KRÖNIKA: På gränsen...

Karin Thulin, dansterapeut och f.d. dansare
Nyckelord: Åldrandet/Socialgerontologi


Släpp taget nu Karin, håll inte emot utan försök att ge efter. Även du åldras. Du behöver inte prestera längre. Det är bara ett fortsatt liv, en övergång, kanske en befrielse. Annorlunda, men inte sorgligt. Så länge du lever kommer livet alltid att vara nytt, så oroa dig inte.

 
Uppmaningar som kommer till mig ibland när jag möter kroppens begränsningar.

  Ännu står jag fortfarande på gränsen, anar att åldrandet är på väg. Aningar som fyller mig med olika föreställningar om vad att åldras kommer att innebära för mig. Jag tror till exempel inte att vi någonsin åldras i vår inre upplevelse av oss själva. Det är bara kroppen som åldras. Vår inre värld har ingen tid, känslor och minnen är tidlösa. Dubbelheten i detta är förbryllande.

 
Hur ska jag kunna förstå, eller ta till mig att mitt nästan vita hår och obändiga kropp, tröga minne och osorterande hörsel är denna unga, levande person som är jag?

 

Ge upp kraven – prestationerna men, ge inte upp. Du behöver inte dansa mer men, ta dig upp – upp på benen.

 

Dansen har varit mitt liv, mitt yrkesliv och lidelse. Kroppen har då självklart varit ständigt i fokus och till mycket glädje och mycket smärta. För en dansare eller för alla människor som tidigare i sitt liv behövt eller njutit av sin kroppsliga förmåga innebär åldrandet en stor förlust.

 
Den egna kroppen är det tidigaste och djupaste fundamentet för personligheten. Man kan säga att kroppen är bärare av den som är jag. För en dansare är det så i hög grad. Att förlora sin rörelseförmåga och sin uttrycksmöjlighet är en svår påfrestning för jaget och kan kännas som en sorg.

 

Rörelsen formar sig efter kroppen som kroppen efter rörelseförmågan. När kroppen stelnar och kraften försvinner påverkas också hela rörelseregistret. Åldrandet innebär det oundvikliga i att förlora vigheten och uttrycksfullheten i rörelsen och jag är övertygad att detta också har en inverkan på rörligheten i tanken.

  Att sitta fast och stelna i både kropp och själ är skrämmande. Ingen dansare vill bli gammal och förlora sin rörelseförmåga, ingen människa över huvudtaget vill det.

 
Kanske beror den med åldern ökade smärtan i leder och muskler också på smärtan i saknaden. Saknaden efter kraften, efter de lätta och smidiga rörelserna och smidiga förflyttningar. 
Allt oftare upplever jag min rörelses begränsning och känner av min trötthet och tycker det är skönt att få vara ifred med min kropp. Den har klarat av och presterat nog, det räcker nu.

 
I dag orkar jag inte med några kroppsliga prestationer och har dessutom blivit ganska stresskänslig. Kanske är det så att när tilliten till kroppen minskar, blir osäkerheten tydlig eftersom behärskningen och kontrollen av kroppen tidigare varit så stark.

 

Påtagligt för mig är hur min upplevelse av tid förändras. Jag behöver mer tid samtidigt som min tid är begränsad. Jag längtar efter att kunna göra allt jag gör långsammare för att sedan sitta ned och njuta av det.

  I andra sammanhang känner jag en ökad oro och ängslan att inte hinna med, inte förstå, inte fatta tillräckligt snabbt. En osäkerhet som ökar, den mest plågsamma. Alla förberedelser och garderingar. Rädsla som mitt aktiva liv kunna gömma, som nu oskyddad dyker upp.

 
Men själva livet är jag inte längre rädd för, det är till stor levt. All längtan. Lugnet som jag längtat efter hela mitt liv. Nu. Nu finns den tiden, kommer lugnet då? 


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 09 januari 2010 - 21:08 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår