Det är kväll...

Lydia Renström, vårdbiträde och frilansskribent
Nyckelord: Äldreboende, Omvårdnad, Hemtjänst och social verksamhet


Mjau, hör jag från Olles rum. Jag ställer mig i dörren. Rummet är nedsläckt och rullgardinen nerdragen. Det är kväll. Olle ligger i sin säng och tittar upp bakom filten. Jag ser ett lysande ögonpar.

 

  – Mjau.

  – Ska inte katten vila nu, frågar jag.

  – Misse vill ha mjölk.

  Jag går till kylskåpet och slår upp ett glas mjölk och ställer det på Olles nattduksbord.

  – Varsågod.

 
Vi hjälper Emma. Den ljusblåa klänningen byts ut mot en vit nattskjorta. Emma pustar ut när hon lagt sig tillrätta i sängen. Hon har alldeles himmelsblåa ögon. 
Hennes hår är grått och rakt. Kinderna är rosiga av många små brustna blodkärl. Agneta, som jag jobbar med ikväll, går vidare. Jag lägger lakanet och den gula sjukhusfilten över Emma.

  – Vi kommer med te och smörgås till dig om en stund.

 
I köket sitter Daisy ensam kvar. Egentligen heter hon Berit. Daisy var hennes artistnamn. Hon har varit varietéartist och sjunger ofta för oss: När du vilar i min famn och viskar ömt mitt namn, i rosenrött jag drömmer...

  Teven står på. Ett reseprogram visas. Jag sätter mig ned vid Daisy ett tag. En lång reporter går längs gatorna i Rom och besöker Colosseum.

  – Har du sett vad fint, säger jag.

  – Gammalt, säger Daisy.

  – Ja, det där är äldre än både du och jag, säger jag.

  – Jaha.

  – Du, madame. Ska jag hjälpa dig att komma i säng nu?

  – Jaha.

 

Jag kör henne i rullstolen till toaletten. Sen följer den vanliga proceduren med toalettbesök och avklädning.

  – Vad håller du på med, frågar hon.

  – Du har haft klänningen på hela dagen och...

  Jag hinner inte uppfatta att hennes hand kommer farande utan träffas av ett kraftigt slag i mellangärdet. Jag viker mig dubbel. En sådan kraft!

  – Aj, aj. Det gjorde ont! Aj!

  Daisy tittar på mig, med ihopknipen mun. Jag öppnar toadörren och ropar på Agneta, som kommer springande.

  – Kan du ta över? Agneta går in till Daisy och fortsätter avklädningen.

  – Akta högern, säger jag.

  – Okej, säger Agneta.

 
På väggarna i Daisys rum har dottern hängt upp affischer från 40-talet med reklam för föreställningar som mamman deltog i. ”Lördag afton kl. 7, Daisy sjunger kända sånger”.

  Jag letar fram en klänning i garderoben, som Daisy kan ha imorgon. Det blir min favorit, den vinröda.

  Agneta kommer med Daisy, som nu fått på sig en nattskjorta.

  – Kan jag få låna den här fina klänningen av dig någon gång, Daisy?

  – Ja, det går väl bra. Ska du på dans?

 

Te och smörgås serverar vi till alla, utom Olle som bara vill ha ett glas mjölk. Jag matar Emma. En klunk te och en tugga ostsmörgås. Efteråt lägger hon sin hand på min arm och släpper mig inte med blicken.

  – Ni är så snälla som...ett moln!

  – Det var fint sagt. Tack Emma.

  Jag undrar hur hennes drömmar ser ut.

 
Nu har jag bara Daisys tänder kvar.

  – Daisy, kan du ge mig dina tänder.

  – Va, är du helt tokig?

  – Men du har ju löständer!

  – Löständer? Ja, det har jag kanske.

  Hon för handen mot munnen och lossar lösgommarna med pekfingret.

  – Tänk att dom satt så lösa, säger hon.

  Jag borstar tänderna och lägger dem i en vit plastmugg med vatten i.

  – God natt!

  – God natt. Ses imorgon!

 
Väl i köket, öppnar jag altandörren och släpper in sval sommarkvällsluft. Agneta och jag har hjälpt tolv boende till sina sängar. Nu har hon gått hem. Det är en timme till nattpersonalen kommer och jag gör ett sista ryck innan min arbetsdag är slut: Jag går till tvättstugan för att hämta golvmoppen. Köksgolvet skulle behöva skuras.

  När jag går förbi Olles rum hörs ett ljud igen.

  – Mjau.


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 17 februari 2010 - 05:39 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår