Ett riksdagsbeslut fattades: äldreforskningen ska förstärkas med 30 miljoner kronor årligen. Sju år senare ingår pengarna i en allmänforskningspott. Ett ”chickenrace” pågår, säger ansvarig minister. Inger Raune undrar vart demokratin tog vägen.

Håller anslagen till äldreforskning på att skäras ned? Görs detta i så fall medvetet? Gäller inte längre den nationella handlingsplanen för äldrepolitiken – den som antogs av riksdagen 1998? Kan en myndighet upphäva eller ändra på ett riksdagsbeslut om det har gått några år och myndighetens uppdrag har utökats?

 
Frågetecknen är många och rör sig i huvudsak om 30 miljoner kronor. Det låter inte mycket men var ett behövligt tillskott när riksdagen tog beslut, utifrån handlingsplanens förslag, att satsa denna summa årligen på äldreforskning från och med 2001. Den stora frågan är om detta fortfarande gäller – i praktiken?

Regeringen gav i uppdrag till dåvarande SFR (Socialvetenskapliga forskningsrådet) att utarbeta ett forskningsprogram utifrån handlingsplanen för äldrepolitiken. I det framlagda programmet (SFR 1999) föreslås bland annat tre nationella forskningsinstitut för äldreforskning – som sedermera blev två, ett i Stockholm och ett i Norrköping.

 
SFR skrev: ”Förslaget innebär att staten åtar sig ett långsiktigt kostnadsansvar för att driva särskilda nationella forskningsinstitut, att äldreforskningen får en fast förankring inom universiteten och att därmed äldreforskningen blir mer synlig, inspirerar och skapar förutsättningar för en nödvändig framväxt av nya forskargenerationer. Dessa institut bör på sikt kunna bli vad som inom EU kallas ett centra of excellence, en beteckning som kan ge fördelar i ett Europaperspektiv.”

I februari 2000 togs beslut om de två nationella instituten: ARC (Aging Research Center), med Karolinska Institutet och Stockholms universitet som huvudmän, och Tema Äldre och Åldrande inom Linköpings universitet, Campus Norrköping. Under 2001 var instituten igång.

  
SFR anslog ungefär hälften av de 30 miljonerna till dessa institut. Resten gick till programstöd och forskarassistenter (se nedan). Samma år gick SFR upp i det som kom att kallas FAS (Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap). I övergången sades ingenting annat än att man övertog SFR:s uppdrag.

 
I maj 2005 tog FAS beslutet att anslagen från forskningsrådet till de båda nationella äldreforskningsinstituten ska skäras ner för att upphöra helt år 2010. Beslutet om nedtrappning har tagits vid tidigare styrelsemöte, nu specificerade man även hur.

Även de mest otåliga vet att det tar tid att få fram tillförlitliga forskningsresultat. Att då redan efter 5-6 år börja prata om nedtrappning av anslag rimmar illa med de intentioner handlingsplanen visade och som föregick de två nationella instituten. 

Vård- och äldreomsorgsminister Ylva Johansson ser det inte som en nedskärning av äldreforskningen.

  – FAS har gått in med pengar i ett uppbyggnadsskede. Jag anser att äldreforskningen är viktig och ser den som en nödvändig del i det framtida planerandet av äldrevård och omsorg. Men det är inte självklart att regeringen ska finansiera starka och konkurrenskraftiga forskarmiljöer. Det måste vara universitetens ansvar att värna om dessa.

  – Just nu bedriver universiteten ett ”chicken race” tillsammans med FAS, det vill säga vem håller ut längst. Jag kan bara säga att jag är inte beredd att gå in med de önskvärda medlen.

 
Men riksdagsbeslutet på statlig satsning av 30 miljoner årligen?

  – De får FAS fortfarande, konstaterar både Ylva Johansson och statssekreterare Mikael Sjöberg. Men med åren går dessa miljoner in i FAS årliga budget.

Satsningen på de 30 miljonerna för äldreforskning har gått till, förutom de två nationella instituten, 8 forskarassistenter placerade på fyra universitet, samt så kallat programstöd till etablerade forskare som bygger upp sin forskargrupp.

  Tjänsterna som forskarassistent skulle finansieras under sex år. Även programstöden är tidsbestämda – trots att SFR skrev i sitt forskningsprogram att ”programstöd är ägnade att bidra till en långsiktig kunskaps- och kompetensutveckling och till att skapa teoretiskt och metodologiskt sammanhållen forskning...”.

  Nu är tydligen även satsningen på de nationella instituten tidsbestämd. Frågan om de 30 miljonerna kvarstår dock!

I propositionen som riksdagen tog beslut om, finns ingen bortre gräns för tillskottet till äldreforskningen på 30 miljoner. Nu ser det ut som om anslagen i praktiken skärs ner helt. Tillskottet till äldreforskning har försvunnit i FAS budget.

 
Rune Åberg, chef vid FAS, säger att förutsättningarna för forskningsrådet förändrades och uppdraget breddades när SFR gick upp i FAS. Man har tvingats att göra andra prioriteringar.

  – För sex år sedan anslog vi pengar bland annat till de två äldreforskningsinstituten. Sedan dess  har vi varit tvungna att  satsa  på andra forskningsområden, arbetslivsforskning till exempel.

  – Tillskottet till kommande års budget är inte stort, dessutom är de pengarna redan öronmärkta till andra saker än äldreforskning. Under närmaste åren kommer det heller inte att finnas medel att söka för till exempel vidare programstöd inom äldreforskning.

 
Precis som Ylva Johansson säger Rune Åberg att det är universitetens sak att ta ansvar för starka etablerade forskarmiljöer.

  – Men visst vore det en katastrof om ett institut som ARC skulle tvingas att lägga ner, säger Rune Åberg och berättar att han nyligen har varit hos Socialdepartementet och Ylva Johansson för att be om ytterligare 35 miljoner kronor.

  – Och om FAS får det tillskottet kommer dessa pengar att öronmärkas för äldreforskning.

Gott nog. Men förlåt min lite naiva fråga: när upphörde riksdagsbeslutet om tillskottet till äldreforskning på 30 miljoner årligen från 2001 att gälla? Om man beaktar det beslutet, vore det inte bättre – och mer i demokratins och svensk parlamentarisk anda – att FAS ber om mer pengar till budgeten för de ökade krav som har tillkommit, till exempel för arbetslivsforskning?

 
Är det inte också regeringens ansvar att se till att riksdagens intentioner får genomslag? Det vill säga att pengar som var tänkta att förstärka äldreforskningen också kommer den till godo.

Fotnot:

FAS (Forskningsrådet för Arbetsliv och Socialvetenskap) bildades 2001 och är en myndighet under Socialdepartementet. Huvudområden är Arbete och hälsa, Psykosociala faktorer, Arbetsorganisation, Arbetsmarknad, Folkhälsa, Välfärd och socialförsäkring, Omsorg och sociala relationer.

  FAS har ett nationellt samordningsansvar för forskning inom områdena funktionshinder och handikapp, socialvetenskaplig alkoholforskning, barn och ungdom, äldre samt internationell migration och etniska relationer.

Referenser:

Nationell handlingsplan för äldrepolitiken,
prop 1997/98:113

Äldre och åldrande. Ett nationellt forskningsprogram.
SFR (Socialvetenskapliga forskningsrådet) 1999

Underlag för beslut vid styrelsesammanträde på FAS (Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap); dagordningspunkt 2.