Anhöriga förväntas hjälpa till – utan mer inflytande

Margareta Omsäter, frilansjournalist
Nyckelord: Äldreboende, Anhörig, Organisation och lagstiftning


”Vi känner vårdtagarnas behov bättre än deras barn gör” är en vanlig uppfattning inom vården. Professor Gunhild Hammarström har studerat relationen mellan anhöriga och vårdpersonal.

När Gunhild Hammarström, professor i sociologi i Uppsala, studerade hur man fattar beslut om plats i så kallat särskilt boende uppmärksammade hon de motsägelser som präglar processen. Syftet med den uppföljande studien har varit att se hur biståndshandläggare och distriktssköterskor framställer barnen till dem som söker särskilt boende. Gunhild Hammarström menar att deras förhållningssätt i själva verket speglar de motsägelser som finns inom äldreomsorgens regelsystem och praxis.

Enligt socialtjänstlagen ska man utgå från den så kallade självbestämmanderätten. Den innebär att den aktuella personen har ansvaret och, i det här fallet, själv ska vilja flytta in i ett vårdboende. Det handlar om rättssäkerhet och ett skydd mot att man mot sin vilja ska tvingas att flytta, av barnen eller någon annan. Men, som Gunhild Hammarström påpekar, en människa ingår ofta i ett socialt nätverk, och i dag delas omsorgen om de äldre i själva verket mellan familjen och samhället. Trots detta har alltså de anhöriga inget inflytande.

Gunhild Hammarström ifrågasätter om det verkligen finns stöd i lagen när man från kommunernas sida allt oftare väger in familjemedlemmars möjligheter att ta hand om olika omsorgsuppgifter. Vuxna barn ingår nämligen inte i juridisk mening i sina föräldrars familj och det innebär att de inte heller har någon laglig skyldighet att hjälpa en åldrad mamma eller pappa.
  Annat är det för maken och hustrun. Äktenskapsbalken ger gifta par en ömsesidig skyldighet att ta hand om varandra, både ekonomiskt och på andra sätt. Dock gäller det inte personlig omvårdnad.

Ett annat familjebegrepp har dock skymtat fram under senare år, enligt Gunhild Hammarström, med växande förväntningar på att anhöriga ska sköta en allt större del av äldreomsorgen. Det förutsätter ju helt enkelt en familj som sträcker sig över generationsgränserna. Å ena sidan kan det tyckas att detta borde leda till att de anhöriga får ett större inflytande när besluten ska fattas. Å andra sidan går detta inte ihop med socialtjänstlagens skrivning om den enskildes eget ansvar.

Inom äldreomsorgen används på en och samma gång två olika familjebegrepp: ett juridiskt, som inte inbegriper de vuxna barnen, och ett sociologiskt som innebär att familjemedlemmarna har ett ansvar för varandra.
  – Inom omsorgen om funktionshindrade har man kommit lite längre, säger Gunhild Hammarström. I det sammanhanget har man ju klart deklarerat att en normaliseringsprincip ska gälla.
  – Det betyder till exempel att föräldrar inte ska tvingas ta hand om 30-åriga söner och döttrar. Barnen ska i stället ges hjälp för att kunna leva ett självständigt liv.

Biståndshandläggare och distriktssköterskor verkar i en miljö där förväntningarna inte går ihop. Det är detta som skapar den något avvaktande inställningen till klienternas barn, anser Gunhild Hammarström. Distriktssköterskorna anser att de kommer de äldre in på livet, och att de i och med detta har en helhetssyn på deras livssituation.
  – Därför tycker de också att de kan tolka patienternas egentliga önskemål. Och det är tydligen en väldigt vanlig uppfattning bland personal att de känner de gamla bättre än deras barn.

Biståndshandläggarna har en dubbel roll: som representant för kommunen och som medmänniska till den äldre. Gentemot barnen är de dock enbart byråkrater. Även attityden till barnen och den sökandes make eller hustru skiljer sig. Det händer att partnerns förhållanden vägs in i beslutet, till exempel att de inte orkar med. Ibland beskrivs även partnerns egna behov och Gunhild Hammarström funderar över om de kanske i själva verket också ses som klienter.
 
De intervjuade säger också direkt att man måste ”ta andra hänsyn” när det gäller den sökandes make eller hustru. När man kommer in på barnen i familjen ses det däremot som ”en komplicerad fråga”. 
 
Det främsta skälet tycks vara den oro och ångest som barnen sägs känna och som bottnar i de äldres otrygghet, som i sin tur orsakas av resursbristen inom hemtjänsten. Så här säger en av de intervjuade biståndshandläggarna:

”Och det är ständiga konflikter, ständiga bekymmer som man har med anhöriga. Många anhöriga har ju en oerhörd ångest över sina föräldrar. Många kan och vill inte se på något annat sätt än att deras mamma eller pappa ska flytta. När mamma och pappa flyttar blir det en lisa för dem. De ser inte mest till mammas och pappas behov utan mest till att det ger lugn och ro åt dem själva. Primärt är det lugnet som de själva erhåller. Men å andra sidan, är det ju många anhöriga som gör en oerhörd insats, och det får man inte glömma bort heller.”

Citatet visar biståndshandläggarnas ambivalenta syn på de äldres barn. De beskrivs å ena sidan som hjälpsamma, något som också överensstämmer med äldreomsorgens önskemål. Å andra sidan som egoistiska, nämligen när de vill att föräldrarna ska få flytta till ett vårdboende. Alltså en önskan som går stick i stäv med kvarboendeprincipen och, om föräldrarna inte själva vill flytta, även med självbestämmanderätten.
  – De är helt enkelt oroliga för hur det fungerar i föräldrahemmet, säger Gunhild Hammarström. 
  – Och jag tycker inte att man ska negligera oron. Jag kan reagera lite över att de ser det som egoism; ”för sig själva och sitt eget lugn” som de säger. Det handlar ju faktiskt om att de sätter förälderns trygghet i främsta rummet. 

Gunhild Hammarström pekar på biståndshandläggarnas sits; att politiker och enhetschefer försöker styra deras arbete.
  – Ofta finns direktiv som gör att man sätter omvårdnadsbehovet mätt enligt olika kriterier framför behovet av trygghet, som inte går att mäta.
 
Enligt en studie som hon hänvisar till har vissa kommuner kataloger över vilka insatser som kan ges. 
  – Det betyder också att man försöker förmå de äldre till att inte söka sådana insatser som saknas i ”katalogen”. Därmed kan de inte få ett avslag, vilket i sin tur leder till att de inte kan överklaga.

Gunhild Hammarström påpekar att hon har studerat just ansökningar om särskilt boende. Ett kriterium för att få en plats är att man har ett sådant omvårdnadsbehov som inte kan tillgodoses i det egna hemmet. 
  – Det betyder ju att det överhuvudtaget är svårt att ge en plats i särskilt boende till personer som känner sig ensamma och att de har en otrygg hemsituation.

När Gunhild Hammarström frågar biståndshandläggarna vilken hänsyn de tar till de anhöriga när de fattar beslut om plats i vårdboende är svaret tydligt: besluten påverkas inte av barnens ”påtryckningar”. De betonar också att de äldres självbestämmande är överordnat barnens önskemål, enligt socialtjänstlagens skrivning om den enskildes ansvar för sin situation. 
  – Men det där självbestämmandet man hänvisar till gäller ju bara när de äldre inte vill flytta. När de däremot själva önskar plats inom särskilt boende har det inte samma genomslag. 
  – Man använder alltså den delen av lagen som en begränsande faktor.

Det finns ett ömsesidigt beroende mellan offentlig äldreomsorg och den som utförs av anhöriga. I takt med att äldreboenden läggs ner och hemtjänstens budget minskar kommer familjens andel av ansvaret att öka. Eftersom det alltså inte förefaller möjligt att minska förväntningarna på de anhöriga, menar Gunhild Hammarström att deras inflytande i stället borde stärkas. Samtidigt blir det emellertid nödvändigt att finna en lösning på frågan hur man då behåller de äldres rättssäkerhet.


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 09 januari 2010 - 21:08 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår