Biståndshandläggare i kläm mellan socialtjänstlag och budget

Inger Raune, chefredaktör
Nyckelord: Organisation och lagstiftning, Hemtjänst och social verksamhet


Gapet tycks öka mellan äldres behov av hjälp och kommunernas resurser. Det leder till att oförenliga krav ställs på biståndshandläggarna.

 

I diskussion kring var ansvaret ligger och vem som beslutar vad inom äldreomsorgen har biståndshandläggaren en central roll. Följer vi ansvarsfrågan från lagen till kommunala beslut om äldreomsorg hamnar vi på biståndshandläggarens bord.

 
I socialtjänstlagen framgår att biståndshandläggaren ska utreda den hjälpsökandes behov innan det bestäms vilken hjälp man ska få. Det innebär också att biståndshandläggaren ska ta reda på vad man som äldre själv vill och vad man själv kan göra för att få det bättre.

 
Det centrala är att hjälpen ska anpassas efter den hjälpsökandes behov och livssituation, det vill säga individuell behovsprövning. Det är biståndshandläggarens uppdrag.
Frågan är hur det ser ut i verkligheten. På vems sida står biståndshandläggaren? På den hjälpbehövande äldres eller på organisationens? Att det är fråga om olika sidor är självklart när man ser hur gapet ökar mellan faktiska behov av hjälp och kommunens resurser.

 

I en avhandling som kom i november förra året (se referens) visar Lindelöf och Rönnbäck att behovsbedömning och beslutsfattande långt ifrån överensstämmer med lagstiftningens krav. I stället har lokala riktlinjer, som i vissa fall går stick i stäv med socialtjänstlagen, fått en större påverkan på besluten.

 
Avhandlingen visar att dessa lokala riktlinjer har medfört att den individuella behovsprövningen blivit till en insatskatalog. Passar inte din ansökan om hjälp in, negligeras den eller så anpassas det som begärs till en av de insatser som ingår i det redan förutbestämda utbudet i katalogen.

 
Detta dokumenteras oftast inte, och hjälpen som den äldre ansökt om syns inte. Det enda som dokumenteras är det som passar in i insatskatalogen och som biståndshandläggarna beviljar. Vilket innebär att den äldre personen inte kan överklaga beslutet. Lindelöf och Rönnbäck kallar det rakt på sak för bristande rättssäkerhet.

 
Att biståndshandläggarna håller sig till organisationen och dess lokala regler konstateras även i en ny bok av Anna Dunér och Monica Nordström. Författarna skriver att biståndshandläggare nästan uteslutande agerar utifrån de organisatoriska förutsättningarna, i stället för utifrån omsorgstagarnas individuella behov.

 
Författarna pekar också på att biståndshandläggarens roll som omsorgsansvarig bör få ett större utrymme i förhållande till rollen som biståndsadministratör. Biståndshandläggarens uppgift är att balansera mellan olika uppfattningar och viljor, men utgångspunkten är att det är de äldres (och funktionshindrades) vilja som skall råda.

 

Biståndshandläggaren har en svår roll och en uppgift som många gånger kan verka omöjlig. Ofta är det hon – eller han – som är i skottgluggen och som ”gör fel” hur hon än gör. Det är hon som får skulden när något biståndsbeslut blir fel, eller om kostnaderna överskrider budget.

 
Biståndshandläggare är ett ungt yrke – som uppstod i och med Ädelreformen 1992 – medan själva biståndshandläggningen kom in i socialtjänstlagen 1982. Handläggaren tar emot ansökningar, utreder, bedömer och beslutar, samtidigt som hon i praktiken måste ta hänsyn till de faktiska resurserna, det vill säga den lokala budgeten.

 

I en ny studie från Stiftelsen Äldrecentrum gör utredarna en kunskapsöversikt av biståndshandläggarens yrkesroll och handläggningens organisering. De skriver att det är svårt att enhetligt definiera yrkesrollen som biståndshandläggare. Det blir minst sagt spretigt. Man konstaterar bland annat att det finns mellan 10-15 olika benämningar på yrkesrollen. Det kan vara allt från biståndsbedömare eller biståndshandläggare till kvalitetsbevakare eller jourhandläggare. Bakgrund både vad gäller utbildning och tidigare yrke varierar också.

 
Hur rollen är utformad skiljer sig ofta ganska mycket från kommun till kommun. På ett antal platser i Sverige finns den traditionella organisationen kvar. Det innebär att en och samma person gör bedömning, tar beslut och är samtidigt arbetsledare för den personal som sedan utför den beslutade hjälpen.

 
Vanligast är dock organisationen enligt ”beställar- och utförarmodellen”, det vill säga att biståndshandläggaren gör en utredning, bedömning, tar beslut och beställer sedan biståndet av en så kallad utförare. Utföraren är oftast en enhetschef inom äldreomsorgen med ansvar för vårdpersonal.

 

Kraven och pressen på biståndshandläggaren kommer alltså från olika håll och är av helt olika art. Bland annat från den enskilda äldre personen och anhöriga å ena sidan, å andra från organisationen.

 
Mats Thorslund, professor i socialgerontologi, undrar var biståndshandläggarens lojalitet ligger i dag?

  – Att enligt lagen bistå den äldre, göra korrekta utredningar av faktiska behov hos den enskilda individen? Eller ligger den hos organisationen, den lokala ekonomin?
 
Slutsatsen måste bli, efter att bland annat läst Lindelöfs och Rönnbäcks avhandling, att biståndshandläggaren är lojal med kommunen, säger han.

  – Eller tvingas vara lojal med organisationen utifrån de förutsättningar som finns. Pengarna räcker helt enkelt inte till och politiskt diskuterade och beslutade prioriteringar inom socialtjänsten existerar sällan.

  – Fast prioriteringar sker ju ändå hela tiden. Till exempel när biståndshandläggaren ger bistånd utifrån de ekonomiska ramar som finns och inte utifrån behoven.

 

Mats Thorslund säger att biståndshandläggaren är utsatt för korstryck; dels att göra det som socialtjänstlagen säger och det de är utbildade för, det vill säga bedöma behov, dels trycket från organisationen och de ekonomiska förutsättningarna. Det är en snudd på ohållbar situation för biståndshandläggare i dag. Kontroversen mellan att bedöma behov och de faktiska resurserna, får biståndshandläggaren i knät trots att det är politikernas ansvar.

 
Mats Thorslund gör en jämförelse med hälso- och sjukvården.

  – Det är inte bara att hälso- och sjukvårdslagen är annorlunda formulerad än socialtjänstlagen, det råder också olika kulturer.

  – Min bedömning är att i sjukvården är traditionen starkare att se till patientens bästa. Där är det fortfarande svårt att tänka sig att personalen skulle vara lojal med den lokala ekonomin i stället för med patienterna.



Referenser:

Att fördela bistånd. Om handläggningsprocessen inom äldreomsorgen

Doktorsavhandling av Margareta Lindelöf och Eva Rönnbäck (Umeå universitet Institutionen för socialt arbete No.41 2004)

 

Biståndshandläggningens villkor och dilemman – inom äldre- och handikappomsorg

Anna Dunèr & Monica Nordström (Studentlitteratur 2005)

 

Biståndshandläggare. Ett (o)möjligt uppdrag

Eva Norman och Pär Schön (Stiftelsen Äldrecentrums rapportserie 2005:4)


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 09 januari 2010 - 21:08 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår