Prioriteringar bygger på både kunskap och värderingar. Arbetet måste därför ses som en process. Det menar Marianne Svensson vid Institutet för Hälso- och sjukvårdsekonomi.

Resultaten från en enkätstudie bland politiker, biståndsbedömare och vårdpersonal visar att synen på äldreomsorgen skiljer sig betydligt åt mellan grupperna. Generellt ger politiker och biståndsbedömare en mer positiv bild av äldreomsorgen än vad vårdpersonalen gör. I en studie från våren 2003 framgår följande: 

• Två av tre biståndsbedömare och politiker tycker att man i hög grad tillgodoser de äldres behov av omsorg. Motsvarande andel bland personalgrupperna är mellan 14 och 26 procent.
  
  
• Två av tre biståndbedömare anser att behovet av palliativ vård tillgodoses i kommunerna. Flertalet politiker och sjuksköterskor menar detsamma. Bland undersköterskor och vårdbiträden är det endast var tredje som instämmer.
  
  
• Sju av tio biståndsbedömare anser att biståndsbeslutet i hög grad överensstämmer med vad den enskilde vill ha hjälp med. Bland undersköterskor/vårdbiträden och sjuksköterskor är det bara en respektive två av tio som menar detsamma.
  
  
• Tre av fyra sjuksköterskor anser inte att kommunen har tillräckligt med sjuksköterskor. Bland biståndshandläggarna är det endast en av fyra som tycker att det saknas sjuksköterskor.
  
  
• Var femte biståndbedömare menar att det ofta händer att man av ekonomiska skäl låter medicinskt färdigbehandlade få förtur till särskilt boende. Var tredje sjuksköterska menar att det sker ofta.

Hur dessa resultat ska tolkas är inte självklart. Att synen på äldreomsorgen skiljer sig åt, mellan å ena sidan politiker och biståndsbedömare och å andra sidan personal, kan bero på en rad faktorer: grupperna kan ha olika roller, kommunikationen mellan grupperna brister eller att de har skilda förväntningar på verksamheten.

 
Svaren från biståndshandläggarna indikerar att de, i förhållande till andra grupper, i större utsträckning tar sin utgångspunkt i att äldreomsorgen ska vara lika för alla. 
  Det är handläggarna som i minst utsträckning tror att äldreomsorgens kvalitet påverkas av hur aktiva de anhöriga är eller att ekonomiska motiv ger medicinskt färdigbehandlade förtur.

  De anser inte heller att kostnadsskäl ska vara en utgångspunkt för att diskutera annat vårdalternativ för den äldre och de anser att det är viktigt att vård och omsorg bedrivs på lika villkor i de olika kommunerna.

 
Utifrån sin professionella roll är det inte anmärkningsvärt att flertalet av handläggarna säger att de inte påverkas av vilka resurser som finns tillgängliga. En av fyra biståndsbedömare upplever emellertid att biståndsbedömningen kan variera beroende vilka resurser som för tillfället finns tillgängliga.

Samtidigt står det klart att biståndsbedömaren måste väga den äldres behov och önskemål mot organisationens förutsättningar och lagstiftningen, och göra det bästa möjliga efter rådande omständigheter. Vilka avvägningar som handläggarna gör ser inte vårdpersonalen, vilket kan förklara att de inte uppfattar beslut och behov på samma sätt som handläggarna.

 
Personalen upplever också att det ställs för stora förväntningar på dem, vilket kan bero på att man upplever behoven större än vad politiker och biståndsbedömare gör. Tre av fyra av vårdpersonalen upplever att förväntningarna att tillgodose de äldres sociala behov är för stora. Även om tiden till social kontakt har minskat, är personalen mer medveten om betydelsen av den sociala dimensionen och man försöker att ta tillvara på de tillfällen som ges.

 
Enkätsvaren visar dessutom att nio av tio bland personalen ofta/ibland hjälper den äldre med annat än vad de egentligen hade planerat att göra. Samtidigt noteras att varannan vårdpersonal och var tredje sjuksköterska ofta känner sig stressade i sitt arbete.

I slutbetänkandet från prioriteringsdelegationen framgår att prioriteringsarbetet ska ske i samverkan mellan den politiska, administrativa och den professionella nivån, det vill säga bland dem som utför vård- och omsorgsarbetet.

 
Bakgrunden till att prioriteringar sker på alla nivåer och val som den enskilde gör i sitt dagliga vårdarbete påverkas av prioriteringar som andra gör, till exempel kollegor i teamet, andra vårdteam och yrkesgrupper.

  I äldreomsorgen kan flera prioriteringsnivåer urskiljas (se figur). Beslut som inte fattas på en övergripande nivå leder till att ansvaret för prioriteringar flyttas ner till lägre verksamhetsnivåer (prioriteringsnivåer).

 
När synen på förhållandena i äldreomsorgen skiljer sig åt mellan de formella beslutsfattarna och vårdpersonalen ökar risken för dolda prioriteringar ute i verksamheten. Skillnaderna kan innebära att politiska beslut och biståndsbedömningar blir för generösa i förhållande till vad verksamheten kan tillgodose, vilket i sin tur kan innebära en utveckling mot allt fler outtalade prioriteringar – inte minst i situationer med knappa resurser.

I enkätstudien konstateras att det finns en skillnad i synen på äldreomsorgen mellan olika grupper. Studien ger emellertid ingen lösning på frågan hur öppna prioriteringar ska göras i äldreomsorgen framöver. Att urskilja grunderna för prioriteringar i äldreomsorgen kräver fortsatt arbete.

 
Det är till exempel inte självklart att den etiska plattformen i hälso- och sjukvårdens riktlinjer är tillräcklig för att även inrymma äldreomsorg. Behoven avser inte ”bara” sjukvårdsbehov utan också äldres behov av personlig omvårdnad och service men också social omsorg och kontakt med andra. Vilket behov är viktigast och har vi underlag för att gör en gradering av behoven?

Det är viktigt att arbetet med prioriteringar ses som en process – inte minst med tanke på att prioriteringsarbetet inte enbart bygger på objektiv kunskap utan också på värderingar. Processen måste vara kontinuerlig eftersom attityderna till verksamheten ständigt förändras. Syftet är inte att urskilja vad som är rätt eller fel, utan att nå konsensus om prioriteringarnas grunder och innehåll.

 
Eftersom prioriteringar inte enbart sker på en nivå, och inte heller oberoende av andra aktörer, är det angeläget att arbetet sker så att olika grupper kan mötas och jämföra sina erfarenheter. Att detta är viktigt bekräftas inte minst av resultaten av denna studie.

Referens:

Varför är det så svårt att göra öppna prioriteringar i äldreomsorgen?

Svensson, M. & Rosén, P.

Lund: IHE, 2004 (IHE e-rapport 2004:3)