemsländerna. Även om de långsiktigt går en ofördelaktig demografisk utveckling till mötes. Denna potential borde förmedlas i ordnade former med språklig, yrkesmässig, kulturell och social förberedelse i hemländer och i Sverige. Erfarenheter från sådana program för läkare, sjuksköterskor och tandläkare är goda och borde även tillämpas för omvårdnadspersonal när bristsituation uppkommer.

 
Globala migrationsströmmar kommer i framtiden, som hittills, att påverka ett öppet samhälle som det svenska. Ökad migration – även bland kvinnor – kan om den sker i ordnade former ha positiva effekter både för sändar- och mottagarländer. Det är nödvändigt att personal med utländsk bakgrund integreras i arbetskraften och arbetar på samma villkor som inhemsk personal.

 
Avgörande för kompetensförsörjningen är att skapa en så bra verksamhet och så goda anställnings- och arbetsvillkor att fler väljer att arbeta i den internationella framtidsbransch som äldreomsorgen är.

Fotnot: 

Mer information om den nämnda konferesen finns på www.aarp.org där även rapporten We Shall Travel On: Quality of Care, Economic Development, and the International Migration of Long-Term Care Workers av Donald L. Redfoot och Ari N. Houser kan hämtas.