Program kan minska handikapp vid förändringar i gula fläcken

Synneve Dahlin Ivanoff, professor, leg. arbetsterapeut & Kajsa Eklund, fil. dr., leg. arbetsterapeut
Nyckelord: Hälsa – ohälsa, Hjälpmedel och tillgänglighet


Synen försämras gradvis vid makuladegeneration, förändringar i gula fläcken. Trots det finns möjlighet för den drabbade att upprätthålla sin självständighet. Det visar ett utvärderat behandlingsprogram från Göteborg.

 

Programmet Att finna nya vägar syftar till att främja hälsa och att förebygga sjukdomar för äldre personer med åldersförändringar i gula fläcken. Det fokuserar på att ge information för att öka förståelsen för ögonsjukdomen och vad den innebär för äldre personer. Programmet ska dessutom ge redskap och strategier för att skapa de möjligheter man själv behöver för att lösa problem som uppstår i vardagen.

 
För att få ett program som är så effektivt som möjligt är det viktigt att insatsen riktar in sig på personer som löper risk att utveckla problem eller att fånga upp personer med tidiga tecken på aktivitetsbegränsning. Det är de problem personen själv upplever och inte graden av synskärpa som ligger till grund för behovet av intervention.

  Hypotesen var att vårt program kan förebygga sjukdom och främja hälsa om det fångar upp äldre personer med åldersförändringar tidigt, det vill säga innan de upplever att de ser för dåligt och innan de har blivit för beroende av hjälp i vardagliga aktiviteter.

 
Deltagarna i programmet var mellan 65 och 94 år med en medianålder på 78. Resultaten visar att en stor del av de äldre med åldersförändringar i gula fläcken har, förutom ögonsjukdomen, andra kroniska sjukdomar som i kombination med synnedsättningen påverkar vardagsaktiviteterna.

  Till exempel är det inte ovanligt att man har dålig balans, ont i höfter, rygg och knän, vilket i kombination med dålig syn ger en annan aktivitetsnedsättning jämfört med att enbart ha en synnedsättning.

 
En tidig insats när man fortfarande har en någorlunda syn och när de andra kroniska sjukdomarna inte har försämrat aktivitetsförmågan för mycket ger målgruppen en bättre möjlighet att träna in de strategier de behöver för att klara vardagsaktiviteterna.

 

Resultaten har visat att 85-åringar med åldersförändringar i gula fläcken var mer beroende än andra av en annan persons hjälp både när det gäller personlig vård och instrumentella aktiviteter redan vid en relativt god synskärpa.

  De löper dessutom nästan 2,5 gånger högre risk att bli beroende av hjälp med att gå ut i närmiljön. Riskerna stiger avsevärt redan vid en lätt till måttlig synnedsättning. Jämfört med en 85-åring med normal syn (enligt WHO:s definition) löper de 1,7 gånger större risk att bli beroende av hjälp vid matlagning.

 
Det visade sig också att bland 85-åringarna använder fler personer med åldersförändringar i gula fläcken hjälpmedel redan i ett tidigt skede av sjukdomen. Av dem med en lätt synnedsättning (synskärpa 0,7-0,5) använde 57 procent förflyttningshjälpmedel. Det ska jämföras med 46 procent av 85-åringarna med normal syn. 
Det fanns också en högre andel 85-åringar med en lätt synnedsättning som använde hjälpmedel i personlig vård.

 
Dessa resultat visar att äldre personer med åldersförändringar i gula fläcken får problem med de vardagliga aktiviteterna och använder hjälpmedel redan vid en lätt synnedsättning.

  Det ger indikationer på att den synskärpegräns på 0,3 som finns på de flesta syncentraler för att få rehabilitering är en för sträng gräns eftersom problemen uppstår redan när personer med åldersförändringar i gula fläcken enligt gällande riktlinjer fortfarande anses ha en god syn.

 

I vår studie beskriver personer med åldersförändringar i gula fläcken att de känner sig osäkra när de utför vardagliga aktiviteter och att de ser det som ett tidigt tecken på aktivitetsnedsättning. Personer beskriver också hur synförmågan och upplevelsen av utförandet påverkar aktivitetsförmågan.

 
Gruppen beskriver svårighet att urskilja eller känna igen vad som finns på tallriken och att se om glaset är fullt. Samtidigt upplever de en osäkerhetskänsla om maten kommer att hamna bredvid tallriken eller om det kommer att rinna över i glaset.

 
Både synförmågan och upplevelsen påverkar hur man klarar av sina vanliga vardagliga aktiviteter. Att inte veta om man kommer att lyckas med aktiviteten gör att man känner sig dum och är rädd för att göra bort sig.

  Personernas upplevda säkerhet blev underlag för utveckling av ett bedömningsinstrument och därmed ett verksamt mått för att utvärdera programmet Att finna nya vägar, troligtvis för att det bygger på deltagarnas egna uppfattningar.

 
Genom att välja dem som har en lätt eller måttlig synnedsättning kunde instrumentet identifiera tidiga tecken på osäkerhet i vanliga vardagliga aktiviteter. Hypotesen var ju att fånga gruppen innan de blir för beroende av hjälp från annan person i de vardagliga aktiviteterna och på så sätt förebygga aktivitetsbegränsning.

 

Vårt program jämfördes i en randomiserad studie med en kontrollgrupp. Denna bestod av deltagare i ett individuellt program som ansågs vara standard på syncentralen sedan tidigare. Jämförelsen visar att vårt program, Att finna nya vägar, förebygger sjukdom och främjar hälsa vad gäller att utveckla beroende av personlig hjälp och förhindra ökad osäkerhet i vardaglig aktivitet.

 
De äldre personerna som deltog i programmet var drygt två år efteråt (på gruppnivå) lika självständiga med att utföra sina dagliga aktiviteter som innan de deltog i programmet. Detta trots att de, utöver att de blivit två år äldre, även hade fått signifikant större synnedsättning.

 
Även deltagarna i kontrollgruppen såg signifikant sämre drygt två år efteråt men var mer beroende av personlig hjälp. 39 procent av deltagarna i programmet var helt oberoende av personlig hjälp vid uppföljningen, jämfört med 22 procent i kontrollgruppen.

 
Programmet hjälpte även deltagarna att bli säkrare i utförandet av sina dagliga aktiviteter. I jämförelse med kontrollgruppen var de, drygt två år senare, säkrare i 15 av 28 aktiviteter.

  Programmet förebygger sjukdom och främjar hälsa också vad gäller självrapporterade sjukdomssymptom drygt två år efter deltagandet. Deltagarna rapporterade signifikant färre antal symptom i jämförelse med innan de deltog, medan deltagarna i kontrollgruppen rapporterade samma mängd. Framför allt rapporterade programdeltagarna färre symptom av trötthet och yrsel.

 

Utöver att deltagarna själva har vunnit på att medverka i programmet – genom att kunna fortsätta klara sina dagliga aktiviteter lika självständigt som tidigare – har även samhället vunnit på det. Genom den tidiga insatsen har programmet förebyggt ett ökat beroende av personlig hjälp av hemtjänsten. Kostnadsutvecklingen för hemtjänsten under de dryga två år som deltagarna följts visar att den stadigt ökat mer i jämförelsegruppen. Drygt två år efter deltagandet var hemtjänstkostnaderna för de individuella cirka 80 procent högre.

 

 

Fotnot:
Läs mer om programmet Att finna nya vägar
www.hi.se


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 17 februari 2010 - 05:41 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår