Sjukhusetiken eller patientens egen vilja – den svåra balansgången

Inger Raune, chefredaktör
Nyckelord: Sjukvård, Socialt arbete


Änkemannen var djupt deprimerad och tog slutligen sitt liv. Argument fanns för tvångsvård men för läkaren Hans Thulesius vägde patientens egen vilja tyngre. Rätt eller fel?

 

Han var ju gammal och sjuk. Och hade ingenting kvar att leva för.

  – Det här tänkandet är helt fel! säger Hans Thulesius som är distriktsläkare på en vårdcentral i Växjö. Han säger att det är livsfarligt att resonera så.

  – Vem kan avgöra vad som är livskvalitet för en annan person?

 
Han har berättat om en 90-årig barnlös änkeman som tog sitt liv. Mannen återhämtade sig aldrig från sorgen utan blev mer och mer deprimerad. Under årens lopp tog han antidepressiva läkemedel utan någon större framgång. Egentligen ville han aldrig ta emot någon hjälp och till sist begick han självmord.

  – Han vägrade att ha något med psykiatrin att göra. När jag föreslog ect-behandling (modern el-behandling red anm), såg han bara filmen Gökboet framför sig.

  – Jag visste att han var djupt deprimerad och att det fanns suicidrisk. Ändå valde jag att inte skriva vårdintyg för att med tvång ta in honom för psykiatrisk vård.

 

Hans Thulesius ställer frågan om det var rätt eller fel att inte skriva vårdintyg? Han säger att det här fallet har berört honom djupt och han har sett till att en rapport har gått till Lex Maria för bedömning.

  – Det är bra att det görs en bedömning av hur mycket sjukhusetiken ska råda, eller om hänsyn ska tas till den enskilda personens autonomi och egen vilja.

 
Hans Thulesius träffar många äldre personer genom sitt arbete på vårdcentralen i Växjö. Han säger att han har stor respekt för den gamla människan, och att någon skulle kunna uttrycka att det inte finns något kvar att leva för bara för att man är gammal och skröplig vill han inte höra talas om.

 

Som läkare brottas han ständigt med balansen mellan det som han kallar å ena sidan ett medicinskt perspektiv och å andra sidan det humanistiska. När Hans Thulesius disputerade (januari 2003) tog han upp dessa frågor vad gäller vården i livets slutskede, för bland annat äldre cancerpatienter.

  – När vi inte längre kan bota, är frågan hur länge behandlingen ska fortsätta och till vilket pris? Behandlingen hjälper inte längre och patienten mår bara dåligt av den. Hur avbryta och när? När infinner sig brytpunkten?

 
Han säger med emfas att han är emot eutanasi.

  – Vi vet att det hela tiden görs nya medicinska framsteg. Däremot gäller det att balansera ”återstoden”.

  Han berättar om en 90-årig svårt sjuk kvinna som ibland säger att hon vill dö. Men senare när smärtorna är mindre kan hon se fram emot besök till helgen. De flesta människor vill leva vidare. Livsgnistan finns. Det är Hans Thulesius erfarenhet.

  – Nyfikenheten på livet är en drivkraft, säger han. Hur ska det gå för barnbarnet, hur blir den här sommaren?

 

I dag är det många gånger personalen inom den kommunala äldreomsorgen som möter människan i livets slut. Det är i mötet mellan den behövande människan och personalen som balansen pågår, det är då kvaliteten av vården avgörs.

  – Känslan av att ingenting kunna göra präglar den här vårdsituationen. Det är i dödens närhet de stora livsfrågorna kommer upp.

  Det här ställer nya krav på personalen inom äldreomsorgen. Om de inte erbjuds utbildning skapar dessa svåra möten otrygghet och osäkerhet både för den döende personen och för personalen.

 
Men det behövs inte enbart utbildning, säger Hans Thulesius.

  – Egen erfarenhet och självkännedom är också viktiga faktorer, och känslan av att inte vara ensam utan att tillhöra ett team.

 


Referenser:

Balancing Cancer from a primary care perspective. Diagnosis, posttraumatic stress,and end-of-life care.

Hans Thulesius (doktorsavhandling Lund universitet, Malmö 2003)

 

BIL-projektet (Bemötande I Livets slutskede) i Uppvidinge kommun. Kvalitetsutveckling av vård vid livets slut – utvärdering av projektet.

Maria Hellgren och Hans Thulesius (FoU rapport 2000:5 FoU-Kronoberg)


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 17 februari 2010 - 05:39 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår