Stora skillnader i synen på politikers ansvar

Rolf Å Gustafsson, professor i sociologi med inriktning mot välfärdsforskning, Mälardalens högskola & Marta Szebehely, professor i socialt arbete, Stockholms universitet
Nyckelord: Organisation och lagstiftning


Bör politikerna ta ett större ansvar för arbetsmiljön? Svaret varierar beroende på vem man frågar. Det visar en omfattande enkätundersökning av Rolf Å Gustafsson och Marta Szebehely.

 

En grundläggande tanke med så kallade beställar-utförarmodeller (BUM) är att politiker ska ägna sig åt resursprioritering, övergripande policy och att vara medborgarföreträdare (ofta uttryckt som att man skall företräda kundens behov).

  Ett skäl som ofta framförts är att de förtroendevalda kommit att ”sitta i knät” på förvaltningspersonalen och att politiker behöver komma bort från det direkta ”produktionsansvaret” för att bli mer självständiga i sin roll som beställare.

  Argumenten för denna renodling av politikernas roll dök upp i Sverige under 1990-talet och betraktas numera som en del av ett nytt organisationsideal: New Public Management, på svenska: Ny offentlig företagsledning.

 
Företrädarna hävdar att äldreomsorg och annan offentlig verksamhet kan bli mer effektiv och flexibel om politikerna inför företagsliknande organisationsformer och konkurrens. Genomslaget för dessa tankar har varit stort.

  Enligt Socialstyrelsen har numera 82 procent av de svenska kommunerna infört någon form av organisatorisk åtskillnad mellan ”beställare” och ”utförare”. Detta trots att de nya styrformernas effekter på framförallt personalens arbetsmiljö mycket sällan har undersökts (Socialstyrelsen 2004a och 2004b).

 

För att ge en bild av hur kommunpolitikerna numera ser på sitt ansvar för arbetsmiljön ska vi här presentera resultat från en omfattande enkät som genomfördes under hösten 2003. Studien bygger på en unik ansats där både kommunpolitikers och äldreomsorgspersonals synpunkter insamlats på ett systematiskt sätt genom en postenkät (se faktaruta »).

 
I vardagslivet, men också inom privata företag och offentliga organisationer, anser nog de flesta att det bör råda balans mellan inflytande och ansvar. De som har inflytande och makt bör också kunna ställas till ansvar för de förhållanden som råder.

 
I vår enkät finns en fråga där svarspersonerna ombeds att ta ställning till om man anser att kommunens politiker ska ”ta större” eller ”ta mindre” ansvar (eller om man anser att politikerna ”tar lagom stort ansvar”) för vart och ett av följande tre områden:

  • Utnyttjandet av kommunens ekonomiska resurser
  • Äldreomsorgens kvalitet för hjälptagarna
  • Äldreomsorgens organisation och arbetsmiljö

I figuren begränsar vi oss till att redovisa svaren från de politiker och den personal som bedömer att politikerna har stort/ganska stort inflytande över de tre aktuella områdena.

 

Det genomgående mönstret bland personalen är att ju längre ner i äldreomsorgens styrningshierarki svarspersonerna befinner sig, desto högre blir andelen som anser att politikerna bör ta ett större ansvar. Detta gäller speciellt äldreomsorgens organisation och arbetsmiljö:

24 procent av de centrala förvaltningstjänstemännen, 58 procent av omsorgstjänstemännen (till exempel sjuksköterskor och enhetschefer) och 77 procent av omsorgsarbetarna (vårdbiträden och undersköterskor) vill öka politikernas ansvar för organisation och arbetsmiljö.

  Vi tolkar detta som att omsorgspersonalen vill ställa politikerna till ansvar för de negativa arbetsförhållanden som dessa grupper rapporterat på andra ställen i vår enkät.


Politikernas svarsmönster liknar de centrala tjänstemännens: det område där lägst andel politiker vill ta ett större ansvar gäller organisation och arbetsmiljö (36 procent av politikerna vill öka sitt ansvarstagande för detta område).

  Sett i perspektivet av den argumentation som under det senaste årtiondet knutits till nya företagsliknande styrningsformer och BUM, kan vi således konstatera att politikerna själva inte vill öka sitt ansvar för personalens arbetsvillkor. Däremot tyder varken de nya styrningsidéerna eller enkätsvaren på ett politiskt ointresse för makt, inflytande och ansvar när det gäller äldreomsorgens ekonomi.

 
Det är ansvaret för arbetsmiljön som sviktar, för politikernas del, och det är på detta område som BUM har sin betydelse. Politikerna har uppmanats att distansera sig från den dagliga verksamheten och att inte ägna sig åt detaljstyrning, utan istället överlämna inflytande och ansvar till underställd personal eller till de entreprenörer man beställer äldreomsorg från.

 

När det gäller ekonomi är bilden en annan. Här vill politikerna öka sitt ansvar. Vi ser i figuren att de centrala tjänstemännen går på samma linje. I den meningen sitter politikerna fortfarande i förvaltningstjänstemännens knä (eller vice versa).

 
De som tillhör äldreomsorgens ”beställarsida” (politiker och centrala tjänstemän) är således obenägna att öka sitt ansvarstagande för arbetsmiljön, samtidigt som man vill öka sitt ansvar för framförallt ekonomi. Omsorgspersonalen har en annan syn på saken.

  • Omsorgspersonalens svar indikerar att man anser att politikerna tar för lite ansvar för äldreomsorgen i stort. Man vill ju generellt öka politikernas ansvarstagande inom samtliga tre områden.
  • Politiker och centrala tjänstemän anser i betydligt mindre utsträckning än omsorgspersonalen att politiker skall ta större ansvar för äldreomsorgens arbetsmiljö och kvaliteten för hjälptagarna.
  • Politiker och centrala tjänstemän vill främst öka sitt ansvarstagande för äldreomsorgens ekonomi.

Den presenterade informationen kan tolkas som att en fortsatt satsning på BUM och företagsliknande organisationsformer – politisk styrning på distans, fokusering på ekonomi och ”kundens” behov – riskerar att leda till ett betydande ”åsiktsgap” mellan kommunernas politiker och omsorgspersonalen.

  Visserligen kan man på lång sikt tänka sig att en del av dagens skillnader mellan personal och politikerna minskar.

 

Ett utdraget förlopp, eller ett permanent ”åsiktsgap”, innebär dock att äldreomsorgspersonalen ställs inför en politisk ledning med fortsatt makt över ekonomin, men som i övrigt upplevs som ointresserad, svikande eller i värsta fall som betydelselös för de centrala problem personalen brottas med i sitt dagliga arbete.

 
Det faktum att nästan en fjärdedel av Sveriges arbetskraft är verksam inom välfärdstjänstearbete, (t.ex. äldreomsorg, skola och  hälso- och sjukvård) bör rimligen också vägas in vid en realistisk bedömning av den inslagna vägen.

 
För den stora och viktiga gruppen välfärdstjänstepersonal sammanfaller nämligen rollen som kommunal medarbetare och medborgare. Vad händer när medarbetarna inom den kommunalt finansierade äldreomsorgen anser att kommunens politiker – som man i sin egenskap av medborgare varit med om att rösta fram – inte längre tar sitt ansvar?



Referenser:

Konkurrensutsättning och entreprenader inom äldreomsorgen. Utvecklingsläget 2003.

Socialstyrelsen (2004a)

 

Konkurrensutsättning inom äldreomsorgen.

Socialstyrelsen (2004b)

 

Skilda perspektiv på politikerrollen inom äldreomsorgen – om beställar-utförarmodeller i praktiken.

Gustafsson RÅ & Szebehely M (2002)

Tidsskrift for Velferdsforskning, vol 5, nr 2, s. 68-84.


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 09 januari 2010 - 21:08 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår