Teckenspråket är ett modersmål bland andra

Åsa Henningsson, ombudsman på Sveriges Dövas Riksförbund för äldreboende, äldreomsorg
Nyckelord: Socialt arbete, Äldreboende, Hemtjänst och social verksamhet, Hjälpmedel och tillgänglighet, Organisation och lagstiftning


Teckenspråket är de dövas modersmål. Därför bör man se på äldre teckenspråkiga som man ser på till exempel äldre invandrare, anser Åsa Henningsson på Sveriges Dövas Riksförbund.

 

På ett av landets många välutvecklade, moderna och kompetenta äldreboenden sitter Elsa, 84, i sin lägenhet i den särskilda avdelningen för dementa. Hon ser ut genom fönstret ner på gården, där det ligger ett dagis.

  Många barn är ute och leker, under vakande ögon från förskolepersonalen. Så sitter Elsa mest hela dagen. Det är trevligt tycker Elsa att se de små röda, blå och gula figurerna som rör sig, gungar, leker i sandlådan eller spelar boll. Elsa är glad att hon har fönstret åt dagiset, och inte åt andra hållet där skogen ligger tät.

 
Då och då rör sig alla barnen samtidigt mot grinden, ser ut som om de väntar på någon. Strax efter brukar en blå skåpbil med glasspinnar på komma runt hörnet och stanna på gatan utanför dagiset. Elsa funderar ibland över hur barnen kan veta i förväg att glassbilen är på väg.

 
Elsa vet inte att glassbilen pinglar. Hon störs inte heller av barnens stoj och skrik. Elsa är döv sedan barndomen.

 

Plötsligt känner Elsa hur någon lägger en hand på hennes axel. Det är Anita, en av personalen på boendet. Hon ler brett och är vänlig. Elsa tycker om henne. Anita säger inget, utan visar tecknet för ”mat”. Elsa blir glad, det är lunchdags.

  Ett litet avbrott i isoleringen på rummet. Anita tar tag i rullstolen och kör ut Elsa i matsalen. Elsa sitter tillsammans med sex andra boende. En annan ur personalen gör i ordning maten och Elsa ser att munnarna rör sig på de andra runt bordet.

  Men Elsa uppfattar ingenting av det som sägs i rummet. Hon sitter i sin egen värld. Hon får hjälp av Anita att skära köttet och bre smör på en brödskiva.

 
Bordsgrannen som sitter mittemot Elsa börjar skratta tillsammans med den som sitter bredvid Elsa. Elsa vet inte alls vad de skrattar åt. Hon är utanför det glada umgänget.

  Men Anita ler i alla fall vänligt mot Elsa, lägger huvudet lite på sned, höjer ögonbrynen och tecknar ”god mat” som en fråga. Elsa nickar och ler tillbaka. Alltid något.

 

Hela måltiden tar ungefär en timme. Då har personalen också dukat av och torkat bordet, serverat kaffe med liten kaka, och de har pratat lite om ditten och datten, som vanligt. Ja, alla utom Elsa förstås. Henne är det ingen som pratar med. Men de ler vänligt i alla fall.

 
Efteråt kommer Anita fram till Elsa och säger med tydliga munrörelser ”Är du mätt?”. Elsa svarar med sin späda röst ”ja”, och tilllägger ”trött”. Anita ler förstående och kör henne tillbaka till rummet, hjälper Elsa till sängen för att vila en stund.

  Innan Anita går tecknar hon ”sov gott” med långsamma, överdrivna rörelser som tyder på osäkerhet. Elsa känner sig lite ensam och ledsen.

 
Elsa blev döv när hon var två år. Eftersom hon inte kunde prata innan hon blev döv, så har hon aldrig kunnat lära sig prata. Men teckna, det kan hon. Det lärde hon sig snabbt när hon började skolan vid sju års ålder.

 
Fast det var förbjudet att använda teckenspråk i undervisningen, så de döva barnen tecknade i smyg med varandra på rasterna. Det var tur att de gjorde det. På så sätt kunde hon senare i livet kommunicera med sina teckenspråkiga vänner på dövföreningen och med sin familj.

 
Även på hennes arbetsplats fanns ”hörande” arbetskamrater, ett par av dem kunde några tecken som Elsa hade lärt ut. Men hon tyckte det var jobbigt och tråkigt att det inte gick att föra en djupare dialog.

  Arbetskamraterna tyckte Elsa var så ”duktig” som kunde avläsa mycket av deras munrörelser. De hade ingen aning om att Elsa låtsades förstå för att inte göra dem ledsna.

 
Vårdpersonalen säger samma sak om Elsa idag. Hon är så ”duktig” att förstå vad personalen säger. Hon pratar inte perfekt men kan uttrycka några ord så att personalen kan förstå vad hon vill säga. Ibland händer det att personalen inte förstår. Då har de alltid papper och penna framme vid hennes bord så att hon kan skriva vad hon vill säga

 

Elsa har levt ett bra liv tycker hon själv. I alla fall tills hon hamnade på äldreboendet, långt bort från dövföreningen, dit hon gick regelbundet för att umgås med andra teckenspråkiga. Även maken var döv, så barnens första språk blev teckenspråk också, fast de var hörande.

  Men nu är maken och vännerna borta sedan länge, och barnen har sitt och kommer inte så ofta och hälsar på. Så numera är det tyst runtomkring Elsa.

 

Den här dagen var som alla andra dagar. Elsa och Anita utbytte fyra korta meningar och två ord. Vad hjälper det att personalen tycker hon är duktig att avläsa? Det borde vara tvärtom. Elsa borde tycka att personalen var duktig att teckna. Först då kan man tala om en välutvecklad, kompetent och god vård för henne.

 
Elsa är inte ensam om denna situation. Många många äldre döva runt om i landet bor ensamma i sina boenden utan det levande språket som teckenspråket utgör.

  Tecknade språk skiljer sig från talade språk främst genom att det förmedlas gestuellt och inte oralt (talat). Det tas emot via synen och inte via hörseln. Tecknade språk skiljer sig även från talade språk genom att de saknar skriftspråk.

Teckenspråk är inte detsamma som TSS som står för tecken som stöd.
Teckenspråk är ett eget språk och dövas modersmål. TSS är ett kommunikativt hjälpmedel för hörande personer vars hörsel har försämrats på äldre dar. TSS följer talspråket, medan teckenspråk är ett eget språk med en annan ordföljd än talspråket.

 
Personer som är beroende av teckenspråk för sin kommunikation använder ofta begreppet döva om sig själva, men även personer som beskriver sig själva som dövblinda, hörselskadade eller vuxendöva kan vara lika beroende av teckenspråk för sin kommunikation.

 
Kommunernas boende och hemtjänst måste bli tillgängliga för teckenspråkiga döva. Döva kan inte lära sig höra, men hörande kan lära sig teckenspråk. Det är kommunernas ansvar att se till att personalen och vårdtagarna klarar kommunikationen.

  Personal som möter döva måste alltså vara teckenspråkiga eller utbildas i teckenspråk. Endast på så sätt skapas trygghet i personalens arbetsmiljö och hos den teckenspråkiga döva i det egna hemmet eller i särskilt boende. Det här är ingen handikappfråga. Det är en språk- och utbildningsfråga!

 
Sveriges Dövas Riksförbunds (SDR) vision och mål är full delaktighet och tillgänglighet. Våra projektarbeten och samarbete med andra projekt gör att vi närmar oss målen.

 

SDR har tillsammans med Sveriges Dövas Pensionärsförbund genomfört en kartläggning av äldre döva över 60 år i Norrland inom ramen för regeringens äldreprojekt (prop. 1997/98:113, SOU 1997/98:24, rskr 1997/98:307).

  Rapporten (1999/708) visar att kunskapen om teckenspråkiga döva och deras behov inom äldreomsorgen är mycket bristfällig i kommunerna. Många äldre döva har inget inflytande över sitt liv den dag de blir beroende av samhällets insatser.

 
Kartläggningsarbetet resulterade också till en åtgärdslista. Några exempel från den är: bättre rutiner vid behovsbedömning, att använda teckenspråkstolk om biståndsbedömaren inte är teckenspråkskunnig, insatser för ökad kunskap om döva och deras behov hos personal och gemensamma äldreboenden med teckenspråkig personal.

 
Mindre kommuner med få döva behöver samverka över kommungränserna. Man gör samverkansvinster genom att köpa varandras tjänster inom särskilt boende och hemtjänst samt utbildning och fortbildning som riktar sig till äldre döva. På så sätt uppnår kommunerna tillgänglighets- och delaktighetsmålen för äldre teckenspråkiga.

 

I stadsdelen Fosie i Malmö, Lindängelunds vårdboende, avdelningen Dalen finns ett modernt vårdboende för teckenspråkiga döva. Här finns tio vårdplatser med teckenspråkig personal, både döva och hörande. Detta boende är det enda i sitt slag som bedriver vård, anpassad till äldre dövas behov både språkligt och visuellt. Personaltätheten skiljer sig från den normala.

 
När någon behöver hjälp med att kläs på kan man inte prata och klä på den döve äldre samtidigt. Man behöver händerna fria för att teckna och den som kläs på behöver också händerna fria för att teckna. Man utför påklädningen mellan ”pratet”. 
Det betyder att det tar mer tid i anspråk av personalen. Där har man förstått och utgått från dövas särskilda behov och förutsättningar och satt en annan nivå av personaltäthet än vanligt.

  Det borde finnas fler sådana boenden. Äldre teckenspråkiga döva behöver vårdpersonal som kan kommunicera med dem.

 
Begreppet tillgänglighet associeras oftast till fysiska miljöer och undanröjning av hinder, till exempel trösklar och trappor, eller hörselslingor för hörselskadade. Men för döva, som inte är hjälpta av hörselslinga är tillgänglighet lika med teckenspråk. 
Kan jag använda teckenspråk i den miljö jag vistas? Om ja, då är miljön tillgänglig för teckenspråkiga döva.

 

Tillgänglighet påvekar också livskvalitet. Om jag kan kommunicera med min omgivning på teckenspråk, skapas trygghet och därmed ökas livskvaliteten. Motsatsen, det vill säga begränsad eller ingen kommunikationsmöjlighet leder till dålig livskvalitet. När vi blir gamla har vi behov av omvårdnad. Är vi dementa är det ännu viktigare att vi får regelbunden stimulans i form av samtal och aktiviteter tillsammans med andra. Detta vet alla som arbetar med äldre.

 
Om fler kunde se på äldre teckenspråkiga på samma sätt som man ser på äldre invandrare – som vårdtagare med ett annat språk – skulle det vara så mycket enklare. 
Att vara teckenspråkig är inte ett handikapp i vanlig bemärkelse, utan handlar om att kommunikationen måste ske på ett annat språk. Svårare än så är det inte.

 
Äldrevägledare för döva har skapats i Malmö stad. En brobyggare mellan döva och dövblinda äldre och hörande. De fungerar som en länk mellan dövvärlden och hörande världen. Projektet har resulterat i att biståndshandläggarna ser äldrevägledaren som ett ovärderligt stöd i sina beslut om bistånd till den enskilde döva.

 
Många med en befattning där de beslutar om insatser till äldre vet inget om döva och teckenspråket eller känner till döva äldres speciella behov. Äldrevägledaren ger information och stöd inför beslutet som blir bra för den döve. Samtidigt som utredaren/beslutsfattaren får ökad information och kunskap. 
SDR och Sveriges Dövas Pensionärsförbund anser att äldrevägledare för döva av Malmös modell skall skapas i hela landet.


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 17 februari 2010 - 05:41 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår