Om aktiv dödshjälp talar man tyst

Magnus Westlander, journalist
Nyckelord: Sjukvård, Organisation och lagstiftning


Läkarnas oro för vad en legalisering av aktiv dödshjälp kan leda till delar Niels Lynoe, professor i medicinsk etik. Deras ovilja att ens diskutera frågan har han svårare att förstå.

 

I Holland har läkarna gått i bräschen för en lagändring som tillåter aktiv dödshjälp i reglerade former. Bland deras svenska kolleger finns däremot ett utbrett motstånd. Undersökningar visar att endast mellan tio och femton procent av de svenska läkarna kan tänka sig att utföra aktiv dödshjälp på en patients begäran – om det skulle bli tillåtet i Sverige.

 
Läkaretiken är lika gammal som läkekonsten själv. Att rädda och värna liv har varit ledande principer i över 2000 år. Vad skulle hända om doktorn även ska ägna sig åt att ”ta” liv? Hur skulle allmänhetens förtroende för sjukvården påverkas? 
Svaren oroar läkare, inte bara i Sverige, och är en orsak till att motståndet mot eutanasi är utbrett inom kåren.

  – Att börja rucka på grundläggande principer kan leda till ett sluttande plan. I bakgrunden finns givetvis de skrämmande erfarenheterna av eutanasi i tredje riket.


 
– Nazisterna började med gravt handikappade personer och slutade med folkmord. I denna process spelade medicinarna en mycket aktiv roll, säger Niels Lynoe, läkare och professor i medicinsk etik vid Karolinska institutet.

 

Kritikerna mot aktiv dödshjälp framhåller även att bättre alternativ redan finns. Genom palliativ vård kan svårt sjuka personer få smärtlindring och ett värdigt slut på livet. Man kan även utnyttja sina negativa patienträttigheter. Det innebär att den som känner olust inför medicinska insatser när hoppet ändå är ute kan avböja vidare behandling.

 
Genom ett livstestamente kan denna utväg vara öppen även om man skulle räknas som icke-beslutskapabel, till exempel på grund av demens. Niels Lynoe:

  – I sådana fall avbryter läkaren all pågående behandling och sätter in ett dropp så att patienten kan sova in i döden, det tar ungefär en till två veckor. Det är helt smärtfritt och många svårt ångestfyllda patienter uttrycker en stor tacksamhet för denna möjlighet. 

 
Palliativ sedering kallas detta för på medicinarspråk. Vissa kallar det även för en förtäckt form av eutanasi. Till dem hör inte Niels Lynoe som ser ett par avgörande skillnader.

 

För det första är palliativ sedering ingen oåterkallelig process. Läkaren kan väcka patienten en gång per dag och stämma av om han eller hon vill gå vidare eller återuppta den tidigare behandlingen. För det andra är palliativ sedering läkarens behandlingssvar på patientens önskan att avbryta alla livsuppehållande åtgärder, betonar Niels Lynoe.

  – Konsekvensen blir visserligen att patienten så småningom dör men det är inte, som vid aktiv dödshjälp, läkarens avsikt.

  – Palliativ sedering sätts in för att lindra en döende patients smärta. Ur etisk synpunkt är det viktigt att skilja på avsikten och konsekvensen av medicinska beslut.

 

Finns det då inget som talar för aktiv dödshjälp i en läkares ögon? Niels Lynoe pekar åter på den palliativa vården som han visserligen anser vara ett fullgott alternativ men som är långtifrån utbyggd. Där palliativ vård saknas kan inte alla döende patienter ges fullgod smärtlindring. Då faller ett tungt argument mot aktiv dödshjälp, anser Niels Lynoe.

  – Tjugo års erfarenhet av eutanasi tycks heller inte ha rubbat holländarnas förtroende för sjukvården. Deras modell, som jag känner bäst till, är ju också oerhört restriktiv.

  – Aktiv dödshjälp är där en utväg för döende patienter i livets slut, inte för holländare som drabbats av livsleda. Ingen kan i ärlighetens namn likna det vid en ättestupa eller en metod att göra sig av med oönskade individer.

 
Trots den svenska läkarkårens kraftiga motstånd till aktiv dödshjälp är Niels Lynoe inte säker på att frågan är avgjord för gott. Etik är inget oföränderligt. Synen på vad som är rätt och fel förändras, ibland förvånansvärt snabbt.

  Abort till och med tolfte veckan, som länge var en kontroversiell fråga, ifrågasätts idag av få. Det har blivit en del av de så kallade positiva patienträttigheterna; behandlingar som man som patient har rätt att kräva. På samma sätt kan det gå med aktiv dödshjälp.

 

Niels Lynoe delar sina läkarkollegers oro för vilka följder en legalisering skulle kunna få. Rädslan för att inom kåren ens diskutera eutanasi har han däremot svårt att förstå.

  – Folk i allmänhet vågar tala om detta, de pekar på argument för och emot. Tyvärr lägger läkarna alltför ofta locket på diskussionen. Det här är svåra etiska frågor som kräver en öppen debatt.

 

 

Fotnot: 

Artikeln har tidigare varit publicerad på Veteranwebben: www.ur.se/veterantv


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 17 februari 2010 - 05:39 © Äldre i centrum

Tillbaka till Nr 3/2006 • Etik i praktik »




FAKTA | Tre former av dödshjälp
 
Aktiv dödshjälp: Läkare vidtar åtgärd som direkt förkortar en annan människas liv och görs på begäran av denne. Förbjudet i alla länder utom Belgien och Holland.

 

Indirekt aktiv dödshjälp: Läkare skriver ut en dödlig dos av ett preparat i syfte att patienten ska kunna ta sitt liv. Tillåtet i Belgien, Holland, Schweiz och den amerikanska delstaten Oregon.

 

Passiv dödshjälp: Avbryta – eller låta bli att sätta in – livsuppehållande behandlingar på begäran av en patient. Kan ske i samråd med anhöriga om patienten inte är beslutskapabel. Omfattar även psykologiskt stöd och smärtlindring. Termen anses missvisande eftersom avsikten inte är att döda utan minimera lidande. Tillåtet i Sverige.

Loading   Sökning pågår