Vore sorg en sjukdom...

Agneta Grimby, leg. psykolog, med. dr., projektledare & Åsa K Johansson, fil. dr., forskarassistent, änkeundersökningarna i Göteborg, Sahlgrenska sjukhusets geriatrik, Sahlgrenska Universitetssjukhuset
Nyckelord: Anhörig, Socialt arbete, Hälsa – ohälsa


I den mest utsatta livssituationen, när man förlorat en livskamrat, kan det vara svårt att både söka och hitta hjälp. Agneta Grimby och Åsa K Johansson ger här konkreta råd.

 

Änkor faller mellan stolarna, änkemännen också för den delen. Vore sorg en sjukdom, skulle hjälpen kanske vara lättare att söka sig fram till. Men varken telefonkatalogen eller sjukvårdsupplysningen innehåller rubriken Sorg – så nog kan man få leta alltid! I den mån man orkar i den kanske mest utsatta livssituationen, som när man plötsligt står ensam och är i störst behov av stöd.

 
Hur den efterlevande skall klara anpassningen är en invecklad ekvation med många x och y. Personlighet, ålder, stöd och hälsa är några av prediktorerna. Tid för förberedelse eller hastigt och kanske stigmatiserat dödssätt, exempelvis vid självmord, kan vara andra faktorer som avgör om förlusten gör den sörjande sjuk och i behov av vård.

 
Änkeundersökningarna i Göteborg har nu under tio års tid försökt belysa vanliga reaktioner vid ”normal” sorg. Men sorg är allt annat än en normal företeelse som vi värjer oss mot med alla till buds stående medel. 
Man har i alla tider mest fått lita till den egna kraften. När allting ställs på ända, katastrofkänsla hotar och livskamratens stöd inte längre finns, förväntas man själv räta upp sin tillvaro och ta itu med den mödosamma uppgift som kallas sorgearbete.

 
För majoriteten sörjande ser det ändå ut att ”gå vägen”. Det finns inga konkreta siffror på hur många som inte klarar sorgen på ett eller annat sätt. I
nte heller på hur misslyckanden med sorgearbetet manifesterar sig eller på hur mycket detta frestar på och kostar individ och samhälle. Men de vanliga och ”normala” följderna på förlust av närstående gör trots allt så ont att man ofta behöver ”söka” för det.

 

Rundgång bland allmänläkare och på vårdcentraler är ett vanligt efterförlopp, inte minst bland våra äldre. Men trots normala provsvar, fem minuter hos jäktad doktor och ett recept i väskan blir det onda ändå inte avhjälpt utan föranleder en ny runda.

 
Läkemedlen i en del toalettskåp hos kvarlevande kan vara många och vitt skiftande och utgöra en farlig änkecocktail. Änkemannens egenterapi tar ibland vägen om den närmsta spritbutiken. 
Nya fynd i Änkeundersökningarna visar, att dagens änkor (yngre som äldre) också tar alkohol i viss utsträckning för att lindra sorgen. Blandningen alkohol och läkemedel i en förvirrad situation kan för en del bli droppen!

 
Många äldre, särskilt bland änkorna, drar sig för att gå ut när det blivit mörkt eller dåligt väglag. ”När Bertil levde kom jag ut varje dag. Hans arm stödde mig och inte var jag rädd för väskryckare då heller. Då blev jag bortbjuden också, nu ringer ingen”.

  Fysisk inaktivitet i sorgen ger inga läkande endorfiner, och social tillbakadragenhet bidrar till psykologisk understimulans. Stora hälsorisker för folk i allmänhet, men vem och vad sätter fart på änkans funktioner igen?!

 

Vem är att klandra? Och vem är satt att hjälpa? Det finns över en halv miljon änkepersoner i vårt land, och mångdubbelt fler som sörjer någon kär.

  Inte skall man pracka på hjälp i sorgen, men enligt vårt förmenande borde det finnas utarbetade stödformer och program liknande dem som finns i England, exempelvis via nationellt övergripande stödorgan för sörjande som Cruse eller Help. Men i dagsläget finns inga tilltänkta riktlinjer i den vägen – i alla fall inte enligt vår korrespondens med hälso-, vård- och äldreminstrarna.

 
Vad kan vi då själva göra – i egenskap av sörjande eller för våra sörjande anhöriga? Som nybliven änka eller änkeman går man kanske inte direkt till bokhandeln för att hitta en handbok om sorg. Har man dator och vill se om ens sorgereaktioner eller änkesyner är normala, kan man gå in på www.sjukvardsupplysningen.se (nytt namn på Infomedica).

 

Andra råd är att tala om det svåra, försök inte att ”vara duktig” och begrava det också! Kyrkornas sorgegrupper hjälper många, tro inte att man måste vara troende för att hitta dit. Ideella stödorganisationer växer också fram och har hemsidor med goda råd och hänvisningar.

 
Viktigast för omgivningen är att ta kontakt med den sörjande, lyssna (!) och erbjuda praktisk hjälp. Kanske kan syster eller doktor på vårdcentralen hinna fråga om svåra livshändelser också.

 

 

Länkar om sorg:

www.vimil.se
Bok om sorg i e-version


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 17 februari 2010 - 05:38 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår