Ökat beroende inte enbart av ondo

Anna Whitaker, fil. dr., Tema Äldre, ISV, Linköpings universitet
Nyckelord: Anhörig, Åldrandet/Socialgerontologi, Socialt arbete


Beroendet som följer av svår sjukdom ses ofta som ett nederlag och ett misslyckande. Andra betraktar det som ofrånkomligt och med en känsla av tillförsikt – man vilar tryggt i andras händer.

 

Det är sorgligt att det ska behöva bli så här. Man vill klara sig själv tills den dagen man stupar. Så uttryckte sig en av de anhöriga jag mötte och senare intervjuade i min studie om de allra äldstas sista tid på ett sjukhem. 
 
Hans kommentar var inte unik. I allmänhet rådde föreställningen att det värsta med att bli gammal, hamna på ett äldreboende och så småningom dö var just rädslan inför att förlora sin självständighet och sitt oberoende.

 
Att behöva be andra om hjälp med de mest basala ting i vardagen väckte starka känslor också bland de gamla. En kvinna utbrast en dag: ”Varför ska jag behöva ligga här som en idiot, jag som varit frisk och tagit hand om mig själv hela livet och andra”.

  Det oundvikliga, det ohjälpliga i att behöva ta emot hjälp från andra, bland annat med den egna kroppen, ställdes i kontrast mot det tidigare självklara oberoendet och förmågan att klara sig själv.

 

Samtidigt befann sig dessa gamla i en situation då möjligheterna att råda över sina dagar hade kringgärdats av sjukdom och ålder. Både sjukdomstillståndet och sjukhemsplaceringen inskränkte deras möjligheter att röra sig, ta sig ut, att kunna ägna sig åt det de tidigare varit intresserade av och att själva föra sin talan.

  De behövde hjälp med de mest grundläggande aktiviteter såsom att komma upp på morgonen, klä sig, tvätta sig, gå på toaletten, och en del behövde även hjälp med maten.

 
Anhöriga försökte att förstärka den gamlas självbestämmande genom att bidra med olika hjälpinsatser. Andra såg sig som ställföreträdare och bevakade att den gamlas intressen togs till vara i förhållande till personal.

  Det är tydligt att de gamla som befinner sig i detta livsskede är i en mycket beroende situation. Den utsatthet som följer innebär också en ökad sårbarhet för kränkningar och övergrepp.

 

För några av de gamla blev beroendet till en tyst men aldrig sinande kamp, en evig protest, ackompanjerad av sorg, bitterhet och rädsla. Beroendesituationen var ett nederlag, ett misslyckande, ”det var inte så här jag hade tänkt mig min ålderdom”. För andra kunde beroendet visserligen betraktas som både ofrånkomligt och sorgligt, men något som samtidigt kunde ingjuta stor trygghet hos de gamla, en känsla av tillförsikt, att man vilade tryggt i andras händer, att man blev väl omhändertagen och att det var skönt.

 
De gamlas kroppsliga skörhet och stora omvårdnadsbehov tycktes bidra till att självbestämmande och oberoende ibland fullständigt kom att bli av underordnad betydelse. Dessa gamla och deras anhöriga framhöll istället vikten av trygghet, säkerhet, tillit, samvaro, omsorg samt lugn och ro. Förhållanden som de också kunde uttrycka stor tacksamhet för.

 
I sommar har jag läst boken Den långsamme av J.M. Coetzee. Den behandlar detta tema på ett nästintill outhärdligt vis. Vi får följa Paul, en man i sextioårsåldern, som efter en svår cykelolycka tvingas amputera sitt ena ben och plötsligt, för första gången i sitt liv, befinner sig vara fullständigt hjälplös och beroende av andra för att klara sin vardag.

 

Han upptäcker inte bara att han är beroende av andra, utan också att han är mycket ensam, ja rent av övergiven. Paul får en vårdare, en kvinna som hjälper honom med allt. Hans sätt att hantera den outhärdliga insikten om (och rädslan för) hur beroende han egentligen är, är att bli förälskad i henne.

 
Förälskelsen blir ett desperat sätt genom vilket han på ett självförnedrande sätt försöker maskera beroendet och sin ”vårdtagarroll”. För mig handlar denna bok om rädslan av att vara beroende, men samtidigt om vårt behov av att – paradoxalt nog – vara beroende, att vara behövda, älskade.

 

Bara någon dag efter att jag avslutat läsningen av denna starka skildring fångar en tidningsrubrik min blick: ”Att helt lita till andra var befriande”. Det är religionspsykologen Owe Wikström som på Insidan i Dagens Nyheter (19/8 2006) berättar om sin nya bok där han med utgångspunkt i en självupplevd händelse av att vara nära att dö och under en tid vara helt beroende av andras omsorger, vill berätta om ”det medmänskliga beroendet”.

 
Wikström pekar på det som också jag fann i mina möten med några gamla och anhöriga: att vara beroende och helt utelämnad åt andra kan upplevas som befriande. När det kommer till kritan, säger Wikström, är man beroende av andra.

  Det är en skimrande illusion att tro att ensam är stark, menar han. På samma sätt är det är en illusion att tro att vi klarar oss själva. När i livet klarar man sig egentligen helt själv? Det både Coetzee och Wikström gör – om än på väldigt olika sätt – är att påminna oss om vår förgänglighet, om hur sköra, beroende och ensamma vi ytterst är, eller kommer att bli, men också vilken enorm valfrihet vi har att hantera detta på.

 
De påminner oss likaså om att beroende inte nödvändigtvis är av ondo, utan tvärtom, kan vara ett slags uttryck för det som försiggår i mellanmänskliga relationer; ett ömsesidigt behov/beroende av och omsorg om varandra.

 

Owe Wikström säger i sin bok: ”I kondenserad form visar varje sjukdom förödande tydligt hur svag människan innerst inne är. Den pekar på hur beroende hon är av andras omsorg, att få släppa kontrollen och förlita sig på att andra accepterar, förlåter och orkar ta över”.

  För det krävs mod. Och någon av de anhöriga som jag intervjuade hade insikten – eller snarare modet – att betona att hon inte kommer till sjukhemmet var och varannan dag för att hennes gamla och svårt sjuka mamma nödvändigtvis behöver det: ”Jag går dit för jag behöver henne”.

 
Beroende bör kanske, som också forskarna Bury och Holme föreslår, istället ses som ett oundvikligt inslag i livet, oavsett ålder, och som innebär en komplex dynamik av valmöjligheter och tvång. 
En sådan mer realistisk syn på beroende, menar de, skulle leda oss bort från föreställningen om att beroende alltid kan övervinnas (och autonomi alltid uppnås), och istället uppmärksamma det faktum att det under vissa omständigheter, speciellt i hög ålder, kan vara till gagn för individen.

 
Denna syn på beroende – som en del av vår existens grundvillkor – glöms rent av bort i vår tids ständiga upphöjande av värden som självständighet, handlingskraft, självbestämmande, oberoende, individualitet. Och där den nästintill tvångsmässiga rädslan för tillstånd karaktäriserade av det motsatta helt överskuggar andra värden som tillit, solidaritet, ömsesidighet, omsorg, och engagemang för den andre.

  Jag hade privilegiet att möta några gamla och anhöriga som visade och påminde mig om allt detta.



Referenser:

Den långsamme,
J M Coetzee, Brombergs förlag (2005).


Insidan
,
Dagens Nyheter, 19 augusti 2006.


Sonjas godhet – medkänsla i en självupptagen tid
,

O Wikström, Natur & Kultur (2006).


Livets sista boning. Anhörigskap, åldrande och död på sjukhem
,
A Whitaker, Stockholms universitet (2004).


Life after ninety
,

M Bury & A Holme, 1991.


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 17 februari 2010 - 05:39 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår