KRÖNIKA: Om förnuftet får råda

Rosmari Eliasson-Lappalainen, professor emerita
Nyckelord: Sjukvård, Hemtjänst och social verksamhet


Vi var båda bortåt 55 när förälskelse drabbade oss. Det gladde oss när människor i vår omgivning tydligt visade förtjusning över att se två ”inte längre unga” människor så förälskade. Vi kände oss stolta när vi efter ett par år vågade ta steget att gifta oss. Ett knappt år senare fick vi det raka beskedet: Pauli, du har en dödlig cancer (lungsäckstumör), vi har inte botat någon.

 
Från den dagen fick vi nästan ett och ett halvt år tillsammans. Den mest meningsfulla tiden i mitt liv, tänker jag ofta. De som bäddade för att vi kunde leva så nära varandra och så närvarande i livet denna sista tid var människorna i ett team för Kvalificerad vård i hemmet (KVH), med hemvist i Hässleholm.

 
Vi hade ett fritidshus, en gammal gård i bokskogen utanför Tyringe, och flyttade dit för att invänta döden där. Hade vi bott kvar i lägenheten i Lund hade ingen sådan hjälp funnits att tillgå. Om vi varit några år äldre då döden närmade sig, hade vi nog inte heller kunnat räkna med det slags hjälp vi fick, var vi än bott. Möjligen hemtjänst och lite ordinär hemsjukvård. Eller institution.

 

Samma dag KVH fått remiss från lasarettet i Lund dök en läkare och en sjuksköterska upp i sin lilla röda bil på vår gårdsplan. De bekantade sig med oss och huset, och sa: ring vilken tid på dygnet som helst, vi är här inom en halvtimme.

 
Teamet hade följande bemanning: 2 läkare, 24 sjuksköterskor, 6 undersköterskor, arbetsterapeut, sjukgymnast, kurator, dietist. Vi hade besök av alla yrkeskategorierna och tackade till och med ja till en av prästerna, som var knutna till teamet (Pauli valde henne i kort–kort). Viktiga personer var också de sekreterare, som tog telefon dygnet runt, och alltid svarade informerat, som om vi kände varann.

 
Dessa kompetenta och uppfinningsrika människor följde oss tiden ut, med insatser efter behov. Det kändes alltid som välkomna besök i stugan. Bakom det ömsinta och lättsamma fanns hela tiden professionellt skarpa blickar, som bland annat omfattade täta kontroller av medicineringen. För mycket eller för lite av något, något nytt som kunde underlätta?

 

Min mamma klarade sig hemma med hjälp av hemtjänst tills hon blev nästan 100. Vårdbiträdena ansträngde sig till det yttersta för att hon skulle ha det så bra som möjligt. Jämfört med personalen i KVH hade de betydligt snävare ramar både vad gällde tid och (legitimt) utrymme för egen behovsbedömning.

 
I hemtjänsten har man ofta sina 15 minuter utmätta för olika förutbestämda uppgifter. Men livet följer ju inte alltid ritningarna. Det som behöver göras är ofta något annat, och mycket mer, än det som står på det där pappret. Jag fattar inte att mammas vårdbiträden orkade på slutet. De tänjde sig!

 
Tänk om det någon enda gång svängt upp en bil med en doktor i till mammas hus. Det skulle sparat människokraft, säkert också pengar. Hade mamma något problem som ansågs kräva läkarkompetens fick hon fara genom halva Småland, medan sjuktransporten hämtade upp ett antal andra som också skulle in till lasarettet.

 
De mediciner (alltid mängder!) som läkaren skrev ut verkade avsedda för evigheten, även om problemet var akut. Dosetterna löpte sedan som långa plastinklädda ormar utan ände. Mamma var alltid helt utslagen efter de där resorna, likaså vårdbiträdet som haft att följa med henne under en lång (ofta meningslös) dag.

 

Vi lever i ett humant samhälle när det anses lika viktigt att bry sig om den som ska dö som den som kan repareras. KVH visar att det är möjligt att tillskapa en organisation som svarar mot den goda avsikten, det vi kallar omsorg. Jag var förundrad över den flexibilitet som var möjlig där och frågade.
  Svaren handlade om självständigheten: vi lägger ju upp arbetet själva, tillsammans med patienten. Ett omsorgsförnuft styr ofta, mot alla odds, i omsorgens vardag, men att det får bestämma över själva sättet att organisera arbetet är sällsynt.


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 17 februari 2010 - 05:41 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår