När dövörat slår till

Åke Broberg
Nyckelord: Hälsa – ohälsa, Socialt arbete


För ett par år sedan fick Åke Broberg en grav hörselskada. Nu berättar han om sin vardag, varför han avskyr bakgrundsmusik och gärna ser Shakespeares En midsommarnattssdröm flera gånger.

 

Hösten 2005 drabbades jag en sen kväll av balanssvårigheter, illamående och ett våldsamt brus i öronen, som slog ut mitt hörande. En del symtom liknade dem vid hjärnblödning, varför jag fördes i ambulans till akuten på Huddinge sjukhus.

  Där avskrevs dock ganska snart hjärnblödning och fastslogs i stället sudden deafness, en virusinfektion i innerörat. Två nätter och mellanliggande dag var jag intagen på hörselkliniken på Huddinge (för övrigt min första sjukhusvistelse i livet).

 
Tiden var ganska lugn, eftersom det inledande bruset hade minskat och inga vanliga ljud (tal, skoklapper o.s.v.) trängde in till mitt medvetande. Med en kraftig ljudförstärkare kunde dock läkarna tala om vad undersökningarna hade gett och även ge en prognos. Enligt denna skulle jag kunna räkna med att successivt återfå visst hörande.

 

Jag har efteråt förstått att detta har drabbat mig flera gånger. Första gången i Nidaros på min bröllopsresa 1960. Högerörat ville inte alls, så att hustrun och jag fick gå ”på fel sida” då vi vandrade i armkrok. Då var vänsterörat opåverkat och på högerörat kom hörandet efterhand i stort sett tillbaka. Liknande upplevelser har återkommit och varje gång stulit något av min förmåga att höra. Men inte gjort mig helt ohörande.

 
För att återgå till nådens år 2005 skrevs jag ut efter två dygn på sjukhuset, och hämtades då av hustrun. I taxin hörde jag ett svagt och stillsamt surr, vilket jag först så småningom förstod var motorljudet. Och efterhand skulle jag upptäcka att många invanda ljudkällor hade fått en ändrad ton.

  Till exempel kunde jag före virusinfektionen höra på motorsurret i vår egen bil vilken växel jag körde på. Men nu var ljudet förändrat till oigenkännlighet. Så det blev att kolla på växelspakens läge eller att gasa lite och uppleva hur dragvillig motorn blev.

 
Efter några veckor kallades jag till en hörselklinik för undersökning och efter ytterligare några veckor fick jag hörapparater, som fungerade bra. För det mesta. När de krånglade var det enkelt att få dem kontrollerade och åtgärdade på LIC (Landstingets InköpsCentral). Samt börja mitt nya liv med en grav hörselskada och moderna hjälpmedel.

 

Min hörselskada är grav, och det är fullt möjligt att de beskrivningar och tips jag ger nedan inte är giltiga för vissa hörselskadade som läser denna artikel. Skadan yttrar sig på tre sätt:

  • allmän volymnedsättning och då särskilt i diskanten.
  • vissa ljud (bokstäver) faller helt bort.
  • störande biljud, ibland väldigt störande.

Hörapparaternas uppgift är att höja volymen så att ljuden blir hörbara. Olika ljudfrekvenser är ”försvagade” i olika grad vilket fastställs i ett audiogram. Hörapparaten kan sedan utformas så att svagheterna kompenseras efter behov. Vanligen är hörförlusterna störst i diskantregistret, och där görs då förstärkningen större.

 
För min del gjorde detta att vissa förlorade ljud återkom. För första gången på många år kunde jag höra tättingars pip och kvitter igen. Detta var mycket trevligt!

  Viktigare är förstås att höra talat språk. Med de nya apparaterna kan jag nu föra samtal med andra människor betydligt bättre än förr. Men förmågan avtar snabbt med avståndet. I synnerhet om det finns störande biljud.

 

Hörselskador kommer ofta gradvis, och ”s” är nog den bokstav som först förloras. Men efterhand kan flera bokstäver gå samma väg. I första hand övriga tonlösa konsonanter som t, p och k. Av orden stad och spad hör jag då bara ”-ad”.

  Eftersom detta inte är något ord, gäller det att gissa vilket ord jag hör en bit av. Är det månne stad, spad? Eller kanske rad, grad? Ofta är det många ord i en mening som är defekta, partiella och som jag måste rekonstruera.

 
Det är då viktigt att jag tillräckligt väl uppfattar så många ord att ett sammanhang står klart för mig. Jag måste uppfatta nyckelorden korrekt, annars spårar mina tankar ur.

  En gång fick jag höra att Kretas export grundades på apelsiner, druvor och vin. Min undran vilken metall som bröts på Kreta möttes av förvirring tills någon förstod att jag hade hört gruvor i stället för druvor.

  Den där sortens missförstånd råkar jag ut för lite då och då. Det är således viktigt att jag är sunt skeptisk till mina rekonstruktioner och att jag inte är rädd att fråga om. ”Va?”, ”Hursa?” och ”Förlåt!” är sorgligt vanliga inslag i mina samtal.

 
Samtal försvåras oftare av att motparten talar för fort. Man får då vara rättfram och be den andre att minska tempot. Det har många människor svårt för. Det är också viktigt att se den talandes mun, läpprörelser och minspel ger information.

 

Nu är det mycket tröttsamt att rekonstruera defekta ord. Av långa samtal blir jag därför trött, och då händer det att jag glider ur samtalet utan att motparten (och kanske inte ens jag själv) märker det. Man lär sig att se ”med” ut, att le vänligt och att nicka instämmande även om man inte riktigt vet vad som sägs. Man skjuter således in ett ”ja” lite då och då. Det passar för det mesta, ty människor säger ofta saker som de vill ha medhåll på.

  Mardrömmen är förstås att motparten sagt ”Tycker du att jag är knäpp?” och att man svarar ”ja” med ett vänligt leende.

 
Jag klarar inte samtal med många deltagare. Mer än fyra vid middagsbordet gör mig ofrånkomligt utanför. Detsamma gäller vid biljud och buller i omgivningen.

  Apparaterna förstärker inte bara tättingars kvitter utan även andra gälla ljud, som väsningar, harklingar. Och även lägre toner. Att försöka föra samtal medan man går längs en trafikerad gata kan vara svårt. I synnerhet i dubbdäckens månader.

 
Tyvärr förvrängs många ljud väldigt mycket. Musik hör till dem. För mig låter en fyllig baryton som en kastratsångare. Instrumentalmusik är nästan alltid missljudande, till och med plågsam.

  Jag läste nyligen en uppskattande anmälan av en nyuppsatt Porgy and Bess. Och det slog mig att jag aldrig kommer att kunna glädja mig åt Summertime mer. Och aldrig åt Mozarts ”lilla nattmusik” eller Brahms andra pianokonsert. Det är bittert.

 

Därav följer att det infernaliska bruket av bakgrundsmusik och andra bakgrundsljud i TV är mig högst motbjudande. Bäst är utländska program med textning – då slår jag av ljudet helt och hållet.

  Det finns dock hörslingor som kan anslutas till TV-apparater och motsvaras av en inställning på hörapparaterna, de ger ett hyfsat ljud.

 
På bio är textade filmer bäst. Hörapparaterna slår jag av. Kanske borde jag skaffa öronproppar för att utestänga alla ljud som eljest blir plågsamt förvrängda. Den höga volymen på biografer är besvärande.

 
Teaterbesök får jag välja med omsorg. Gärna går jag på pjäser som jag har sett förut. Jag har till exempel sett 30-40 uppsättningar av En midsommarnattsdröm. Med den känner jag mig förtrogen även då handlingen har flyttats från skogarna utanför Athen till en folkpark i Värmland (som i den senaste uppsättningen på Stockholms stadsteater).

  Pjäser, som jag kan köpa eller låna texthäften till, passar mig förstås bra. Till och med för de hörande skulle jag vilja rekommendera att läsa texten, gärna både före och efter. Att i lugn och ro kunna skärskåda replikerna ger väldigt mycket.

 
Vissa lokaler har hörslingor. Kvaliteten varierar dock mycket. Bäst i Stockholm är, tycker jag, Stadsteatern och Strands vinterträdgård. Av det jag ovan skrivit om musik framgår, att opera inte längre är något för mig. Däremot kroppsteater, som dans och mim.

 

Mina studiecirklar har jag valt att lämna, eftersom jag inte kan vara en fullgod, aktiv deltagare. Föreläsningar går jag mycket sparsamt på. Om jag går, sätter jag mig på första bänk och ’nidstirrar’ på talarens mun. Kanske besvärande? I sammanhang där jag skall lyssna på någon försöker jag välja en plats med ljuset i ryggen för att inte bländas vid min synkontakt.

Sammanfattningsvis:

  • det är tungt att all musik har blivit onjutbar.
  • att nödgas avstå från studiecirklar, föreläsningar är en svår inskränkning.
  • det möjliga scenutbudet är begränsat.
  • hjälpmedel bör väljas med omsorg – det finns fyra telefoner i huset, varav en är väldigt bra för mig, men upplevs som påfrestande av övriga i familjen.
  • att meningsfullt umgås med en liten krets är knepigt men låter sig göras med hjälpmedel och ”taktiskt” beteende.

Det berättas ju att skolelever med nedsatt hörsel tidigare kunde klassas som mindre vetande och obotligt dumma. Jag upplever nu något åt det hållet. Om jag har missförstått något och gett ett befängt svar, så blir min reaktion ”oj, nu sa jag något dumt”. Då detta upprepas (och det gör det) börjar jag till slut undra om jag har blivit dum.

 

Nästa steg är att undra om jag har varit dum länge. Eller till och med: jag har kanske alltid varit dum, så dum att jag inte har förstått att jag är dum. Så illa kan det kännas ibland, och då försöker jag plocka fram något positivt minne ur mitt yrkesliv som exempel på motsatsen. Det kan lyckas.


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 17 februari 2010 - 05:41 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår