Äldrepolitik genom den behövandes glasögon

Lennarth Johansson, docent vid Hälsohögskolan i Jönköping & programchef vid Socialstyrelsens äldreenhet
Nyckelord: Anhörig, Organisation och lagstiftning, Hemtjänst och social verksamhet, Äldreboende


Kunskap om äldreomsorgen kommer väl till pass för den som söker bistånd. Att förutsäga vilken hjälp man kommer att få är däremot närmast omöjligt. Ur rättssäkerhetssynpunkt är detta ett problem, menar docent Lennarth Johansson.

 

Först när man som presumtiv brukare söker hjälp blir äldrepolitikens utfästelse – ”Äldre skall ha tillgång till god vård och omsorg” (Prop. 1997/98:113) – uppenbar. Att hjälpa äldre människor som behöver vård och omsorg är en skyldighet som enligt socialtjänstlagen åvilar kommunerna.

 
Den som behöver hjälp söker hjälp hos kommunen, som prövar om det finns ett behov därav. Om så är fallet, skall också kommunen se till att hjälpen ges. Hjälpen skall tillförsäkra den äldre ”skälig levnadsnivå” och utformas så att det stärker den enskildes möjligheter att ”leva ett självständigt liv”.

 
Enligt socialtjänstlagen har den enskilde rätt till att få hjälp från kommunen under vissa förutsättningar. Socialtjänstlagen skall borga för den enskildes rättssäkerhet vilket betyder att lagen skall vara förutsebar. Vidare står rättssäkerheten för att ”lika behov skall behandlas lika”.

 

Äldreomsorgspolitiken omsättes till praktik och verklighet i en process som styrs av lagar, men också av lokala prioriteringar, professionellt handlande och samspel människor emellan. Vad som kommer ut av ett sådant möte varierar avsevärt beroende på en rad olika omständigheter. Socialtjänsten utgår från att tillgodose individens unika behov, men vad är det som avgör om man får hjälp eller inte och vilken hjälp man får?

 

En faktor som i stor utsträckning påverkar möjligheterna att få hjälp är var man bor, det vill säga i vilken kommun man söker hjälp. Sveriges 290 kommuner skiljer sig i många avseenden från varandra, både när det gäller sociodemografiska förhållanden, som såväl utbudet av vård och omsorg för äldre.

 
I Socialstyrelsens socialtjänststatistik kan man lätt avläsa skillnaderna mellan olika kommuner när det gäller omfattningen av vård och omsorg. Ställt i relation till befolkningen finns det kommuner som satsar tre gånger så mycket resurser på äldre jämfört med andra.

 
Skillnaderna är också stora när man jämför olika typer av äldreomsorg, som till exempel utbud av särskilt boende eller antal personer som får hemtjänst. Dessa skillnader förstärks av hur kombinationen av insatser kan te sig, det vill säga somliga kommuner har många platser i särskilt boende och ger samtidigt relativt många äldre hjälp i hemmet, medan andra har en annan profil på sitt utbud.

 
Lägger man till detta alla andra typer av insatser som korttidsvård, rehabilitering, dagverksamheter, anhörigstöd, kvälls- och nattpatruller, är knappast någon kommun lik den andra. Eller, den hjälp som finns att få i en kommun, finns inte självklart att tillgå i en annan.

 
Sedan i början av 1990-talet har majoriteten av Sveriges kommuner så kallad delad förvaltning, vilket innebär att det är en del av förvaltningen som ansvarar för utredning, bedömningen och fattar beslut om hjälp och en annan del svarar för själva utförandet av insatsen, det vill säga ger hjälpen. Studier visar att sättet att organisera verksamheten påverkar sannolikheten att få hjälp, dock inte entydigt i positiv eller negativ riktning för den enskilde.

 

En annan faktor i sammanhanget är de så kallade kommunala riktlinjerna som numera finns i de flesta kommuner. Det är lokala uttolkningar av socialtjänstlagen, som anger vilka villkor som ska vara uppfyllda för att få bistånd. Det kan dessutom handla om omfattningen av insatser ställt mot behov av olika slag, det vill säga hur kommunen tolkar ”skälig levnadsnivå” i olika sammanhang.

 
Ett vanligt exempel är att hjälp med städning är begränsat till ett definierat antal rum eller yta. Likaså, den som inte längre klarar av att laga mat själv längre, får som regel i de allra flesta kommuner en matlåda.

 
En annan viktig faktor som bestämmer möjligheterna att få hjälp är vem som ansvarar för bedömningen av hjälpbehoven – biståndsbedömaren. Biståndsbedömaren har mandat att fatta beslut om kommunen skall ge hjälp eller inte, det vill säga om man anser att den sökande uppfyller lagens förutsättningar för att få hjälp.

  Beslut om plats i särskilt boende kan ligga på en särskild handläggare, specialiserad på denna uppgift, alternativt på chefsnivå eller hos ansvarig nämnd.

 
Utifrån socialtjänstlagen och med stöd från kommunens riktlinjer ska biståndsbedömaren utreda om den sökande inte ”kan tillgodose sina behov på egen hand” eller ”få dem tillgodosedda på annat sätt”. I så fall har den enskilde rätt till bistånd för att få sina behov tillgodosedda. Om man inte får det, utan får avslag, kan man överklaga detta till länsrätten.

 
Studier av biståndsbedömningsprocessen visar att det finns stora skillnader mellan olika biståndsbedömares sätt att arbeta. Sett utifrån brukarens perspektiv, påverkas chanserna att få hjälp av vilken biståndsbedömare man möter.

 

Det finns inget standardiserat tillvägagångssätt vid biståndshandläggningen, utan utfallet beror på vad situationen bjuder, vad man ansöker om hjälp med, om det är akuta problem eller om man redan har hemtjänst och vill ha mer hjälp.

 
Behov skall ställas mot vad kommunen enligt lagen är skyldig att erbjuda hjälp med, vilket naturligtvis också påverkas av resurstillgången i kommunen. Detta brukar bli tydligt under årets gång, då man inte så sällan tvingas att vara mer restriktiv med hjälptilldelning under hösten för att få årets budget att räcka till.

 
När det gäller den del av biståndsbedömningen som handlar om behoven kan tillgodoses på annat sätt, förekommer också att andra faktorer vägs in i behovsbedömningen.

  Studier har visat att i de fall den hjälpsökande är sammanboende, förväntas den (”friske”) partnern att svara för hjälpinsatsen. Har man närboende barn, förutsätts dessa ställa upp och hjälpa. Detta har ett begränsat lagstöd makar emellan, och inget stöd alls när det gäller barns skyldigheter att hjälpa sina föräldrar. Ändå förekommer denna ”anhörigprövning” mycket ofta.

 
Omvänt betyder naturligtvis omständigheter och förhållanden hos den som söker hjälp mycket för utfallet av handläggningen, det vill säga vad man söker hjälp om.

  Vissa omständigheter ”prioriterar sig själva”, till exemepel om det handlar om en ensamstående person, som inte kan återvända hem efter en akutsjukhusvistelse, utan behöver en plats i särskilt boende, ökar detta trycket på insatser från kommunens sida. Därmed inte sagt att denna ordning alltid gäller. Man skulle kunna tro att människor som drabbats av demenssjukdom skulle ha större möjligheter att få hemtjänst än andra, något som dock inte har kunnat påvisas i befolkningsstudier.

 
Om behovet också handlar om att man behöver hemsjukvård, betyder det i hälften av landets kommuner att man måste vända sig till landstinget för att få hjälp. Kvaliteten på samarbetet mellan landstinget och kommunen kan alltså få avgörande konsekvenser för den äldres möjligheter att bo kvar hemma.

 
Och som om inte detta var tillräckligt med problem, dyker nya upp när man väl har fått ett beslut om hjälp. Det handlar om när man får hjälpen, hur hjälpen ges och om hur detta sammantaget svarar mot (i omfattning och innehåll) de behov man sökt hjälp för.

 
Biståndsbedömaren skickar sitt beslut till den som är ansvarig för utförandet av insatsen, för verkställighet. Handlar det om en plats i särskilt boende kan det hända att det inte finns någon plats att flytta till, även om man fått beslut därom.

  I stället får man vänta tills plats finns att tillgå; en väntan som i många fall kan bli lång och oviss. Handlar det om hemtjänst är det den ansvarige för hemtjänsten i det område där hjälptagaren bor som skall se till att organisera så att hjälpen ges.

 

Alltså sker det en tolkning i tre steg; först av den hjälpsökandes behov av hjälp, sedan ”översätter” biståndsbedömaren behoven till ett beslut om insatser och sist, utförarens tolkning av biståndsbeslutet till konkreta hjälpinsatser.

 
Ofta känner inte vårdbiträdet till innehållet i biståndsbeslutet. Inte så sällan tvingas därför vårdbiträdet, efter bästa förmåga, till dagliga successiva omprioriteringar till hur beslutet skall omsättas till handling.

  Ur brukarperspektivet innebär problemen med personalförsörjningen inom äldreomsorgen att både kontinuiteten och kvaliteten i omsorgen kan variera avsevärt, från tid till annan.

 
Slutsatserna blir att det för den enskilde är mycket svårt att orientera sig i vård och omsorgssystemet. Kunskaper om hur systemet fungerar kan vara en hjälp på vägen, men vad utfallet blir för den enskilde kan inte utläsas på förhand.

  Det finns heller ingen möjlighet att skapa sig en uppfattning om vården och omsorgens innehåll och kvalitet, eftersom någon enkel och lättfattlig ”varudeklaration” inte existerar i och av svensk äldreomsorg.

 
Detta betyder att vissa grundläggande förutsättningar saknas beträffande rättsäkerheten i svensk äldreomsorg. Det verkar därför inte överdrivet när man ibland har liknat äldreomsorgen med ett lotteri – det är turen eller oturen – som avgör vilken hjälp jag får!


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 09 januari 2010 - 21:08 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår