Kommunalt självbestämmande, en omhuldad princip – hos politikerna

Irene Wennemo, chef för näringspolitiska enheten, LO
Nyckelord: Hemtjänst och social verksamhet, Organisation och lagstiftning


Svenska folket sätter större nationell likhet framför kommunalt självbestämmande. Ändå är det senare en omhuldad princip i den politiska retoriken, konstaterar Irene Wennemo, LO.

 

I Sverige är ansvaret för välfärdspolitiken uppdelat på olika aktörer. Förenklat kan man säga att staten sköter socialförsäkringar och bidrag, landstingen sjukvården och kommunerna skolan och omsorgen om barn och gamla. Tanken är att det kommunala och landstingskommunala självbestämmandet ska leda till att resultatet i de lokala och regionala valen ska få betydelse för hur välfärdstjänsterna utformas.

 
Med tanke på de direkta valen till dessa nivåer i samhällsorganisationen borde valrörelserna i kommunerna, landsting och staten handla om de olika frågor som dessa aktörer förfogar över. Men så ser sällan de svenska valrörelserna ut.

 
I själva verket handlar den nationella debatten ofta om sjukvården, skolan och omsorgen. De senaste valen har inte varit något undantag. De senaste riksdagsvalen har Socialdemokraterna vunnit genom att stå som en garant för att kommuner och landsting ska få tillräckliga resurser för att bedriva verksamhet av tillräckligt bra kvalitet.

 

En del pekar mot att socialdemokratin vill att nästa val också ska få denna inriktning. Man har under senare tid presenterat ett paket för att förbättra äldreomsorgen, som bland annat innehöll förslag om bättre hjälp till multisjuka äldre och en expanderad hemtjänst som innebar att alla över en viss ålder skulle ha rätt till viss hjälp i hemmet.

 
Det intressanta med detta förslag är kanske inte det substantiella innehållet utan att frågan om äldreomsorgens utformning ses som en fråga på nationell nivå och inte något som i första hand ska avgöras i de enskilda kommunerna.

 
Samtidigt som nästan alla politiska partier betonar vikten av det kommunala självbestämmandet är detta uppenbart underordnat andra politiska krav. Det är viktigare att socialdemokratin demonstrerar att man vill göra något rejält på äldreomsorgsområdet än att värna det kommunala självbestämmandet. 
 
Skälet till detta är sannolikt att skillnader mellan olika kommuner och landsting vad gäller välfärdstjänsternas kvalitet och innehåll inte har någon stor legitimitet bland medborgarna.

 
När LO under förra hösten gjorde en studie av vad som prioriterades – större nationell likhet eller ett ökat kommunalt självbestämmande – visade det sig att det fanns en kraftig majoritet som valde en större nationell likhet.

 

Den största dominansen för nationell likhet fanns på välfärdens kärnområden, sjukvården, skolan och äldreomsorgen. På dessa områden var det bara en liten grupp som prioriterade det kommunala självbestämmandet. De som ansåg att nationell likhet var viktigast var de som var mest beroende av välfärdstjänsterna.

 
Äldre, som behöver mer vård och omsorg, ansåg att det var viktigare än yngre. Kvinnor, som ofta har behövt en fungerande äldreomsorg och förskola för att kunna kombinera familj och arbete, tyckte att det var viktigare än män. De på mindre orter, som är beroende av ett nationellt utjämningssystem mellan kommuner och landsting för att finansiera välfärden, tyckte att det var viktigare än de i storstäderna.

 

Det kommunala självbestämmandet är en omhuldad princip i den politiska retoriken men inte i praktiken. Stora skillnader mellan olika kommuner i kvalitet och utbud av välfärdstjänsterna anses varken legitima eller rättvisa bland medborgarna. Vidare anses den nationella nivån, det vill säga riksdag och regering, vara slutgiltigt ansvarig för hur den samlade välfärdspolitiken utformas.
 
I andra länder där det finns en tradition av att den nationella nivån tar ett mindre ansvar för välfärdspolitiken kan det säkert se helt annorlunda ut. Där kan den regionala nivån upplevas som viktigare.

  I Sverige är dock välfärdspolitiken ett utpräglat nationellt projekt. Andra nivåer, antingen det gäller kommuner och landsting eller EU-nivån har ingen riktig legitimitet i utformningen av välfärdspolitiken.


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 09 januari 2010 - 21:08 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår