Tankar i nya banor med lärande förhållningssätt

Christina Drugge, fil. dr., universitetslektor, Umeå universitet
Nyckelord: Socialt arbete, Omvårdnad


Personalens tänkande och handlande utvecklas när lärande och etik samverkar. Christina Drugge, forskare vid Umeå universitet, beskriver ett lärande förhållningssätt.

 

Att tänka på vad som är bäst för människan är i grunden en etisk fråga. Det är just frågan om vad som är bäst för människan som ligger till grund för de praktiska kunskapstraditionernas syn på äkta kunskap (Molander 1997).

 
Vårdpersonalens arbete kräver både klokskap och skicklighet. Klokskap gäller valet, skicklighet gäller genomförandet. Etik handlar i första hand om klokheten att avgöra målet, men utan skicklighet blir det svårt att åstadkomma något gott. Båda förvärvas genom erfarenhet och övning (Silfverberg 1999).

 
Klokhet är kunskap i handling, en reflektion – en teoretisk praxis – som förvärvas genom övning och inte bara genom undervisning (Silfverberg 1999). Etiken kan, menar Silfverberg, i mångt och mycket kallas för en teori om handlingsklokhet.

 

Nyskapande kring lärande och förändring kräver ett antal verktyg. Det innebär nytänkande och en förändrad förståelse för kunskap och lärande. Ledarna/chefernas delaktighet och engagemang är nödvändigt för att ställa krav, ange riktlinjer, och att fördela resurser.

  De måste skapa utrymme och uppmuntra personalen till kunskapsutveckling och lärande och de måste själva vara aktiva i denna process. Ledare behövs som bärare av en idé, som sammanhållande länk, som planerare, som samtalspartner, som stöd, som kritiker, som förebild (Forsberg och Hede 1995).

 
Kunskaper som redan finns men också behöver utvecklas är bland annat klokskap, gott bemötande, god omdömesförmåga, flexibilitet, fantasi, förmåga att kommunicera. Dessa kunskaper har de lärt sig både genom utbildning men främst genom ett erfarenhetsutbyte.

  Dessa aspekter av kunskap måste hela tiden läras om och om igen för att personalen skall skapa ett etiskt förhållningssätt gentemot vårdtagarna.

 
En viktig förutsättning för lärande i grupp menar jag är att skapa fora för dialog och reflektion. Det kan handla om att ta sig tid att kritiskt reflektera kring både lyckade och mindre lyckade insatser i sin verksamhet.

  Då skapas ett lärande förhållningssätt, det vill säga när gruppen tillsammans blir öppen för att kritiskt reflektera skapas en etik som gynnar den enskilde vårdtagaren. Att lära sig på detta sätt kräver mod att inse sina kunskapsbrister men också mod att inse vilka kunskaper man faktiskt har och att lyfta fram dem och vara stolt.

 
Ett sådant exempel är när en i personalgruppen vågar erkänna att hon inte lyckas särskilt bra med till exempel att duscha en vårdtagare. Snart får hon ideér om hur andra gör och när hon tar till sig det och vågar pröva sitt sätt att bemöta vårdtagaren så förändras hennes förhållningssätt gentemot vårdtagaren och det sker ett lärande kring bemötande i en speciell situation.

 
Genom dialog och reflektion utvecklas etiken, de erfarna förmedlar i sitt handlande sin etik vidare till dem som är mindre erfarna (Josefsson 1988). Schön (1999) menar att den reflekterande praktikern också är den lärande praktikern.

 

När fora för dialog och reflektion skapas sker kvalitativt sett ett lärande, det vill säga hon lär sig både att tänka och handla på ett nytt och annorlunda sätt. Kvalitén hos den enskilde vårdtagaren förbättras eftersom fler till exempel lär sig knepen hur man får en vårdtagare att vilja duscha. I en sådan situation skapas ett lärande förhållningssätt (Drugge 2003).

 

Ett lärande förhållningssätt ger personalen en kunskap som gör att de ser vårdtagaren ur ett existentiellt perspektiv. Med det menar jag att varje enskild vårdtagare ses som en unik person och dess behov sätts i centrum. I ett lärande förhållningssätt betonas relationen (Drugge 2003).

 
Att skapa relationer tar tid och kräver att personalen känner till den enskilde vårdtagarens historia och behov. Om vårdpersonalen fokuserar etiken på principer, riktlinjer och regler, blir lätt den handlande personens karaktär en förbisedd aspekt.

 

Dialogen är en grundläggande modell för kunskapsbildning, här skapas nya kunskaper och här upptäcks brister i kunskaper. Dialogen är alltid i rörelse. Gemenskapen som skapas i dialogen kan brista, monologen ligger på lur. Därför är det viktigt att dialogen levandehålls, att den ständigt finns med i det dagliga arbetet (Molander 1996).

 
En dialog menar Molander är ett oavslutat projekt. Målet med dialogen är, kan man säga att finna kunskap och insikt som deltagarna redan har, även om de inte vet att de har den. Frågor, svar och reflektion skall göra icke reflekterad kunskap och insikt tillgänglig menar Molander.

 
Målsättningen är att göra upptäckter, att skapa ny kunskap som både är praktiskt användbar och teoretiskt intressant (Svensson 2002:7). Samverkan mellan forskare och praktiker medför att personalen intar ett mer kritiskt förhållningssätt till sitt arbete.

 
Silfverberg menar att det övergripande målet för projekt är att alla deltagare i en organisation, vårdpersonal, såväl som deras arbetsledare, högre chefer och lokala politiker skall uppfatta dialogen som det viktigaste redskapet för att hantera etiska problem, konflikter och dilemman.

 
Lärande i olika projekt har inneburit en förbättring av kommunikationen men det har också gett personalen insikter i egna kunskaper som medfört en ökad yrkesstolthet. Detta har yttrat sig dels i handledning dels när personalen deltagit i olika utvärderingar.

 

Konsekvenserna av detta lärande har blivit att personalen på både individ- och gruppnivå har börjat handla på ett nytt och annorlunda sätt gentemot både varandra och vårdtagarna. Ett tydligt exempel på detta är att man i det dagliga arbetet avsätter mer tid för samtal med vårdtagaren.

  Detta kan ses som en effekt av den reflektion man ägnat tid åt inom ramen för olika projekt. Det finns dock hinder för reflektion och det är till exempel den stress som vårdpersonalen menar att de utsätts för.

 
Handledning förefaller att bli mer och mer betydelsefull för den yrkesverksamma. Arbetet blir alltmer krävande och tiden att utföra detta komplexa arbete krymper. Erfarenheter visar att vårdpersonalen utför sitt arbete utan någon som helst professionell handledning. Ofta ger de uttryck för att de saknar någon att prata med vid svåra situationer.

  Det förefaller orimligt utifrån ett etiskt perspektiv att ett människovårdande arbete som utförs i äldreomsorgen skall ske utan professionell handledning för personalen.

 

Handledningen kan, menar Göran Selander bidra till en ökad kunskap om sig själv, vilka starka och svaga sidor man har och hur man kan utveckla dem. Selander betonar vikten av att skapa en relation under handledningen. I relationsskapandet lär man sig vad som är rätt och fel. I handledningen lär sig till exempel den mindre erfarne av den mer erfarne. Personal med äldre utbildning lär av den med nyare utbildning.

 
I dessa sammanhang handlar lärandet om att lära av varandra att skapa ett kollektivt lärande för att öka förutsättningarna för en kvalitetshöjning hos den enskilde vårdtagaren. 
Handledningen skall bidra till att personalen utvecklar sin yrkesroll, att de skapar en yrkesidentitet och utvecklar sin kompetens i yrket.

 

Att skapa en lärandekultur är som framgår en komplex process som kräver delaktighet från både chefer och vårdpersonal. Handy (1989) menar att lärandekulturen kännetecknas av tre grundläggande kriterier:

  Reframing Förmågan att tänka om, bryta rutiner och ifrågasätta.

  Negative capability Misstag tas tillvara, diskuteras och leder till lärande och utveckling.

  Caring Äkta uppmärksamhet, omtanke och uppmuntran.

 
Dessa kriterier passar väl in i äldreomsorgens sätt att arbete med att skapa en gemensam lärandekultur.



Referenser:

Drugge, C (2003) Omsorgsinriktat lärande. En studie om lärande i hemtjänsten.

Luleå Tekniska Universitet.

 

Forsberg, B  och Hede, G, (1995). Hur kan man utveckla lärande i arbete.

Arbetsterapi i utveckling – en utvärdering. IPF-rapport. Nr 30.

 

Handy, C. (1989). The age of Unreason.

London: Arrow Books Limited.

 

Josefsson, I (1988). Från Lärling till Mästare.

Om kunskap i vården. Fou-rapport. SHSTF. Studentlitteratur, Lund.

 

Josefsson, I (1991). Kunskapens former. Det reflekterande yrkeskunnandet.

Stockholm. Carlssons.

 

Molander, B ( 1996), Kunskap i handling.

Daidalos

 

Molander, B (1997). Utbildning och demokrati.

Vol 6, Nr 7-18.

 

Silfverberg, G ( 1999) Dygd i yrke och samhälle.

Daidalos

 

Selander Staffan (1989) Professionell handledning.

Lund, Studentlitteratur.

 

Schön, D ( 1999), The Reflective practitioner.

 

Svensson, L, Brulin, G, Per-Erik Ellström och Örjan Widegren (red).

Interaktiv forskning – för utveckling av teori och praktik.


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 17 februari 2010 - 05:39 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår