Synskadades Riksförbund har studerat levnadsvillkoren för synskadade i åldersgruppen 84+. Undersökningen visar bland annat stora skillnader mellan kvinnor och män.

Vilka förväntningar har man när man tänker på människor som är minst 85 år och dessutom synskadade? Den första bilden är troligen en person som är passiv, hjälpberoende och med ganska låg livskvalitet. Mot den bilden framstår resultaten i Synskadades Riksförbunds (SRF) enkätundersökning (se faktaruta ») som positiva. Vi fann att en majoritet har ett relativt aktivt liv. De flesta klarar hushållet själva, handlar och ganska många sköter också städning.

  De tycker också att de har det i stort sett bra idag, och är nöjda med den service de får och har fått av kommun och landsting. Många deltar aktivt i föreningsliv, läser tidningen, ser på TV och lyssnar på radio.

 
Men, man kan också ha andra förväntningar. Förväntningar om att alla ska ha det bra i dagens Sverige. Då finns det siffror i vår rapport som visar att var fjärde synskadad i den här åldern aldrig kommer ut och går, var tredje har aldrig vänner på besök och lika många besöker aldrig släktingar.

  Var tredje person klarar inte av att handla matvaror, klarar inte av att städa och var fjärde kan inte laga sin mat. En mindre grupp har också problem med sin ekonomi.

Vilken bild är sann? Det platta svaret är båda, och det är kanske det vi måste inse. Vad som är viktigt att konstatera är att gruppen synskadade över 84 år dels innehåller många som kan leva ett lika delaktigt liv som någon annan i motsvarande ålder. Dels innehåller den en grupp vars svårigheter förtjänar stor uppmärksamhet och mer stöd än idag.

 
SRF:s undersökning visar att ungefär 60 procent brukar laga mat eller diska själva. Könsskillnaderna är dock stora. 63 procent av kvinnorna lagar mat och diskar, jämfört med 34 procent av männen. När det gäller städning är skillnaderna mindre. Andelen som brukar sköta städningen är dock låg i hela gruppen. Endast var fjärde person klarar denna del av hemarbetet själv.

  En reflektion kring hushållssysslor är att städning och inköp verkar vara betydligt större problemområden än matlagningen och disk för äldre synskadade.

De ensamstående männen är få (22 stycken i undersökningen) men urskiljer sig på ett dramatiskt sätt. 64 procent av dem, alltså lika många som de ensamstående kvinnorna, lagar mat och diskar själva. Det är alltså inte synskadan som sätter hindret för de övriga utan bekvämlighet och hustrun.

 
Nästan hälften säger sig inte ha behov av hemtjänst även i denna höga ålder och trots synskada. Vi har inget belägg i den här undersökningen, men vi vet att en stor del synskadade inte har hemhjälp för att man inte tycker att man får hjälp med det man mest skulle vilja ha hjälp med.

  En av kommentarerna vi fått är, ”...när jag ville byta gardiner och hon sa, att det fick hon inte göra, men hon kunde stå bredvid och titta på, när jag gjorde det, då förstod jag, att det där var ingenting för mig.”

  Av det skälet är det inte ovanligt att i stället skaffa privat hjälp. Mönstret återfinns också för andra än synskadade enligt Välfärdbokslutets betänkande.

 
Många äldre synskadade är nog också besvärade av hemhjälpen de kan få. Det kan bero på att man inte vill ha främmande personer hemma, och det kan vara svårt att få personalen att förstå att de måste låta allt stå på sina bestämda platser så att den synskadade kan hitta saker. Det är inte heller alltid man vågar klaga på grund av risken att bli av med sin hjälp.

 
Av dem som har hemtjänst är det ungefär 60 procent som är mycket nöjda. Knappt var tionde är uttryckligen missnöjda. En mellangrupp på ungefär 30 procent säger att de är ganska nöjda. Detta kan dock mycket väl stå för ett visst missnöje. Om vi då också tar hänsyn till att det är många som inte har kommunal hemtjänst blir det en relativt stor grupp för vilka förbättringar vore önskvärda.

Ledsagning är kanske den tjänst som synskadade helst önskar sig. Många löser sitt behov av ledsagning privat genom familj eller vänner. Av de intervjuade i vår undersökning är det ungefär var fjärde person som aldrig kommer ut och går.

 
Trots det stora behovet är det en mycket liten andel som använt kommunal ledsagartjänst. I Stockholm är andelen dock drygt 20 procent, vilket får anses visa att ledsagartjänst i Stockholm är välkänd och välfungerande.

  I Köping är det nära hälften som svarar att ledsagartjänst inte finns i deras kommun. Vanligt är att kommunerna hänvisar till någon form av privat väntjänst som byggts upp i kommunen.

  Samtliga som använt ledsagartjänst är mycket eller ganska nöjda med den service de fått.

 
Nära 90 procent av männen anser att de fått sitt hjälpmedelsbehov täckt av syncentralen. Bland kvinnorna är andelen lägre, 80 procent. Vad denna skillnad beror på är svårt att säga. En förklaring kan vara att män helt enkelt får fler hjälpmedel än kvinnor. En annan förklaring kan vara att hjälpmedlen är utformade för män och anpassade till mäns behov. Frågan behöver undersökas noggrannare.

Det är inga nämnvärda skillnader mellan hur män och kvinnor anser att de kan använda de hjälpmedel de har fått. Nio av tio är mycket eller ganska nöjda med hur de kan använda sina hjälpmedel. Det tycks dock finnas ett stort behov av mer träning i att använda hjälpmedel.

  Vi vet också från andra undersökningar att antalet besök på syncentral för ålderspensionärer i genomsnitt är lågt. Ett par tre besök är det vanligaste.

 
Ingen av kvinnorna uppger att de har dator som de använder regelbundet. Av männen är det dock nära tio procent som säger sig använda dator regelbundet. Tio procent är dock i vår undersökning endast tre personer. Av dem var två synsvaga och en gravt synskadad.

 
En relativt stor grupp träffar inte anhöriga eller vänner. Det är 16 procent som aldrig får besök av släkt. Ungefär dubbelt så många har aldrig besök av vänner. Det är ännu ovanligare att den synskadade själv besöker släkt eller vänner.

  I undersökningen var elva personer, varav tio kvinnor, socialt isolerade. De saknar kontakter med vänner och familj. Medelåldern var inte förvånande något högre än genomsnittet för denna grupp, dock inte mycket högre, 91 år mot 89 i hela gruppen.

Begreppet socialt isolerad ges lite olika definitioner av olika författare. I boken Vardagens villkor mäts social isolering med samma fyra frågor som vi använder här, men något svagare kriterier. Redovisningen i den undersökningen rör dock personer mellan 18-75 år och exkluderar alltså de allra äldsta. Där anges andelen socialt isolerade till ungefär sex procent, det vill säga samma andel som i vår undersökning.

  Med hänsyn till att vi har hårdare krav på vem som är isolerad, men våra personer är mycket äldre så tyder det på att synskada i det här fallet inte påverkar social isolering i någon högre utsträckning.

 
Ungefär var fjärde person är aldrig ute och går. Även här finns stora könsskillnader. Av männen är det 16 procent som aldrig kommer ut, men av kvinnorna är det nästan 30 procent. En förklaring är säkert att fler av de synskadade männen är sammanboende och har på så sätt mycket lättare att få ledsagning. Ur inte minst hälsoaspekt är det ett stort missförhållande att så många aldrig kommer ut.

 
Av intervjupersonerna deltar närmare hälften i föreningsaktiviteter, minst en gång i månaden. Andelarna är ungefär desamma för män och kvinnor. Det är inte enbart de som är med i SRF som deltar. Det gäller också medlemmar i religiösa föreningar och i pensionärsföreningar.

Vi frågade även om våra intervjupersoner har någon personlig bekant eller närstående som lätt skulle kunna hjälpa dem olika vardagsbestyr.

  Många kan få hjälp med vissa enklare saker i hemmet, matinköp, bilskjuts, handla mat och läshjälp. Siffrorna antyder att äldre synskadade som grupp har relativt goda kontakter att få hjälp med saker som annars är omöjliga på grund av synnedsättningen.

 
Nära hälften av alla intervjuade anser att deras allmänna hälsotillstånd är gott. Ännu fler tycker att de har det bra eller ganska bra när de ser till hur det är i stort.

Vilka slutsatser kan man dra av undersökningen? Om vi skärskådar den kommunala servicen är det två gamla käpphästar som träder fram. Hemtjänstens innehåll är den ena. Varför är det så svårt att få hjälp med just det som man själv vill ha hjälp med?

  Den andra är ledsagningsfrågan för synskadade, och den gäller synskadade generellt. Det måste vara en medborgerlig rättighet att kunna få komma ut. Med en fungerande ledsagartjänst skulle detta vara möjligt. För synskadade ska självklart detta ses som en del i det hjälpbehov man har.

 
SRF har genom projektet kommit till insikt om främst två saker. För det första att det är många personer som även i hög ålder är mycket aktiva medlemmar. För det andra att i gruppen finns många som är i stort behov av ökat stöd för att få en god levnadsstandard. Den gruppen kommer troligen att öka de närmaste åren.

  Det är därför av vitalt intresse för SRF att närmare följa utvecklingen om hur våra äldsta medlemmar har det, och framförallt hur de själva vill ha det.