Vare sig vi vill det eller ej, kommer de flesta av oss att, förr eller senare, bli beroende av andras hjälp. Hur skulle vi vilja bli hjälpta och bemötta?

"När jag inte klarar mig själv och blir beroende av hjälp vill jag ha personal omkring mig som är så professionell att jag inte känner mig beroende". Jag minns inte längre vem som uttryckte sig så, men jag är övertygad om att det är så jag skulle vilja ha det. Oavsett om jag bor kvar hemma eller har fått plats på ett äldreboende.
 
Jag vill kunna fortsätta vara den jag är, ha möjlighet att göra det jag orkar göra utan att behöva känna mig begränsad eller än värre till besvär. Jag vill äta det jag tycker om – och dricka! Jag vill (troligen) fortfarande sova länge på morgonen, om inte annat så vill jag bestämma själv när jag ska stiga upp liksom när det är läggdags.
  Jag vill fortsätta att känna att jag är vid liv, trots att jag behöver hjälp. Jag är nog inte rädd för att bli beroende men fruktansvärt rädd för att icke bli respekterad!

I början av 1990-talet lärde jag känna en ung kvinna som satt i rullstol. Hon var beroende av hemtjänsten för att komma ur sängen på morgonen, för att komma ut, för att kunna handla. Hon var född med sitt livslånga beroende av andras hjälp och hon hade en ängels tålamod.
 
Hon var 19 år då jag träffade henne första gången och hon hoppades mycket på förslaget om personlig assistent. Då skulle hon själv få anställa någon som kanske hade samma intressen som hon. Som det var nu kände hon sig totalberoende av hemtjänstens tider vilka sällan eller aldrig överensstämde med hennes.
  Livet handlade mycket om att vänta och att bli besviken. Hon kände sig mer beroende än vad hon faktiskt behövde vara. Och sällan eller aldrig kände hon sig respekterad.
 
Hon fick sin personliga assistent och hon tyckte att hennes liv började likna andra unga människors. Hon fick hjälp, på sina villkor och kunde komma ut på konserter, caféer och prova kläder. Hon var ung, men vad är det som säger att en gammal människa ska behöva acceptera att livet är något andra styr över.

Nu i skrivande stund går valrörelsen på högvarv. Det vi just nu hör är "nedmonteringen av äldrevården". På en vecka ringde fyra journalister från olika media. Alla ville få tips om ett "riktigt dåligt äldreboende" som de kunde illustrera sina artiklar/inslag med. Varför? Vet vi inte redan att platserna har bantats ned och att personalen går på knäna på de boenden som finns kvar.
 
DET ÄR BRA! Det är viktigt att äldreomsorgen diskuteras, men varför måste bilden vara så ytlig och ensidig. Det är heller inte troligt att det är de ansvariga som känner sig mest skyldiga när dåliga exempel tas upp. De är långt borta från verksamheten.
  Det är personalen som tar illa upp av skandalrapporterna trots att de många gånger försöker trolla med knäna. Samtidigt blir många äldre än mer oroade för hur det ska gå när de blir beroende och behöver hjälp. Förhoppningsvis tar politikerna budskapen till sig – nu när de vill vinna valet. Sedan kan vi bara hoppas att de håller sina löften om alla de satsningar de vill göra för äldrevården och äldreomsorgen!

Att önska sig kompetent, igenkännande personal som bemöter mig på ett sådant sätt att jag inte känner mig beroende, är det samma sak som att önska att änglar finns? Nej, det behövs inte. Det finns gott om människor både inom och utanför äldreomsorgen som har den empatiska förmågan och som förstår vad jag som gammal behöver utan att fråga eller ta över. Och visst kan vi kalla dem för änglar. Och de finns!
 
Det är dessa människor som politiker, chefer, och andra som styr och ställer, måste ta vara på. Ge personalen tid att utföra ett gott arbete och tid för att utvecklas vidare, för reflexion, för mer kunskap som ger dem mer säkerhet i arbetet. Och ge dem en vettig lön! Det är de värda. Det är de som gör livet värt att leva för många äldre.
  Det är också de som gör tankarna på åldrandet lite lättare. Jag kanske kommer att bli både sedd och respekterad för den jag är.