Syntes ger bättre balans mellan vårdnivåer

Peter Lorentzon, Hjälpmedelsinstitutet
Nyckelord: Sjukvård, Hjälpmedel och tillgänglighet


Om fler lindriga synnedsättningar kan rehabiliteras på basnivå borde syncentralerna få mer resurser att ta hand om de grava synskadorna. Projektet Syntes visar att detta fungerar i praktiken.

 

Genom Ädelreformen i början av 1990-talet erhöll kommunerna ett ansvar för hälso- och sjukvård. Med Handikappreformen något år senare fick hälso- och sjukvården ett lagstadgat ansvar för rehabilitering, habilitering och hjälpmedel.

  Intentionerna för rehabilitering var att den så långt som möjligt skulle ske i den enskildes närmiljö och en avvägning skulle ske mellan kompetens och nivå. För den enskildes bästa och av kostnads- och effektivitetsskäl borde inte rehabiliteringen ske på för hög nivå.

 
Detta synsätt skulle gälla, som det också står i Hälso- och sjukvårdslagens femte paragraf, ”utan avgränsningar vad gäller sjukdomar, ålder eller patientgrupper ... som inte kräver sjukhusens medicinska eller tekniska resurser eller annan särskild kompetens”.

 

Under de senaste tio åren har stora förändringar skett i denna riktning och resurser för rehabilitering har byggts upp inom kommuner och primärvård för olika diagnoser och sjukdomsgrupper. Stora nationella satsningar har genomförts för att stödja utvecklingen, nu senast stimulansmedlen till kommuner och landsting inom ramen för det fleråriga äldreprogrammet.

 
Ett område som tyvärr inte funnits med i denna förändring är rehabilitering av äldre personer med synnedsättning. För dem finns fortfarande endast en nivå för rehabilitering, landstingens syncentraler.

  I ett antal kommuner finns syninstruktörer som enligt Socialtjänstlagen ska ge stöd till personer med synnedsättning. Men inom kommunernas och primärvårdens rehabpersonal finns inte någon specifik kompetens om synfrågor.

 
Ungefär 30 procent av alla personer över 75 år har förändringar i gula fläcken, åldersrelaterad makuladegeneration. Förmågan till detaljseende försämras gradvis vilket medför problem i det dagliga livet, som att läsa tidningen, känna igen folk, orientera sig i okänd miljö.

 

Nedsatt syn är också en i hög grad bidragande orsak till fallskador hos äldre. Den vanliga torra formen av makuladegeneration, till skillnad från den våta formen, kan inte behandlas kirurgiskt eller medicinskt. Synen blir allt sämre men man blir aldrig helt blind.

 
Cirka 250 000 personer har makuladegeneration, vilken därmed kan betraktas som en folksjukdom. Härtill ska läggas andra ögonsjukdomar hos äldre personer. Att problem med ögonen är relaterat till stigande ålder återspeglas också hos besökarna på syncentralerna.

  Av de drygt 40 000 som årligen besöker dessa är 65 procent över 65 år och 43 procent över 80 år. Av de cirka 12 000 nybesöken per år är siffrorna ännu högre, 80 respektive 54 procent, då äldre personer får färre återbesök än andra.

 
Redan i mitten av 1990-talet uppmärksammades bristen på kompetens om äldres synproblem inom primärvård och kommuner. Ett Ädel 50-projekt initierades med försöksverksamhet vid ett antal kommuner och primärvårdsenheter runt om i landet. 
Arbetsterapeuter erhöll en 5-poängsutbildning i synrehabilitering och fick ansvar för rehabilitering av äldre personer med lindringare synnedsättning.

 
Utvärderingen visade att de äldre och deras anhöriga såg fördelar med att få rehabilitering i närmiljön, bland annat för att många utöver synnedsättningen har andra funktionshinder. Arbetsterapeuterna var positiva till att få arbeta med en större helhet och att kunskapen inom synområdet också kom andra äldre till del.

 
Tyvärr kunde ingen av försöksverksamheterna övergå i en fortvarighet. Under 1990-talet genomfördes ytterligare projekt med samma inriktning men utan att kunna gå vidare till reguljär verksamhet.

 

Nu har ett nytt större projekt i regi av Hjälpmedelsinstitutet och Synskadades Riksförbund och med stöd från Allmänna arvsfonden genomförts. Under tre år har en försöksverksamhet med rehabilitering på basnivå bedrivits främst i Dalarna men också i Gävleborg, Stockholm och Karlskoga.

 
Projektet, som utifrån syftet att skapa en bättre balans mellan insatserna på syncentral och basnivå kallas Syntes, är nu inne i sin slutfas. Utöver att stödja försöksverksamheten har medel funnits för att utveckla specialistfunktionerna på syncentralerna.

 
En viktig sida av att äldre med lindrigare synnedsättningar kan ges rehabilitering på basnivån är att resurser kan frigöras på syncentral till de specialistinsatser som där ska kunna ges till bland annat personer med grava synskador i orientering och förflyttning och punktskrift.
Preliminära siffror pekar på att minst 20 procent av nybesöken per år kan föras över till basnivån.

 
Erfarenheterna från försöksverksamheten i Dalarna är goda. Vid fem primärvårdsenheter har arbetsterapeuter gått en 5-poängsutbildning för att kunna ge rehabilitering åt äldre personer med lindrigare synnedsättning.

 
Drygt 130 personer har förts över till basnivån. Medelåldern var 84 år och två av tre hade andra skador och sjukdomar som påverkade vardagen. 
Utvärderingen visar att dessa personer har erhållit en bättre rehabilitering än den de skulle ha fått på syncentralen.

  Den traditionella insatsen på syncentral för dessa patienter är ett besök hos synpedagog för kartläggning och rådgivning samt ett senare besök hos optiker för utredning och förskrivning av eventuella hjälpmedel. En uppföljning sker senare med ett telefonsamtal.

 

En viktig förändring med rehabilitering på basnivån är att den sker nära och inleds med ett hembesök där arbetsterapeuten kartlägger och diskuterar behovet av insatser. Tips och råd kan ges direkt om hur vardagsuppgifter kan genomföras, belysning och kontraster förbättras, föremål som kan orsaka fall tas bort.

 
Genom hembesöket har också en resa till syncentralen kunnat undvikas. I Dalarna med långa avstånd kan denna ta en hel dag. Påfrestande för en äldre person som ser dåligt och ofta har andra krämpor. Väntetiderna bör också kunna bli kortare. 
Efter hembesöket har tid bokats hos syncentralens optiker för utredning och förskrivning av hjälpmedel.

 
En annan viktig skillnad är att patienterna vid hembesöket erbjudits att delta i det evidensbaserade utbildningsprogrammet ”Att finna nya vägar” (se artikel » ). 
Under 6-8 träffar har man där erhållit kunskap om sin ögonsjukdom och fått tips och råd hur man kan bemästra sin vardag. Samt, och inte minst, kunnat utbyta erfarenheter med personer i samma situation som en själv.

  Knappt 40 procent (cirka 50 personer) av dem som förts över till basnivån har deltagit i denna gruppverksamhet. De andra har fått individuella insatser.

 

En brist i försöksverksamheten har varit att arbetsterapeuterna inte fått förskriva hjälpmedel. De skulle annars vid det första hembesöket förskrivit enkla hjälpmedel som förstoringsglas och patienten hade omedelbart kunna börjat använda det i stället för att som nu, fått invänta besöket hos optikern. Förhoppningsvis kommer detta förhållande att förändras när man nu går vidare med basrehabiliteringen i Dalarna.

  En annan fråga som söker en lösning är att kanske ytterligare någon optiker i Dalarna skulle få kompetens och möjligheter att göra utredningar och förskriva hjälpmedel.

 
Utvärderingen i Dalarna visar att arbetsterapeuterna är positiva till att arbeta med äldres synnedsättningar. ”Egentligen är det självklart att vi också måste ta med synen, att arbeta med helheten”. 
Visst tog det, främst i början, mera tid men detta uppvägdes av att det var rationellt och mer tillfredsställande att också ta hänsyn till synproblemen.

 

Positiva erfarenheter finns således av rehabilitering på basnivå för äldre personer med synnedsättning. Det är hög tid att ta tillvara och omsätta dessa erfarenheter. Att det kommer att bli allt fler äldre äldre i framtiden gör frågan än mer angelägen att lösa. Äldre personer med lindrig synnedsättning skulle få en bättre rehabilitering i sin närmiljö.

 
En annan och viktig effekt skulle vara att arbetsterapeuter inom primärvård och kommun – tillsammans med syninstruktörer där sådana finns – kunde medverka till att kunskapen om äldres synproblem ökade inom vård och omsorg om äldre. 
Kunskap som är helt nödvändig att ha för exempelvis en god synmiljö på äldreboenden eller för att ett fallskadeförebyggande arbete ska bli framgångsrikt.


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 17 februari 2010 - 05:41 © Äldre i centrum

Tillbaka till Nr 3/2007 • Se och höra »




FAKTA | Syntes & stimulansmedel

Resultat och erfarenheter från Syntes kommer att publiceras under hösten 2007. Mer information finns på Hjälpmedelsinstitutets hemsida ».


Stimulansmedel som kommuner och landsting kan söka från den nationella äldresatsningen kan bland annat användas till rehabilitering på basnivå av personer med synnedsättning. Förhoppningsvis kommer projektansökningar om detta finnas hos Socialstyrelsen våren 2008.

Loading   Sökning pågår