Tjugofem år med tvära kast

Margareta Omsäter, frilansjournalist
Nyckelord: Organisation och lagstiftning, Hemtjänst och social verksamhet, Äldreboende


Reformer och kärvare ekonomi. Hur har det påverkat äldreomsorgen de senaste decennierna? Tre företrädare från Göteborg diskuterar.

 

Socialtjänstlagen och Ädelreformen. Där har vi de viktigaste förändringarna inom äldreomsorgen under de senaste decennierna. Fast vi kommer förstås inte heller förbi alla åtstramande budgetar. Vi gör en snabb tillbakablick för att se hur detta förändrat äldreomsorgen, med särskilt fokus på förhållandena i Göteborg.

 
Med oss har vi några personer med erfarenhet från verksamhetsområdet under hela den aktuella tiden:

Eva Pettersson som var planeringsledare på stadskansliet innan hon övergick till en annan bransch, Gunnel Mårtensson som har en sådan post i dag och Cristina Foconi som är socialkonsulent på länsstyrelsen och ägnar sig åt tillsyn och rådgivning.

 

I och med att socialtjänstlagen infördes 1982 blev det så att säga mer ordning och reda inom äldreomsorgen. Och det som tidigare setts som en allmän service blev något som man eventuellt kunde få tillgång till efter en så kallad biståndsbedömning.

  – Den nya lagen innebar bland annat att arbetet inom äldreomsorgen blev mer professionellt, sammanfattar Eva Pettersson.

 
Cristina Foconi menar även att rättssäkerheten ökat, även om det tagit några år:

  – Det innebär också att människor i dag får mindre hjälp än när lagen infördes. När bedömningen var mindre professionell och man fick bistånd på lösare grunder. Men det gagnade kanske inte alls människor att bli passiva mottagare av hjälp med något som de hade förmåga att göra själva.

  – Sedan har det dock på många håll stramats åt på ett sätt som inte stämmer med lagstiftningens intentioner.

 

Början av 1990-talet kännetecknades, enligt Eva Pettersson, av att insatserna blev mer individualiserade, något som innebar en kvalitetshöjning. Ändå kunde hon fortfarande möta anställda på äldreboenden som tyckte att det var självklart att upplysa nyinflyttade om att ”så gör vi här”.

 
Cristina Foconi berättar dock att man från länsstyrelsens sida får uppmärksamma biståndsbedömarna på rätten att ansöka om insatser, att det i själva verket finns ett oändligt antal varianter.
Att vissa kommuner har egna ”kataloger” över vad hemtjänsten ska, och inte ska, göra är alltså inget som man från länsstyrelsens sida tar fasta på.

  – En kommunal riktlinje är just en riktlinje, ingen lag. Och lagen säger att man alltid ska göra individuella bedömningar.

 
Dagverksamheter, och annat som kan kallas förebyggande insatser, är ett av de områden där besparingarna gör sig påminda. När penningpåsarna krympt har resurserna riktats mot det basala, ”livsuppehållande”, medan livslusten satts på undantag.

 

Cristina Foconi poängterar att man från Länsstyrelsens sida ser sociala insatser som lika väsentliga som vård och omsorg, men att de gamla sällan efterfrågar sådant som tillgodoser de behoven.

  – Och biståndsbedömarna frågar inte: ”Hur ser din vardag ut? Vad gör du, vad gjorde du förut, vad ger dig glädje?” Det handlar om en utredningsmetod.

  – Samtidigt vet alla att så länge som människor befinner sig i ett socialt sammanhang, som ju träffpunkterna är, kanske man skjuter upp ett större behov av den offentliga omsorgen.


 
– Så det rimmar illa. Om människor som inte har möjlighet att lämna hemmet har stora behov av social samvaro ska dessa, säger Cristina Foconi, tillgodoses genom insatser från hemtjänsten.

  – Då får ett vårdbiträde spela kort eller läsa Allers, eller vad man är road av. Som ett bistånd, ett visst antal gånger i veckan. Sådant ska också prövas vid biståndsbedömningen.

 
Cristina Foconi säger att det är få områden där definitionen på insatser enligt socialtjänstlagen är så vid som inom äldreomsorgen.

  – Det ger ju verkligen möjligheter till bedömningar, säger jag som ser det positivt. Eller till att vara restriktiv, om man vill se det på det viset.

  – Hur man hanterar detta beror på hur professionell man är, på kunskaperna om människor och människors beteenden, på styrning från nämndernas riktlinjer och på trygghet i yrkesrollen.

 

”Bo kvar hemma” har varit en av de främsta parollerna inom äldreomsorgen, faktiskt ända sedan 50-talet. Ett löfte för vissa, ett hot för andra. Eva Pettersson talar dessutom om kvarboendeprincipen, alltså om att få leva kvar, i sin gamla bostad eller ett äldreboende, medan insatserna i stället förändras med behoven:

  – Förr kunde man vara tvungen att göra en ”boendekarriär” som gammal. Medan du fortfarande var ganska pigg flyttade du in på ett servicehus, för att när du blev sjukare bli överförd till ett sjukhem.

  – Och sedan när du blev ännu sämre kom du till det geriatriska sjukhuset. Det såg de gamla själva som dödens väntrum: ”Ta mig inte till Vasa”.

 
De som flyttade in i dåtidens servicehus skulle förresten överhuvudtaget inte komma i fråga för en plats i ett äldreboende i dag. Men Gunnel Mårtensson minns hur normen för äldreboende på 80-talet var en tvårummare på ett servicehus med många gemensamhetslokaler.

  – Och så fick man välja mellan mycket eller lite hjälp. Kunde du laga maten själv så gjorde du det, annars fick du hjälp. Det skulle vara social omsorg, inte sjukvård.


 
– Man tänkte att de sociala behoven överväger. Lite sjukvård skulle de gamla behöva förr eller senare, men det skulle de ju kunna få i det vanliga systemet.

  – I takt med omstruktureringar i sjukvården i övrigt såg man att människor var gamla och sjuka och behövde ganska mycket sjukvård. Då fick vi tillbaka en boendeform som mer liknar de gamla ålderdomshemmen.

 

Gunnel Mårtensson påminner om att det då fortfarande fanns bostäder som saknade den standard som behövdes för att de äldre skulle klara att bo kvar. Människor fick flytta till en institution av det enda skälet att de bodde omodernt.

  – Äldreomsorg är inte till för att lösa bostadsproblem, understryker Cristina Foconi.

  – Det är en bostadsförsörjningsfråga som måste lösas så att alla människor har möjlighet att bo funktionellt och bra.

 
Däremot menar Cristina Foconi att det finns skäl för att få en plats inom ett äldreboende som biståndsbedömarna sällan tar fasta på:

  – Oro och ångest är en indikator för att få bo i ett äldreboende. Det menar vi och det har vi också stöd för i ”Nationella handlingsplanen för äldrepolitiken”. Och i många kommuner håller man med, men lever ändå inte upp till detta. Det är förfärligt.

  – Dessa personer skulle också kunna vara hjälpta av kurativa samtal och annat som man inte ”slösar” på gamla människor. Det är orättfärdigt att de ska behöva vara så rädda trots att deras behov skulle kunna tillgodoses.

 

Eva Pettersson anser att det som inleddes med socialtjänstlagen följdes upp av Ädelreformen i början av 90-talet: den äldreomsorg som präglats av sjukvård, av sjukhusrutiner och vita rockar, blev social service och omvårdnad. Med betoning på social.

 
Reformen innebar också att äldreboendena i görligaste mån skulle vara som vanliga bostäder, inte sjukhem. Var och en skulle ha sin egen lägenhet, även om den bara bestod av ett rum med badrum och kokmöjligheter. 
I dag, 13 år senare, är det ändå inte någon självklarhet. Fortfarande måste 10 procent av dem som permanent lever i något av Göteborgs äldreboenden dela rum. Detsamma gäller för hälften av dem som utnyttjar korttidsplatserna.

 
Eva Pettersson ger en förklaring som låter som tidernas halvmesyr.

  – Här i Göteborg gjorde vi en fullständigt vansinnig ombyggnad, från fyrbädds- till trebäddsrum. Vi fick väldigt mycket kritik från länsstyrelsen, men det gick inte att få politikerna att förstå.

  – Det fanns inte pengar. Det var brist på platser inom äldreboendena och vi skulle ha förlorat oerhört många vid en ombyggnad, utan möjlighet att bygga nya.

 

Pengar ja, ämnet som väl dominerat debatten mer än innehåll och visioner när det gäller äldreomsorgen. Gunnel Mårtensson minns hur hennes chef under tidigt 90-tal brukade säga att ”här talar vi inte om pengar, här arbetar vi med vård och det är behoven som styr”. Sedan, säger hon, började allt översättas i pengar, som blev den faktor som styrde utvecklingen.

  – I början av 90-talet var ekonomin i Göteborg fullständigt under isen. Då lades oerhört stora sparbeting. Vissa av de besparingar vi gjorde mellan 1990 och 1995 kan man ångra i dag, säger Eva Pettersson.

  – Men i många fall ledde det också till kvalitetsökningar. Vi hade gått så mycket på slentrian, och när vi blev tvungna att lyfta på varje sten hittade vi sådant som fungerade mindre bra och som vi kunde förändra.

 
Cristina Foconi tar bristerna på boendena som exempel:

  – Jag vet inte om det var bättre förr när de gamla fick gå och lägga sig klockan tre, fast det fanns dubbelt eller tredubbelt med personal. I dag sliter de anställda ont, men förhoppningsvis är botten nådd så att man ökar personaltätheten igen.

  – Sedan tycker jag inte alltid att man gör rätt saker.


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 09 januari 2010 - 21:08 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår