Konsten att inte vilja för mycket

Inger Raune, chefredaktör
Nyckelord: Socialt arbete


Omsorg med kärlek är att se den andras behov och att göra det man kan. Men också att inte göra något. Prästen Lars Björklund har skrivit en bok om det svåra mötet.

 

Professionell personal ska inte vara som ersättare för frånvarande anhöriga. Det kan vara lätt hänt när personalen kommer nära den äldre personen och vill göra så gott som det bara går.

  Det säger prästen Lars Björklund, författare till boken Modet att ingenting göra. Han menar att professionellt agerande innebär att veta vad det är jag gör och varför. Som professionell måste jag kunna sätta gränser; jag gör det jag ska och det övriga låter jag bli. Men finns jag inte med mentalt i mötet – är jag inte närvarande med hela min person – är det inte längre professionellt.

  – ”Att ingenting göra” är svårt att formulera utan att låta cynisk, säger han. Men det handlar om att inte vilja för mycket.

 

Han berättar om personalen som ”tjatade ut” hans dementa moster i friska luften. Äntligen fick vi med henne ut, sa de.

  – Personalen ville för mycket. De trodde att vara ute i det vackra vädret var vad moster behövde, men moster ville inte ut! För henne blev det bara oroligt och ett avbräck i hennes dagliga rutiner.

 
Lars Björklund är kaplan på halvtid vid Sigtunastiftelsen. Övrig tid ägnar han åt att föreläsa om möten inom vård och omsorg, bland annat för hemtjänstpersonal. En grupp som ger en inblick i hur det kan vara att bli gammal, säger han.

 
Han urskiljer två sidor av omsorg; den kärleksfulla omsorgen där personalen ser och förstår den äldre människans behov och gör sedan vad de kan.

  – Den andra sidan är den negativa omsorgen där jag tror att jag vet vad den äldre behöver. Här bygger omsorgen på min egen drivkraft att hjälpa, inte på den äldres behov.

  – Omsorg med kärlek är att se den andras behov och göra det man kan. Men också – att inte göra något.


Lars Björklund säger att i sin professionalism skiljer han på det som angår honom som medmänniska och det som angår honom i hans eget liv.

  – Varje människa jag möter angår mig i den bemärkelsen att vi alla är människor och har ett ansvar som innebär att vi ska möta varandra med respekt.

  – Till exempel är det viktigt att ha respekten för den äldre människans rätt att vara gammal.

  – Man får vara nedstämd när man som gammal tänker på alla vänner som har dött ifrån en, säger Lars Björklund. Det är ingenting konstigt och jag skulle vilja säga att gör ingenting som den äldre personen inte ber om. Konsten är att finnas där utan att känna att jag måste göra något.


 
– Det här är inte alldeles enkelt. Det finns många som inte kan be om hjälp eller stöd, bland annat för att de är rädda för att du också ska bli ledsen, vilket bara skulle förvärra situationen.

  – Det kärleksfulla är att göra det man kan och respektera den andra personens ledsenhet. Jag måste försöka befinna mig där den andra människan är. Hjälpen kan vara själva mötet. Men respekten kan också innebära att jag kan lämna även om jag själv känner mig värdelös eftersom jag egentligen inte kan göra något.

 

Han pratar om det lilla sveket och det stora sveket.

  – Det lilla sveket är när du som vårdbiträde kommer till den äldre kvinnan på din lediga dag. Du skulle ändå ned på stan och kunde lika gärna kila förbi med de där matvarorna du visste att hon ville ha. Du vill vara snäll, kvinnan har ju ingen annan.

  – Det stora sveket är när det har blivit en vana och kvinnan förväntar sig att du kommer, och den dagen kommer då du inte längre orkar ställa upp.

 
Det finns en situation beskriven i Lars Björklunds bok. Det är en man som är på väg att gå efter sin avtalade timmes samtal. Han vänder sig om i dörren och säger sig att ”du bryr dig inte om mig!”. ”Jo det gör jag”, svarar Lars Björklund. ”Nej det gör du inte”. ”Jo, en timme i veckan”, svarar Lars Björklund. ”Det kallar jag inte att bry sig om”, säger mannen och lämnar rummet.
 
Var inte det ett lite väl ärligt svar? Lars Björklund säger att slå blå dunster i någon är inte att bry sig om.

  – Visst det kan vara tufft att säga som det är och personen blir besviken. Men försöker man att försköna eller manipulera blir besvikelsen ännu större. En timme var vad den här mannen hade, och då var jag närvarande endast för honom.

 

Lars Björklund tar ett exempel från äldreomsorgen. Han deltog i ett möte med sin dementa moster och en biståndshandläggare. Moster kunde inte längre klara sig själv hemma, glömde ideligen att stänga av gasen. Hon var tvungen att flytta från ”balkongen med den vackraste utsikten på jorden”, som hon själv brukade säga. Det nya rummet hade utsikt mot en vägg. Men biståndshandläggaren sa att ”du kommer att få det så fint”.

  – Varför sa hon så? I stället för att säga som det var; du kan inte bo här längre, du klarar dig inte här.

  – Att vara realistisk innebär inte att det inte kan bli bra sedan, däremot kan ett löfte skapa stor besvikelse.



Referens:

Modet att ingenting göra. En bok om det svåra mötet, Lars Björklund
(Libris 2003)


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 17 februari 2010 - 05:39 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår