Elis Eriksson målade så länge han levde. Två av hans tre konstnärliga pånyttfödelser inträffade långt upp i åren – den sista i nittioårsåldern.
En enda liten lysande röd färgfläck! Minnet av ett svunnet då. Oåtkomligt svävande över ett svartvitt nu, där vanmäktiga sönderbrutna människogestalter krampaktigt kämpar för livet inneslutna i en betonggrå värld.
Så målar vid 98 års ålder konstnären Elis Eriksson sin ursinniga kritik mot samhällets otillständiga behandling av hans jämnåriga kamrater.
Verket Då...Nu, 2004 är en drabbande gestaltning av dåets för evigt förlorade mjuka röda läppar, de som i nuet ”bleknat åkk bekkat ihop”. Bilden är en fasaväckande berättelse och rasande protest mot åldrandets utsatthet och lidande. Ytterst formulerar sig målningen till ett klagoskri och vittnesmål över äldrevården – en samtids Guernica!
I två månader arbetade Eriksson furiöst med temat som resulterade i utställningen Låt lovsången ljuda. Titeln hade han fångat från Psaltaren 66:5-12. Där besjungs Guds underbara gärningar mot människobarnen. Men inspirationen till verken hade han fått av Anna Bäséns reportage bok Vem ska ta hand om mamma.
Citat, egensinnigt omvandlade och stavade à la Eriksson, är kors och tvärs inklistrade över duken. Smala vita remsor med bitsk och precis kritik mot kommuner och ”AB Vård och Vanvård”. De som nu utlovar dessa våra minsta små sina underbara gärningar:
”erfaret team...affärsmässiga relationer...kundanpassade lösningar med hög sucessrate...långsiktiga affärsrelationer som bygger på förtroende och tillit”.
Men citaten utgör också rapporter från de till synes tystade, icke-tänkande gråvita gestalterna. Flisor ur verkligheten som avslöjar att ”I morgon ska syster eller någon borsta mina tänder” eller ”Jag är lukrativ åkk dom har hindrat mig att lägga av dessa skitstövlar åkk jag matas med kaffe åkk skriker på hjälp åkk äter upp min servett åkk har förstoppning åkk ska skita på mig åkk sänggrinden åkk det rinner ur mungipan åkk doften åkk vinden åkk sommar”.
Elis Eriksson kallade sig inte konstnär. Ville inte dekorera eller erbjuda ögongodis. Han såg sig som ett don, ett verktyg som kunde tas i bruk för olika ändamål. Stod till förfogande och undrade inte varför han fått uppdraget. Höll bara stadigt i pennan, arbetade ”som en slav”.
Resultaten kallades ”åtlydnader”. Lyhördheten mot denna inre evigt obändiga kraft och allt som trängde på och ville gestaltas kunde bli ett ”drygt kneg”. Och Elis Erikssons konstnärliga bredd och produktion är enorm.
”Inkastad i varat” blev han med egna ord 1906 och växte upp i ”extrem underklass”. Men viktigare var de tre pånyttfödelserna 1957, 87 och 97. De inträffade efter fyllda femtio och handlade om mänsklig och konstnärlig förnyelse.
Och skapandet efter sista födelsen har en inre glöd, närvaro och tidskänsla som unga konstnärer kan avundas. Så blev han också efter fyllda 90 närmast kultförklarad och hyllad med stipendier och ordnar. Men hans uppkäftiga Håll tjeften, 2002 målat på röd botten trycktes på tröjor och stals av graffitimålare.
Mot slutet av livet skapade Elis Eriksson en ny sorts litteratur. Böckerna, föddes parallellt med måleriet, ur de korta pauserna. Den myckna texten berodde på det myckna målandet och det myckna pauserandet.
Arbete och vila var sammanflätat. Energin och verksamhetslusten förblev obruten. Förr jobbade jag jämt, förklarade han, det gör jag nu också men bara 10 timmar.
Elis Eriksson levde intensivt i nuet. Såg sig som ett genomflöde för sin tid. Med omutlig frenesi diskuterade han ansvar och tidens svåra politiska och moraliska frågor. På 90-talet återkom han till neurosedyntragedin, angrep biskopars förnöjsamhet och gestaltade förtryck i termer av Israel och Palestina. Och på den sista separatutställningen, vibrerande av liv och upproriskhet, drämde han så till med en Guernica över åldrandets fasor!
I början av januari 2006 dog Elis Ernst Eriksson. I augusti skulle han ha fyllt 100 år.
Sökning pågår