Servicehusens roll i modern tid har inte analyserats. Avveckling har redan inletts men vad i servicehustanken är värt att behålla?

När riksdagen efter andra världskriget drog upp riktlinjerna för åldringsvården tänkte man sig att ålderdomshemmen skulle byggas ut kraftigt. I en debattskrift av Ivar Lo-Johansson lanserades parollen ”hemvård i stället för vårdhem”. Nya politiska visioner målades upp.

 
Ett exempel är åldringsvårdsutredningen, som under Gunnar Strängs ledning lade sitt betänkande 1956: ”Åtgärderna inom åldringsvården måste i första hand och i största möjliga utsträckning inriktas på att med alla medel förhjälpa de gamla att utan alltför stora personliga påfrestningar få leva ett oberoende liv så länge som möjligt i sina egna hem”.

Under 1970-talet skedde en relativt snabb utbyggnad av olika former av servicebostäder, där den enskilde hyr en modern och funktionell bostad. Behovet av service och omsorg tillgodosågs vanligen genom den kommunala hemhjälpen. Benämningarna var olika, som servicehus, pensionärshotell och bostadshotell.

 
Servicehusens ursprungliga syfte var att ge en god boendestandard för äldre som inte hade så stora behov av service och vård. Genom att flytta till ett hus med god tillgänglighet, lättskött bostad och med matsal och annan service i huset skulle den äldre kunna klara sig själv.

  Den dagen man behövde hjälp med serviceinsatser eller personlig omvårdnad så fanns personalen nära, i huset. Detta skulle ge den äldre trygghet och spara pengar för kommunen, var det tänkt.

De politiska intentionerna var då tydliga. Normalisering och integritet var ledstjärnor. Samtidigt pockade dock hela tiden en irriterande verklighet på uppmärksamhet; människor som var så sjuka och skröpliga att de behövde omfattande hjälp.

 
Genom socialtjänstlagen 1982 och Ädelreformen, tio år senare, klumpades servicehusen, oreflekterat, ihop med ålderdomshemmet och långvården. Någon politisk diskussion om huruvida detta var en klok – eller ens möjlig – strategi fördes knappast. 

Resultatet har blivit att servicehusen kommit att få en roll som vård- och omsorgsboende, vilket husen inte alls var avsedda för. Till exempel är demenssjukdom det helt dominerande skälet för flytt till särskilt boende i dag.

  Detta har dock inte medfört att servicehusets roll och möjligheter analyserats. I många kommuner sker en omvandling av servicehus till seniorboende – utan att det skett någon politiskt beslutad definition av vad den ena och den andra boendeformen bör innehålla.

 
Omvandlingstrycket hos kommunen har snarare varit ekonomiskt; föra över kostnader till fastighetsägaren, hyresgästerna och – om landstinget har hemsjukvårdsansvaret – till den andra sjukvårdshuvudmannen.

 
Att servicehusens roll inte analyserats har lett till att avvecklingsfasen inletts utan några klara ställningstaganden kring vad som kan vara värt att behålla av servicehustanken och vad som kan anses höra till en förgången tid. Ingen analys har heller skett av om det finns grupper där just servicehuset är rätt boendeform, grupper som skulle kunna drabbas om det utbudet inte längre finns.

Vad har vi lärt oss av historien? Nya servicehus planerades och byggdes utan att tidigare erfarenheter utvärderades, på samma sätt som man idag avvecklar och omstrukturerar dessa. Måste pendeln slå över åt det ena eller det andra hållet?

 
Servicehusens roll inom äldrevården, samt vilka och vilkas behov som ska prioriteras, borde ha diskuterats för länge sedan. Eftersom detta inte har gjorts är det hög tid att göra det nu!