Vem ska ta hand om mamma

Lennarth Johansson, docent, Hälsohögskolan i Jönköping och programchef Socialstyrelsens äldreenhet
Nyckelord: Anhörig, Organisation och lagstiftning


Nordisk omsorg bygger på ett slags partnerskap mellan stat och familj. Hur påverkas den relationen av att ena parten börjar diktera villkoren för den andra? Docent Lennarth Johansson diskuterar.

 

Det senaste decenniet har familjens och de närståendes roll och funktion som vård- och omsorgsgivare upplevt en omvärdering. För tio eller femton år sedan var detta en ”icke-fråga” som fick ingen eller endast pliktskyldig uppmärksamhet. Sedan dess har ”anhörigfrågan” snabbt nått den socialpolitiska agendan. Anhörigas och frivilligas roll har synliggjorts och uppvärderats. Regeringen har också försökt stimulera kommunerna att bygga ut stödet till anhöriga.

  Vad beror denna snabba utveckling på och varför har det plötsligt dykt upp så många ”anhörigkramare”? Vad är drivkrafterna bakom denna utveckling?

I vårt land har staten eller samhället ansvaret att tillgodose människors behov av vård och omsorg. Detta finns uttryckt i lag och policy. I den socialpolitiska diskussionen beskrivs detta ibland som ett ”kontrakt” mellan medborgarna och staten. 
 
I utbyte mot att alla bidrar till finansieringen av den offentliga omsorgen har alla en ”rätt” till vård och omsorg, när man så behöver. Denna nordiska modell kan ses som motsatsen till det i Syd- och Mellaneuropa förekommande ”kontraktet mellan generationerna”.

  Med detta menas att vuxna barn i utbyte mot eller som ett tack för den omsorg man själv fått som barn av sina föräldrar, ”betalar tillbaka” genom att se till att föräldrarna får nödvändig vård och omsorg. Även detta ”generationskontrakt” finns förankrat i lagstiftning och inte minst i normer och värderingar.

 

Utvecklingen under 1990-talet och därefter, medförde en scenförändring av vården och omsorgen om de äldre. Den viktigaste förklaringsfaktorn var den snabbt försämrade samhällsekonomin under 1990-talets första hälft. Plötsligt fanns det inte ekonomiskt utrymme för att expandera resurserna till äldreomsorgen i takt med befolkningsutvecklingen. Äldreomsorgen fick också ”bära sin andel” när det gällde att sanera de offentliga finanserna.

 
Samtidigt växte fram ett samhällsklimat som genererade idéer om ”marknadisering”, konkurrensutsättning, alternativa utförare i äldreomsorgen. S
om om inte detta i sig vore nog var också 1990-talet ett decennium präglat av flera stora reformer, framförallt Ädelreformen. I samma riktning gick också de efterföljande Handikappreformen och Psykädelreformen. Det är mot denna bakgrund som ”samhällskontraktet” måste skärskådas närmare.

 
Utbudet av äldreomsorg har kraftigt minskat relativt sett, för att en bit in på 2000-talet vara halverat, jämfört med situationen under 1980-talet. Allra mest omdiskuterat har varit den snabba minskningen av platser i särskilt boende under 2000-talet, då närmare 18 000 platser (drygt 15 procent) försvunnit.

  Även om antalet personer med hemtjänst har ökat under samma tid (drygt 10 procent) finns det många som hävdar att det nu ”har gått för långt”.

 
Även kvaliteten i äldreomsorgen uppfattas som försämrad, något som är svårare att belägga. Men sant är att personalens utbildningsnivå, sammansättning, bemanning och arbetsvillkor inte har utvecklats på ett tillfredsställande sätt.

  Om man inte klarar vardagen på egen hand, måste man få hjälp av någon annan. Om den offentliga vården och omsorgen är mer svårtillgänglig eller inte har den kvalitet man förväntar sig, innebär detta problem.

  För ett fåtal som har resurser, kan det handla om att köpa den vård och omsorg som man anser sig behöva. Det allra vanligaste är dock att man vänder sig till sina anhöriga eller närstående för att få hjälp.

 

Som beskrivs mer ingående i andra artiklar i denna tidskrift har man kunnat visa i upprepade studier att anhöriga och närstående har fått ta ett växande ansvar för att tillgodose äldres behov av service och vård. Detta gäller makar eller sammanboende äldre, men framförallt handlar det om närboende barn – oftast döttrar och svärdöttrar – som hjälper ensamboende äldre.

 
Man kan alltså tolka utvecklingen som ett ”kontraktsbrott”, där den ena parten – det offentliga – inte längre uppfyller sin del av kontraktet och därför måste familjen och andra närstående rycka in för att säkra att äldre personer inte far illa.

  Det uppfattas som både skrämmande och som ett svek, givet faktiska eller förväntade utfästelser, framförallt av de äldre själva men också av anhöriga.

 

Vad kan då förklara utvecklingen av ett ökat omsorgsgivande i Sverige? Den vanligaste förklaringen bygger på föreställningen om att offentlig omsorg och informell omsorg förhåller sig till varandra som kommunicerande kärl.

  Med andra ord skulle den växande informella omsorgen helt enkelt vara en effekt av en krympande offentlig omsorg. Men detta stämmer samtidigt inte med studier som visar att i kommuner med en generös hemtjänst, är anhörigomsorgen mer omfattande än i kommuner med en mindre generös offentlig omsorg.

 
En annan förklaring skulle kunna vara att antalet personer i behov av hjälp av andra har ökat och att anhöriga har fått ta en större andel av de ökade behoven. Detta tycks dock inte vara fallet.

  En tänkbar demografisk förklaring är att allt fler har anhöriga omkring sig: partner, syskon, barn och andra nära anhöriga. Det geografiska avståndet inom familjekretsen tycks inte ha förändrats dramatiskt under de senaste decennierna.

  Sannolikheten att bli omsorgsgivare, förutom makar emellan, påverkas av en rad faktorer som till exempel syskonskarans storlek och geografisk spridning i relation till den äldre, kön och förvärvssituation.

 
I många avseenden är fortfarande vår kunskap om omsorgsutbytet människor emellan av fragmentarisk natur. Det innebär ofta stereotypa bilder av anhörigomsorgen; den gamla hustrun som vårdar sin gamle make dygnet runt är ett sådant exempel. 
 
Sådana situationer finns självklart och dessa anhöriga är värda all uppmärksamhet. Men, rent numerärt torde den närboende dotterns insatser för sin gamla mamma vara en än mer vanlig situation. Där handlar omsorgen om att man ofta ser sig tvungen att axla en samordnarroll, för att vara säker på att mamman får en god vård.

 
Det råder stor uppslutning kring familjen, praktiskt, normativt, emotionellt, ekonomiskt i Sverige. Sett i ett utomnordiskt perspektiv kan detta te sig märkligt i ett land, där man har ett så uttalat samhällsansvar för omsorgen om de äldre. 
Betyder det att familjens och anhörigas insatser är tämligen opåverkade av statens hållning och omfattningen av den offentliga omsorgen? Detta stämmer då inte med teorin om kommunicerande kärl mellan offentlig och informell omsorg.

 

Ett särdrag i den nordiska omsorgen är inte bara att familjerna gör så mycket, utan att de ofta gör det i en sorts samarbete, ”partnerskap”, med staten. Många som behöver hjälp får den både av sina anhöriga och av kommunen, i varje fall sett över tid. Slutsatsen blir att livskvalitet för de anhöriga är starkt beroende av tillgängligheten och kvaliteten i den offentliga omsorgen.

 
Partnerskapstanken kan te sig tilltalande men hur förhåller den sig till den minskade offentliga omsorgen? Kanske bevittnar vi ett alltmer skevt partnerskap där den ena parten dikterar villkoren för den andra? Att anhöriga ser sig tvingade att ställa upp och ta ett omsorgsansvar som det offentliga dragit sig ur eller aldrig tagit?

  Är det så att synliggörandet och uppvärderingen av anhöriga är en slags social konstruktion som ytterst påverkar normer och värderingar om vad som ligger i det individuella ansvarstagandet?

 
I ett samhälle med en retirerande offentlig omsorg finns det en risk att partnerskapet inte handlar om ett samarbete mellan jämbördiga parter, utan en exploatering av anhörigas omsorg om de äldre. 
För att förhindra detta, måste man kanske införa ett lagligt skydd för att inte bli påtvingad ett vårdansvar som man inte kan, vill eller orkar ta, vilket också kan få negativa återverkningar för den som behöver hjälp.

  Förslagsvis en ”Lex Anhörig”-paragraf i Socialtjänstlagen som säkrar att anhöriga kan ställa upp för sin mamma på sina villkor!


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 17 februari 2010 - 05:38 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår