Oberoende och autonomi – samhällsideal som krockar med verkligheten

Gunilla Silfverberg, docent & lektor vid Ersta Sköndal högskola i Stockholm
Nyckelord: Socialt arbete, Organisation och lagstiftning


Det är svårt att tänka sig ett samhälle där människor lever utan att vara mer eller mindre beroende av andra. Gunilla Silfverberg, docent i etik, skriver om oberoendets starka ideal och omöjlighet.


Självbestämmande och oberoende är utmärkande drag i samhällsandan och i en allmän moral idag. Dessa begrepp är också centrala i lagstiftning som rör vård och social omsorg, där de får sitt uttryck i autonomiprincipen.

  Den innebär grovt sett en rätt för var och en av oss att vara med och fatta beslut som rör vårt eget liv och leverne. Autonomiprincipens syfte kan sägas vara att främja vårt oberoende som enskilda samhällsmedlemmar. Den bygger på att man både kan och bör ta ansvar för sitt eget liv och sitt eget bästa.

Är den människosynen realistisk? 
Kan vi tänka oss ett samhälle utan människor som för kortare eller längre tid är beroende av andra för sin livsföring? Svaret är givet. Det helt fria och oberoende livet är en omöjlighet i och med att vi på ett eller annat sätt alltid är beroende av mänskliga band.

 

Vi lever i olika gemenskaper, i familj, med vänner och i professionella åtaganden. I dessa olika relationer uppstår ömsesidiga behov och beroendeförhållanden.

  Snarare är det så att beroende är ett både naturligt och oundvikligt drag i den mänskliga existensen. Vi föds som hjälplösa barn och är beroende av föräldrars eller andras omsorger. Men även under resten av våra levnadslopp kommer vi – från tid till annan i högre eller mindre grad – att vara beroende av andras stöd och hjälp.

 
Också när vi är i vår krafts dagar kan vi råka ut för en sjukdom, depression eller en olyckshändelse som nedsätter vår egen förmåga att sörja för att livet löper på under drägliga förhållanden. Kanske man kan säga att vi från barndomens ofrånkomliga beroende rör oss in i ett visst oberoende, som sedan – ju längre vi lever – kommer att upplevas som endast ett tillfälligt villkor i livet.

 
Om det alltså för de flesta av oss tillhör en normal livscykel att vara beroende, verkar det rimligt att uppfatta och behandla detta begrepp som ett grundläggande mänskligt villkor. Att befinna sig i omständigheter som gör en människa beroende av en annan går alltså inte att hänvisa till någon speciell ”avdelning” i livet utan hör snarare till ”genomsnittsfallet”.

 
Detta hindrar förstås inte att oberoende och autonomi gärna kan ses som ideal för hur beslut som rör vår livsföring skall fattas. Men för att ideal och verklighet inte skall befinna sig på för stort avstånd från varandra, tror jag att det är klokt att inse att vårt oberoende alltid är relativt, aldrig absolut och oinskränkt. Det kringgärdas alltid av olika förhållanden.

 

I sin bok Ålderdomen ställde den franska filosofen och författaren Simone de Beauvoir en fråga som gällde hur ett samhälle borde vara för att en människa på ålderdomen skall förbli människa. Hon besvarade frågan så här:

  ”Svaret är enkelt: hon måste alltid behandlas som en människa. Samhället avslöjar sig självt i den lott det tilldelar sina inaktiva medlemmar.”

 
Vad är det då att behandlas som människa? I enlighet med resonemanget ovan om beroende som ett mänskligt grundvillkor, innebär det enligt min uppfattning för det första att den som är beroende av andras hjälp och stöd, har en moralisk rätt att vara det.

  För det andra innebär det att bemöta en beroende människa med respekt och som en person som också har rätt att vara med och fatta beslut i både egna och gemensamma angelägenheter.

  För det tredje är denna delaktighet i beslut det som bygger upp vår människovärdighet.

 
Dessa människosynsaspekter finns väl förankrade både i moralfilosofiska teorier och i lagens utformning. Hur fungerar det i praktiken?

 

I Sverige har vi ett autonomibegrepp i lagstiftningen som är så renodlat, att det som var tänkt som ett skydd för den enskilde paradoxalt nog tenderar att bli ett hot. Det läggs ett ansvar på oss som enskilda individer som förutsätter att vi i alla lägen är beslutskompetenta.

 
Men man kan inte alltid fatta beslut om sin egen välfärd, när man saknar förmåga att överblicka vad som kan vara ens eget bästa. Det kan vara i ett akut skede efter till exempel en olyckshändelse eller det kan vara i längre, kanske permanenta tillstånd av förvirring och glömska.

 
För äldre människor som saknar kraft och ork att leva i det egna hemmet, trots trygghetslarm och hjälp från hemtjänsten, blir två stora frågor aktuella: Var skall jag bo och hur skall jag leva? De anknyter till vårt tema här om beroende, oberoende och självständighet.

  Jag kanske skulle vilja vårdas på en viss institution men platser saknas. Vad har jag för möjlighet att påverka det? Den kommunala ideologin stödjer sig på den princip i Socialtjänstlagen som säger att människor så långt möjligt skall få hjälp med att bo kvar i sina egna hem.

 
Låt säga att det blir acceptabel lösning på frågan var jag kan bo. Då aktualiseras den andra stora frågan: Hur skall jag leva? Får jag inrätta mig med de vanor jag etablerat under loppet av ett långt liv? Kan jag gå och lägga mig när jag vill, dricka kaffe som det faller sig, komma ut och få en nypa frisk luft åtminstone en gång om dagen?

 
Sådant ter sig så naturligt och normalt för de flesta av oss att vi inte ens tänker på att det ingår i en tämligen oberoende livsföring. Dessvärre tycks det som om högst naturliga och normala företeelser förmenas många människor som är beroende av institutionsbunden vård och omsorg.

 

Att någon är beroende av någon annan borde inte behöva innebära att hon fråntas sin valfrihet och inte heller hennes rätt att vara med och fatta beslut inom ramen för vad hon faktiskt kan fatta beslut om.

  När människor inte tillåts att fatta beslut om mat och dryck, promenader och läggdags, verkar dessa basala frågor anta jättelika proportioner. Exempelvis anses det som om promenader måste ses som rehabilitering och skrivas upp i en vårdplan för att de över huvud taget skall kunna komma till stånd.

 
Det skylls på etablerade rutiner och personalbrist. Ofta är det nog en brist på dialog och lyhördhet för den gamles önskemål som är det största problemet; kanske framför allt en brist på inlevelseförmåga i vad det innebär att vara beroende. Det skall inte behöva vara ett förnedrande tillstånd.

 
I äldreomsorgen präglas relationen mellan den gamla människan och den som ger vård och hjälp av ett ömsesidigt beroendeförhållande. Men detta förhållande är sällan jämbördigt. Det finns i regel ingen jämlik fördelning mellan vad man ger och vad man får.

 
I sin tur bäddar detta för en maktutövning mellan parterna: mellan den som är i underläge på grund av sitt beroende och den som är i överläge på grund av att hon är starkare.

  Makt är ett av vårdetikens viktigaste begrepp. Samtidigt är det inte alldeles lätt att ringa in maktbegreppet, eftersom makt inte är något som finns i substantiell mening. Däremot är det något som utövas av någon gentemot någon annan.

 

Den som utövar makt påverkar den andra genom att handskas med makten på olika sätt. Hon kan ringa in och kontrollera andras tillfälle, möjlighet och utrymme att handla. När detta är gjort har hon ytterligare ett val; hon kan underlätta alternativt försvåra andras handlingar.

  Makt finns som ett underlag, en potential eller kapacitet för allt handlande människor emellan. Makt kommer också till uttryck genom lagstiftning, samhälleliga normer och en myndighets föreskrifter.

 
Den samhälleliga makten förutsätter ett system av mellanhänder, vilka verkställer andras beslut. På så sätt har många anställda i vård och omsorg, även om de inte själva deltagit i beslut om vilken hjälp som skall ges, i viss mån makt över andras liv och handlingar. 
Makt manifesterar sig också i organiseringen av en vårdverksamhet och rutiner på en arbetsplats.

 
Om makt förstås i denna vida mening, följer att maktbegreppet inrymmer ett helt komplex av etiska frågor och problem. Frågor om beroende och oberoende intar en central plats i detta komplex. Jag vill hävda att inställningen till dessa frågor alltid kommer att finnas som en utgångspunkt för allt handlande mellan vårdare och vårdad.

 

I Simone de Beauvoirs fråga ovan om hur ett människovärdigt samhälle borde vara ligger föreställningen att förmågan att ta hand om våra gamla tjänar som värdemätare på solidariteten i samhällsgemenskapen. Denna solidaritet skapas av att såväl beslutsfattare som vårdare kan ”gå på besök” i de beroendes föreställningsvärldar. Det innebär att lägga sig i, att bry sig om och ta ansvar för det man lägger sig i och bryr sig om.

 


Referenser:

Arendt, Hannah (1988). Människans villkor. Vita Activa.

Göteborg: Röda bokförlaget.

 

de Beauvoir, Simone (1970). Ålderdomen.

Stockholm: Aldus.

 

Foucault, Michel (1987). Övervakning och straff.

Lund: Arkiv.

 

Kittay, Eva Feder (1999). Love's labor. Essays on women. Equality, and dependancy.

New York: Routledge.

 

Larsson, Berit. ”Att gå på besök” i Om samtal: en nordisk antologi, Ulla Holm (red. 2002).

 

Silfverberg, Gunilla (2005). Praktisk klokhet. Om dialogens och dygdens betydelse för yrkesskicklighet och socialpolitik.

FoU Skåne Rapportserie.

 

Socialtjänstlagen 2001:453

 

Socialstyrelsen (2003).  Är det skäligt att bry sig om själen?

Rapport.

 

Young, Iris Marion (2000). Att kasta tjejkast. Texter om feminism och rättvisa.

Stockholm: Atlas.


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 17 februari 2010 - 05:39 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår