LEDARE: Det handlar om trovärdighet

Inger Raune, chefredaktör
Nyckelord: Organisation och lagstiftning


Så här mycket satsar din kommun på äldreomsorg, stod det på löpsedeln imorse. Fast, egentligen stod det barnomsorg, men det kunde lika gärna ha stått äldreomsorg. Det är ett år kvar till val och förhoppningsvis kommer frågor som rör äldre människor att debatteras grundligare och hetare än på länge.
 
Och det är en bra fråga: Hur mycket satsar din kommun på äldreomsorg? Svaren skulle visa hur olika det ser ut över landet, både vad gäller om du får och vad du får. 
  Socialtjänstlagen och äldreomsorgsministern säger att den äldre person som behöver hjälp och stöd också ska få det. Sedan är det kommunernas ansvar och skyldighet att ställa upp med äldreomsorg, som till exempel hemtjänst och särskilda boenden – tillsammans med alla andra skyldigheter de har. Det lokala självstyret innebär att det kan se väldigt olika ut. Olika kommuner, olika kulturer.
 
Vem och vad är det då som avgör vilken äldreomsorg min mor ska få, den dagen hon behöver hjälp? Det går att likna vid ett lotteri, skriver en forskare i det här numret. "Det är turen eller oturen som avgör vilken hjälp jag får". Det låter inte riktigt rättvist.
 
Det är lätt att lägga hela ansvaret i knät på biståndshandläggaren, som i sin tur sitter i kläm mellan kommunen och den äldres behov. Det kan också lätt bli vårdbiträdets ansvar, som är närmast den gamla och ofta försöker trolla med knäna för att rätt service ska utföras.

I det här numret efterlyser vi tydlighet: både i ansvar och beslut som påverkar äldre människor. Tydlighet från politiker och tjänstemän, på nationell central nivå och på lokal. För en vanlig medborgare är det minst sagt svårt att överblicka. Beslutsprocessen från centrala lagar och beslut till det kommunala golvet är lång och slingrig.

Socialtjänstlagens intentioner om att tillgodose individens behov kan till slut hamna i kommunens redan färdiga katalog över utbud av service och hjälp. Behoven anpassas efter utbudet istället för tvärtom. Frågor om rättssäkerhet och rättvisa dyker upp. Och kanske framför allt trovärdighet i politiska uttalanden.
 
På tal om det undrar jag var ansvaret egentligen ligger när det gäller tillväxten av kompetens inom äldreområdet. Nu tänker jag i första hand på resurser till äldreforskning i framtiden. När det idag pratas om vikten av kompetens och utbildning inom äldreomsorgen, då måste man ju förstås i sin tur bygga på evidensbaserad kunskap inom äldreområdets olika delar.
 
Vem ansvarar för fortsatt utveckling inom äldreforskningen? En forskning som många gånger måste vara tvärvetenskaplig och då tyvärr också ofta faller utanför universitetens fakulteter – och därmed budget.

För ungefär sju år sedan beslutade riksdagen enligt den nationella handlingsplanen för äldrepolitiken. Där stod bland annat att ett tillskott på 30 miljoner skulle satsas årligen på äldreforskning från och med år 2001.
  Men i dag är uppenbarligen inte riksdagsbeslut så mycket värda. Nu i våras tog den myndighet, som fått regeringens uppdrag att förvalta pengarna, beslutet att det nog inte finns några pengar till äldreforskning så länge till. De årliga 30 miljonerna från regeringen, försvinner i myndighetens allmänna budget och ska användas till annan typ av forskning.
 
Men äldreforskningen då? Kan en myndighet upphäva ett riksdagsbeslut? Och vem ansvarar egentligen över dessa ynka miljoner? (För vad är 30 miljoner om vi jämför med de cirka 75 miljarder äldreomsorgen kostar i dag?) Är det Socialdepartementets ansvar, och i så fall vem där; äldreomsorgsminister Ylva Johansson eller socialminister Berit Andnor som lär ha de sociala forskningsfrågorna på sitt bord? Eller är det utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotskys bord?
  De ansvariga politikerna har troligtvis klart för sig var ansvaret ligger, jag vet bara att ett litet tillskott på 30 miljoner – till en för framtiden viktig forskning – är på villovägar.


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 09 januari 2010 - 21:08 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår