”Det brinner inte, säger jag. Det är bara solen...”

Lydia Renström, vårdbiträde & frilansskribent
Nyckelord: Omvårdnad, Äldreboende, Hemtjänst och social verksamhet


Försiktigt öppnar jag Ottilias dörr. Hon är vaken och ligger vänd mot fönstret. Rullgardinen är inte neddragen än. Solljuset silas genom trädgrenarna som vajar i vinden.


 
– Brinner det därute, frågar Ottilia.

  – Det brinner inte, säger jag. Det är bara solen...

  – Det ser ut som flammor, säger hon.

  Det är midsommaraftonskväll, jag ska jobba hela natten. Jag drar ned Ottilias rullgardin, stoppar om henne och önskar henne godnatt. Går sedan vidare.
  Också Beata är vaken. Hon ligger ihopkrupen. När jag närmar mig, lyfter hon upp huvudet från kudden och betraktar mig. Hon rycker till lite av mina rörelser.

  – Hej Beata.

Hon lyssnar men säger ingenting. Hennes blick är förundrad. De ljusblå ögonen ser ännu större ut nu, när hon har förlorat så mycket i vikt. Runt iris finns en mörkare blå kant. Hon har en svampinfektion i munnen. Jag passar på att torka hennes mun med en kompress doppad i vichyvatten. Tungan hänger ut lite ur munnen.

  Jag tar hennes hand i min och smeker den. Hennes fingrar har blivit så magra. För några år sedan dansade vi vals i köket. Till bandspelarens musik, men lika ofta till vårt eget nynnande.

 

Samuels säng flyttas nattetid till behandlingsrummet bredvid sköterskeexpeditionen, annars stör han de andra på avdelningen. Han kan vara vaken hela nätterna och ropa timme efter timme. Han är blind.

  – Hallå!

  Jag går in till honom.

  – Hur är det, frågar jag.

  – För det första ska du rätta till i eldstaden. Här är ju så sabla kallt!

  Jag lägger på honom täcket som han har kastat av sig.

  – Nu känns det nog varmare, säger jag.

  Han säger, med en hand i luften:

  – Låt det inte slockna bara!

  En stund senare ropar han igen.

  – Hallå, det är nåt som kliar. Titta efter! Är det en katt som river mig nere på foten?

  – Det är nog gikten, säger jag.

 

Jag går till sköterskan och får en tablett till honom. Jag ger honom tabletten med lite vatten. Sen hinner jag inte ens lämna hans sida förrän han ropar igen.

  – Hallå!

  – Du behöver inte ropa. Jag står här bredvid dig.

  – Å, förlåt.

  Jag skrattar:

  – Du behöver inte säga förlåt, Samuel.

  – Men jag är artig, ser du...

 
Någon timme senare:

  – Hallå!

  Jag går in till honom.

  – Vad vill du, Samuel?

  – Vad är klockan?

  – Den är två på natten.

  – Va faan sover inte du för då, frågar han och kliar sig i huvudet.

  En stund senare är han hungrig, och frågar mig:

  – Har du nåt att tugga på? Någon sena eller nåt?

  Han får en pipmugg med mjölk och en ostsmörgås.

 
Det blir aldrig riktigt mörkt ute denna natt. Jag öppnar fönstret i tvättstugan för att släppa in frisk luft. Rummet fylls av vårdtagarnas kläder; vajande klänningar, skjortor och polyesterblusar.


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 09 januari 2010 - 21:08 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår