Vetenskapligt stöd saknas för att hemmaboende äldre har högre livskvalitet än de som flyttar till särskilt boende. Att förespråka kvarboende handlar om ideologi – och pengar, anser professor Ingalill Rahm Hallberg.

Inte hamna på ”hemmet” utan bo kvar hemma – så vill de flesta av oss ha vår ålderdom. Men är kvarboendeprincipen, i dag upphöjd till norm, verkligen så bra? Ingalill Rahm Hallberg, professor i vårdvetenskap vid Lunds universitet, tycker inte det.

  – Det finns inget vetenskapligt stöd för att de som bor kvar hemma har högre livskvalitet än de som bor i särskilt boende. Förespråkar man kvarboende ska man ha klart för sig att det handlar om ideologi.

  – Och om pengar. Det är betydligt billigare att vårda äldre hemma än på en institution.

 
Alltså har antalet platser i säbo, särskilt boende, minskat drastiskt på senare år. Mellan 2002 och 2003 handlade det om 11 procentenheter och allt tyder på att trenden fortsatte under 2004.

  – Ett problem när äldreomsorgen utformas är att man frågar sådana som oss om hur vi vill ha det när vi blir gamla. Men vi har helt enkelt inte fantasi att föreställa oss vad vi tycker när vi inte längre kan förflytta oss utan att det kommer någon på morgonen och hjälper oss upp på stolen där vi sedan sitter, kanske hela dagen.

  – I bästa fall kanske vi med stapplande steg och med ständig rädsla för att falla kan röra oss i vår egen bostad, men inte utanför den. När man är tillräckligt skör kan hemmet bli ett fängelse.

  – När vi talar om äldreomsorgen är det oftast det särskilda boendet vi diskuterar. De som bor ensamma, som kanske är förvirrade och inte kan röra sig är nästan helt osynliga.

 
Ingalill Rahm Hallberg leder tillsammans med professor Sölve Elmståhl projektet GÅS (Gott Åldrande i Skåne) som är en del av det nationella SNAC-projektet (se faktaruta »).

GÅS har redan påverkat verkligheten genom att resultat från delstudier diskuteras och debatteras. I framtiden kommer den att betyda ännu mer, tror Ingalill Rahm Hallberg, inte minst genom att ge kommunerna det planeringsunderlag som ännu inte finns.

  – Den pusselbit som saknas är kunskap om den kommunala vården och omsorgen från individhorisont och hur samspelet med landstingens hälso- och sjukvård fungerar. Det är den vi ger. Det kommer att bli möjligt att se vilken betydelse skillnader i vård och omsorg mellan olika kommuner har för de äldre och deras anhöriga.

 
När Ingalill Rahm Hallberg och hennes kollegor undersökt kvarboendeprincipen har de sett att den skillnad som finns till det ordinära boendets fördel försvinner när man tar med funktionsförmåga i jämförelsen. Det ska inte tolkas som att personen ifråga inte skulle ha trivts bättre hemma utan som att funktionsnedsättning och oro sätter ner livskvaliteten så mycket att det tar över.

 
Det finns fler problem med satsningen på kvarboende. Ett handlar om effekten på sjukvården. Det är dit man vänder sig när det inte finns annan hjälp att få.

  – Äldre som bor kvar hemma konsumerar både mer och oftare akutsjukvård. Förutom att det inte är bra för de gamla, flyttas kostnaderna från kommunen till landstinget. Likafullt kostar det och jag är inte så säker på att det ordinära boendet är så billigt om man också räknar med den här aspekten.

  – Till det ska också läggas de anhörigas insatser.

Om många gamla som bor kvar, oftare läggs in på sjukhus gäller det omvända för dem som bor i säbo. De konsumerar häpnadsväckande lite sjukvård. Paradoxalt nog kan den som befinner sig i vården inte få tillräcklig medicinsk omvårdnad av sin hjärtsvikt eller diabetes.

  – Det finns ett mörkertal genom att läkaren ofta tittar på flera patienter samtidigt på ett säbo utan att det registreras. Men det går inte att komma ifrån att det finns en risk för marginalisering av de äldres vårdbehov här, säger Ingalill Rahm Hallberg.

Trots allt fagert tal om valfrihet existerar det inte någon sådan inom äldreomsorgen. Särskilt boende kommer man till först när kommunen anser att man inte längre kan bo kvar hemma. Därmed inte sagt att det är vårdtyngd som avgör, ibland handlar det i stället om brist på platser eller brist på anhöriga. Finns närstående så får de rycka in. Det gör de också, så till den grad att Ingalill Rahm Hallberg inte tror det finns mer att krama ur dem.

  – Däremot måste vi förhålla oss annorlunda till dem. Våra studier visar att så många som 35-40 procent inte kände sig informerade om den äldres vårdbehov eller hur man skulle förstå olika saker. Men ska anhöriga sköta så mycket av omsorgen som de gör i dag måste vi ge dem bättre stöd och information.

  – Det är också på tiden att vi får klargjort vad deras ansvar egentligen omfattar. Det finns inte uttalat i lagstiftningen och det är oklart hur socialtjänstlagens formulering ”när behoven inte kan tillgodoses på annat sätt” ska tolkas.

 
Ingalill Rahm Hallberg har själv lett en interventionsstudie där de anhöriga involverades i vårdarbetet. Den visade att anhöriga kan vara en guldgruva för vårdpersonalen i stället för den börda som de ofta uppfattas som. Kartläggningen av äldres vård visar att psykiatrin är i det närmaste totalt frånvarande. Det är märkligt eftersom många äldre har psykiska problem, bland annat depression.

  – Lika egendomligt är att vård i livets slutskede nästan enbart handlar om den oväntade döden och inte om den långsamma döden. Här behövs mycket mer kunskap.

  – Det talas mycket om palliativ vård och hur man ska få dö på den plats där man bor. I verkligheten fungerar det inte riktigt så, även de som bor på säbo slutar alltför ofta sitt liv på ett sjukhus.

Ingalill Rahm Hallberg anser att det inte finns någon beredskap att ta hand om de sista skälvande dagarna och minuterna i en människas liv. Enligt personalen är det ofta de anhöriga som trycker på för sjukhustransport. Det hade inte behövts om de närstående vetat mer om hur den långsamma döden ser ut, vad som händer när organen sakta sviktar och den gamla tynar bort.

 
Ingalill Rahm Hallberg minns hur det var när hennes egen mor låg för döden.

  – Att sluta kissa kan vara en del av processen. Men när min mor gjorde det föreslog personalen att man skulle sätta in en kateter. Jag tyckte att man kunde vänta och så blev det. Min mor dog inom ett dygn och slapp utsättas för ett helt onödigt och plågsamt ingrepp. Inte vet jag om personalen verkligen trodde att det fanns något i blåsan. Kanske ville de bara visa att de gjort allt.

I en av studierna i projektet har två skånska kommuner jämförts med varandra. I den ena har man satsat på palliativ vård, i den andra inte. I den kommun som satsat på den lindrande vården dog var femte på sjukhus, i den andra var fjärde.

  – I Osby har man kopplat in teamet kvalificerad vård i hemmet i de äldre hemmaboendes situation. Nu kopplar man in teamen även på säbo. Jag kan tänka mig att de resultat vi ser i form av färre sjukhusinläggningar beror på detta.

 
Om allt går väl och finansieringen löser sig tänker Ingalill Rahm Hallberg starta en ny interventionsstudie. Syftet är att se hur en ”case manager”, en sjuksköterska med medicinsk och geriatrisk kompetens, påverkar omsorgen för äldre som bor kvar hemma.

  – Den här personen ska fungera som en brygga mellan den äldre och dennes närmaste vårdare, anhöriga och/eller hemtjänsten och kunna bidra med både kunskap och undervisning. Om det är 40 grader varmt i fem dagar, hur kan man skydda sig mot uttorkning? Vad ska man tänka på när det gäller just den här sjukdomen?

  – Jag tror att det kan bli väldigt spännande.