Min första teaterupplevelse handlade om Hellen Keller, flickan som var född döv, blind och stum. Jag var kanske 9-10 år och scenen när hon äntligen förstod tecknet för vatten sitter fortfarande kvar i mig.

Hellen Keller var ”svårhanterad” och fick återkommande raserianfall – vem skulle inte vara det, där innesluten i sin egen värld utan att kunna kommunicera. Det anställda guvernanten tappade till slut tålamodet, hällde en kanna med vattten över flickan samtidigt som hon tecknade ordet vatten – för kanske hundrade gången, i handen på henne.
  Nu gick plötsligt sambandet upp för Hellen Keller. Pjäsens slutscen gick i rasande fart som jag minns det. Guvernanten far runt i rummet med henne och tecknar hela tiden hårt i hennes hand; näsa, stol, klänning, gaffel, dörr... Världen hade öppnats för flickan.
 
Pjäsens Hellen Keller var troligen i min ålder och jag identifierade mig med hull och hår. Handlingen utspelades för mer än hundra år sedan och det är klart att det har hänt mycket vad gäller både kunskap om funktionsnedsättning och utveckling av stöd och hjälp. Men kunskapen (läs förståelsen) hos gemene man har inte blivit så mycket bättre. Eller? Hur ser vi på mannen som svarar goddag yxskaft på en fråga? Eller kvinnan som med vit käpp har vågat sig ut på trottoaren (som samtidigt är cykelparkering...)?

Det är omöjligt att föreställa sig hur det skulle vara att varken ha hörsel eller syn. Det är tillräckligt svårt att förstå hur det skulle vara att inte kunna se, eller inte höra. Det tillhör kategorin ”det drabbar andra, inte mig”. Vilket kan förändras precis när som helst och vad det innebär beskriver flera personer i det här numret.
 
Här återkommer berättelser om hur självkänslan försvinner, liksom vännerna och många gånger också livslusten. Samtidigt som det där med att få stöd och hjälpmedel är ett kapitel för sig. Liksom att kunskapen om syn- och hörselnedsättning ofta är dålig eller saknas helt hos personalen inom äldreomsorgen.
 
Tänk om teckenspråket var det första främmande språk vi fick lära oss i skolan! Det borde vara en självklarhet hävdade jag som mycket ung och idén är kanske inte så dum, om än naivt provokativ. Med tanke på att nästan två miljoner svenskar har nedsatt hörsel skulle kommunikationen mellan hörande och icke-hörande underlättas. Men för att vara lite allvarlig vore förstås det allra bästa om den medicinska tekniken utvecklades vidare och också erbjöds alla, till exempel bättre hörapparater och medicinska ingrepp.
 
Vi kan konstatera att ju äldre befolkningen blir desto vanligare blir också hörsel- och synnedsättning. Statistik visar att så gott som alla över 80 år har någon form av hörselnedsättning, från lätt till mycket svår. Alltså är risken stor att vi förr eller senare kommer att drabbas – om vi får leva och ha hälsan (!).

Vi på redaktionen upprepar om och om igen att kunskap är nödvändig för god vård och omsorg om äldre människor. I skrivande stund ligger ett antal ansökningar på Socialstyrelsens bord om två nya kompetenscentra inom äldreområdet. Ett om anhörigfrågor och ett om demensvård. Centra där kunskap ska kartläggas, samlas in, spridas och leda till praktisk handling. Kort och gott vara en bro mellan forskning och praktik. En bro som går i båda riktningarna.
 
Personligen förstår jag inte varför man vill ha två separata centra. Frågorna och kunskapen om anhöriga och demensvård hänger ju så intimt ihop. Blir det inte med nödvändighet en del dubbeljobb på dessa centra...?
  Men oavsett detta är det på tiden att det blir av. Det kommer att underlätta! Att söka kunskap på ett ställe (ok, två), istället för att som nu; ”googla” och ringa runt, få olika förslag och resultat som kan vara nog så svåra att bedöma. Norge har redan ett kompetenscentrum – äntligen följer Sverige efter!